Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik?

Idag skriver tryckfrihetsexperten Nils Funcke i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sverige inte behöver en ny lag mot kränkande journalistik.
     Jag kan bara instämma. Trots övertramp (publiceringarna kring Ola Lindholm den senaste tiden är ett tydligt exempel) sköter sig svenska medier alldeles utmärkt. Dessutom: Ingen är betjänt av att svenska utgivare tvingas oroa sig för "kränkningsåtal" vid sidan av tryckfrihetsmål. För vem avgör vad som är en kränkning? Det kan i rimlighetens namn bara den utpekade göra. Och då riskerar alla publiceringar att vara kränkande.
     Läs Nils Funckes artikel. Han är en klok man, och redovisar många goda argument för sitt ställningstagande.

I veckan har jag noterat att Aftonbladet hotar att flytta sin webb utomlands, om inte riksdagen ändrar den svenska lagstiftningen och tillåter annonser för utländska spelbolag. (Expressen vill också ha spelannonser, men har valt en lite mindre alarmistisk väg i opinionsskapandet.)
     Självklart ska frågan om att tillåta annonser för utländska spelbolag diskuteras. Självklart ska kvällstidningarna försöka skapa opinion för sin ståndpunkt. Men att flytta till London som chefredaktören Jan Helin hotar med?!?
     Det är faktiskt bara tomma ord. Ingenting annat än tomma ord.
     Varken Aftonbladet eller någon annan svensk tidning kommer någonsin att flytta vare sig webb eller annan publicering till Storbritannien. Tro mig.

Storbritanniens förtalslagar går långt, långt bortom vad vi i Sverige anser ens begripligt.
     Kom ihåg stämningen mot vetenskapsmannen och -journalisten Simon Singh, för att han lite försynt påpekat att homeopati inte baseras på vetenskap och kanske inte är lämpligt att använda på svårt sjuka barn. Eller alla dessa super injunctions för att skydda kända personers privatliv. Brittiska medier är, med rätta, upprörda och kräver reformer, så att ingen kan gömma sina smutsiga hemligheter bakom en super injunction (se till exempel London Evening Standard eller The Guardian).
     Dessa super injunctions sträcker sig numera också bortom traditionella medier; i veckan beslutade en high court att inkludera också sociala medier som Facebook och Twitter i föreläggandet. Skulle du alltså skvallertwittra till vännerna sent på kvällen om att "kändisen nn" hänger i baren på nattklubben si och så tillsammans med "inte hans fru", och denne nn begärt och fått en super injunction, begår du ett brott.

Vi har all anledning att värna vår svenska tryckfrihet och vårt medieetiska system. Det fungerar, trots allt.  Alternativen är skrämmande.


Relaterade inlägg: Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508)