En intressant debatt som inte riktigt hinns med

Jag följer debatten om artikelkommentarer och känner att i den här debatten har jag så mycket att bidra med – inte bara mer eller mindre väl underbyggda åsikter eller hetsiga kommentarer, utan faktisk kunskap.
     Men jag hinner inte. Det är mycket som ska sorteras, flyttas, lämnas över när man byter arbetsplats. Även om jag i praktiken bara flyttar en våning ner nu när jag blir JMG-doktorand så ska den som tar min plats på SOM-institutet kunna fungera i sin nya roll från första förmiddag. Så jag har en del att stå i.

Istället fortsätter jag att följa debatten, och rekommenderar varmt andra att göra det också. SvD:s bloggstafett (första inlägget av Fredric Karén idag) läggs högt på läslistan, liksom branschtidningarna Journalisten och Medievärlden.
     Är man riktigt intresserad av hur de svenska dagstidningarna själva såg på artikelkommentarer för bara tre år sedan, kan man läsa min arbetsrapport: Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.

Själv återkommer jag när jag har packat upp och installerat mig.

Ett modigt beslut om artikelkommentarer

Idag meddelar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att tidningen från och med nu börjar förhandsmoderera sina artikelkommentarer. (Läs Mattssons förklaring här.)

     Det är ett mycket modigt beslut, på många sätt. 

Hösten 2008 gjorde jag, på uppdrag av Dagspresskollegiet, en enkätundersökning till landets alla tidningsredaktioner och webbredaktioner/redaktörer, om deras syn på och användning av användarskapat innehåll. Slutsatsen var klar och tydlig: Redaktionsledningarna hoppas att olika typer av läsarmedverkan ska driva trafik till sajten och skapa en mer trogen publik – och att man därigenom lättare ska tjäna pengar också på nätet. 

     Artikelkommentarer hörde då (liksom idag) till det användarskapade "baspaketet". Bara några få tidningar lade ut modereringen på externa företag. (Du kan ladda ner arbetsrapporten här.) 

Det har hänt en hel del på de tre åren som gått sedan jag gjorde min studie. Artikelkommentarer har blivit näst intill en självklarhet. Och tidningarna tycks ha släppt alla ansatser till förhandsmoderering, och istället i stor utsträckning lita till ett angiverisystem.

     Debatten i artikelkommentarerna har urartat. På många håll, men inte på alla. 

     Och av alla vackra ord om dialog med läsarna och ökad transparens i journalistiken bidde det knappt en tumme. En journalist med "normal" arbetsbörda har helt enkelt inte tid att vare sig läsa eller kommentera kommentarer.

Det Expressen gör nu ser jag som ett försök till omstart. Det ökade trafikflöde som artikelkommentarerna säkerligen genererar stryps – åtminstone tillfälligt. Thomas Mattsson skriver i sin blogg om en rad vettiga och bra anledningar till att trots detta införa förhandsmoderering. Man måste helt enkelt höja nivån.

     Man ska komma ihåg att förhandsmoderering kostar. Dygnet runt ska det sitta personer och gå igenom allt, högt som lågt. Och när du förhandsmodererar faller kommentarerna dessutom under ansvarig utgivares ensamansvar. Det gäller att vara noga…

     Därför är det ett modigt beslut som Expressen nu fattat. Återstår att se vilken väg resten av branschen väljer att gå.

Fotnot: Branschtidningen Medievärlden och chefredaktören Axel Andén har haft flera artiklar om artikelkommentarer under de senaste veckorna. Och lördagens Medierna i P1 hade ett väldigt belysande exempel på när kommentarerna urartar. 

    

Ett på många sätt upplevelserikt år med SOM-institutet går mot sitt slut

Campus, universitetet i Port Elizabeth. 

Semestern är slut, tjänstledigheten beviljad och alla papper underskrivna. Från 1 september är jag doktorand vid JMG. Och det är dags att på något sätt försöka summera mitt år som koordinator och kommunikatör vid SOM-institutet.

Jag vill ta er med tillbaka till i slutet av mars. Jag sitter i en minibuss tillsammans med bland andra SOM-institutets föreståndare Henrik Oscarsson och Dagspresskollegiets Ingela Wadbring. Plötsligt knackar killen bakom mig på axeln och viftar med en tia. Tjejen bredvid ger mig sju mynt. Alla andra i bussen (utom Henrik och Ingela) börjar också vifta med mynt och sedlar. Alla tittar uppfordrande på mig, som sitter ganska mitt i, och jag förstår absolut ingenting.
     Vi befinner oss i en slags taxi som ska ta oss från universitetsområdet i sydafrikanska Port Elizabeth till åtminstone i närheten av vårt hotell. Resan kostar sju rand per person, och det visar sig att passagerarna helt enkelt hjälps åt att skicka fram pengarna till konduktören, skicka tillbaka växelpengar, och se till att alla kommer av där vill av. När konduktören inte är upptagen med att ta hand om pengarna dirigerar han föraren till nästa stopp, och så fort någon kliver av hänger han med halva överkroppen ut genom sidrutan och frågar (eller snarare skriker) efter nya passagerare längs vägen. Det idoga tutandet, förstår jag, betyder att man kan klämma in några till i den med svenska ögon sett redan överfulla minibussen.
     Killen bredvid mig studerar arkitektur, och tycker att "det är kallt idag" (några grader över tjugo). När han hör att vi är från Sverige huttrar han; hur kan man överhuvud taget gå ut när det är minusgrader? Och han förstår att vi kanske inte är fullt på det klara med hur deras minibussystem fungerar.
     De kunde ha blåst oss på hur mycket pengar som helst på den där resan, men när vi klivit av i åtminstone närheten av vårt hotell vägrar chauffören att köra iväg. Han tror nämligen att jag inte fick växel på de tre tior som jag skickade fram för att betala för oss tre, och det tar en stund att övertyga honom om att jo, det fick jag.

Vi är så klart inte i Port Elizabeth på semester. Sydafrikaresan är en utvärderingsresa, med syfte att gå igenom de nyinsamlade datamängderna (Riks-, Väst- och Värmlands-SOM) på längden och på tvären, diskutera varför somliga resultat skiljer sig från de förväntade, kontrollera att alla konstruerade variabler verkligen fungerar, fundera över hur frågorna fungerat.
     För det är så SOM-institutet fungerar, det är på dessa grunder man bygger sin trovärdighet. Allt gås igenom, med yttersta noggrannhet och med en samlad erfarenhet som enligt rykten får resten av undersöknings-Sverige att sucka avundsjukt. Varje undersökning. Varje år. (Sällan på så långa utvärderingsresor som till Sydafrika; men 2011 firar SOM-institutet 25 år vilket markerades med en utvärderingsresa långt bort.)
     Och att konferensprogrammet sträcker sig från tidig morgon till tidig kväll, i nästan en hel vecka, det ses inte som något konstigt alls. Bada? Jo, jag gick upp strax före soluppgången (klockan sex) och lyckades faktiskt doppa mig varje dag. Sightseeing och safari? Nej, det fanns det inte tid till. Och ingen av alla de SOM-anställda och samarbetande forskare som var med i Port Elizabeth tycker att det är konstigt. Vi hann ju faktiskt med ett besök på universitetet och en guidad stadsrundtur i buss.

Det är den just noggrannheten och samlade erfarenheten, tillsammans med all samlad metod- och ämnesmässig kunskap, som jag tror jag kommer att sakna allra mest nu när jag ska vara tjänstledig. Den forskningsmiljö SOM-institutet bjuder på är helt enkelt unik.
     Att arbeta i en sådan miljö ställer krav, men är också oerhört stimulerande. Och jag hoppas att jag på åtminstone några områden kunnat hjälpa SOM-institutet att bli lite bättre i sin externa kommunikation (vilket har varit ett av mina viktigaste uppdrag).
     På SOM-institutet arbetar också en rad ovanligt begåvade människor. Men eftersom mitt nya arbetsrum ligger bara en trappa ner från SOM-institutet räknar jag med att inte behöva sakna mina nuvarande arbetskamrater så mycket. Det är inte helt omöjligt att jag hälsar på när det vankas hembakat till fikat.


Fotnot 1: I novellen Min kusinsyster Rambanai (i samlingen Sorgesång för Easterly – läs den om du inte redan har gjort det) beskriver den zimbabwanska författaren Petina Gappah en resa med vad hon kallar för "nödtaxi" och som har slående likheter med min upplevelse. Det är först när jag läser den som jag egentligen börjar begripa vad för slags resa vi gjorde.

Fotnot 2: Förvarnad om det späckade arbetsschemat under konferensdagarna reste jag (och några andra) till Kapstaden en vecka i förväg. Så jag har badat med pingviner, varit på karneval i Kapstaden och studerat noshörningar och lejon på safari. Sydafrika är ett underbart land med fantastiska människor! Jag hoppas innerligt att de lyckas förvalta sin unga demokrati väl.