En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol

Publiceringarna kring kungen och kungahuset den senaste tiden gör det svårt att låta bli att kommentera. Åtminstone lite.
     Jag har ingen uppfattning om vad kungen har gjort eller inte gjort, eller vad han bör göra eller inte göra. Andra har uppfattningar om detta, så det räcker och blir över.

Aftonbladet.se lördag 28 maj 2011.

Jag skulle kunna ha uppfattningar om mediernas bevakning. Men jag avstår från det. Med undantag för en liten fråga:
     Varför har Aftonbladet bestämt sig för att tvinga kungen att abdikera?

Titta bara på dagens rubriker, kommentarer, analyser och bildval. Hur hovets krishantering granskas. Och inte minst jämförelserna med Haijbyaffären. Framingen är tydlig – i Aftonbladets dramaturgi kan det här bara sluta med att han abdikerar.
     En fälld kung måste ses som den ultimata trofén för en kvällstidning. Det smäller f-n så mycket högre än en chikanerad barnidol. Är det det det handlar om, egentligen?

Men kungahuset kan tillåta sig att strunta i både tillfälliga opinioner och mer stadiga trender. Det ligger liksom i sakens (alltså i statsskickets) natur.
     Förtroendet för kungahuset varit lågt – till och med lägre – förr, men också i modern tid har kungahuset visat en sällsynt förmåga att tiga still och rida ut stormarna. Och det behövs inte särskilt mycket för att återvinna förlorat förtroende. Titta bara på SOM-institutets siffror, där man kan följa förtroendet de senaste 15 åren.