En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol

Publiceringarna kring kungen och kungahuset den senaste tiden gör det svårt att låta bli att kommentera. Åtminstone lite.
     Jag har ingen uppfattning om vad kungen har gjort eller inte gjort, eller vad han bör göra eller inte göra. Andra har uppfattningar om detta, så det räcker och blir över.

Aftonbladet.se lördag 28 maj 2011.

Jag skulle kunna ha uppfattningar om mediernas bevakning. Men jag avstår från det. Med undantag för en liten fråga:
     Varför har Aftonbladet bestämt sig för att tvinga kungen att abdikera?

Titta bara på dagens rubriker, kommentarer, analyser och bildval. Hur hovets krishantering granskas. Och inte minst jämförelserna med Haijbyaffären. Framingen är tydlig – i Aftonbladets dramaturgi kan det här bara sluta med att han abdikerar.
     En fälld kung måste ses som den ultimata trofén för en kvällstidning. Det smäller f-n så mycket högre än en chikanerad barnidol. Är det det det handlar om, egentligen?

Men kungahuset kan tillåta sig att strunta i både tillfälliga opinioner och mer stadiga trender. Det ligger liksom i sakens (alltså i statsskickets) natur.
     Förtroendet för kungahuset varit lågt – till och med lägre – förr, men också i modern tid har kungahuset visat en sällsynt förmåga att tiga still och rida ut stormarna. Och det behövs inte särskilt mycket för att återvinna förlorat förtroende. Titta bara på SOM-institutets siffror, där man kan följa förtroendet de senaste 15 åren.

Gungor, karuseller och bredband till alla

Jaha, nu var det dags igen… Jag försöker komma ikapp vad gäller helgläsningen, och bokmärker två artiklar i söndagens The Observer.

Den första har rubriken Children growing weaker as computers replace outdoor activity, och beskriver en studie av barns allmänna hälsotillstånd 2008 jämfört med 1998. 10-åringarna klarar inte längre lika många situps, de har sämre styrka i armarna, och allt fler är överviktiga.
     Förklaringen heter datoraktiviteter, menar forskarna och efterlyser mer rep- och trädklättring (varför det ska just klättras mera vet jag inte, det är kanske något typiskt brittiskt?).
     Jag noterar också att forskarna själva bara pratar om en allmän minskning av utomhusaktiviteter som trolig förklaring. Det är i rubriken som redaktionen skyller på datorerna.
     Och visst liknar detta ett fall av typisk slentrianmoralpanik? Nya medier har alltid mötts med domedagsprofetior från de vi-tror-oss-veta-bättre. Dagens ökade nät- och datoranvändning är inget undantag. Så självklart måste ungarnas sämre kondition och styrka bero på att de bara hänger på nätet…

Den andra artikeln har rubriken Children with internet access at home gain exam advantage, charity says, och min första reflektion är att den person som satte den första rubriken uppenbarligen inte läst den här andra artikeln.
     Men innehållet är intressant: En brittisk hjälporganisation hävdar att ungefär en miljon ungar kommer att få ett lägre betyg än sina kamrater enbart för att de inte har internetuppkoppling hemma, och därför inte kan förbereda sig inför de nationella proven med hjälp av de olika nätbaserade undervisnings- och lärsidor som finns.
      Om barnen har internet hemma har till och med större betydelse än vilken lärare de enskilda barnen har, visar studien.

Vad kan man då dra för slutsats av de här båda artiklarna? Ja, till att börja med att det inte nödvändigtvis finns någon motsättning mellan att använda datorer och att ändå röra på sig. Och att det kanske ändå är så att datoranvändning i sig har så många positiva effekter att de uppväger de negativa. Gungor och karuseller, ni vet.
     Men också: En allmän tillgång till bredband med anständig bredbandsbredd är idag inte längre en fråga om lyx. Det är en fråga om demokratiska rättigheter i allmänhet och om barnens framtid i synnerhet.
     Idag finns möjligheter till bredbandsuppkoppling (i nät eller mobilt) över hela landet; enligt Nordicoms Medietrender i Norden 2011 hade 80 procent av hushållen bredband 2009.
     De hushåll som av olika anledningar inte själva kan hålla sig med en bredbandsuppkoppling borde få stöd till en sådan, i synnerhet om det finns barn i hushållet.

Och är det inte dags att sluta att slentrianmässigt skylla på datorerna när vi ser tecken på förfall?


Relaterade inlägg: Tecknat på TV skapar bättre läsvanor (110324), Föräldrar, sluta ha dåligt samvete (101008)

Och jag bara undrar: Vad är poängen med att publicera det här?

Man måste faktiskt inte skriva om allt. Även om man är en lokal morgontidning. Och även om det på något plan kvalar in som en lokal nyhet. Man måste ändå inte skriva om allt.

De lokala morgontidningarnas i särklass största tillgång är de lokala nyheterna. Många gånger är de ensam leverantör av just den varan i sitt område – lokalradion har ofta större geografiska områden att bevaka, annonstidningarna har längre periodicitet, bloggare är inga tillförlitliga leverantörer.
     Det här vet naturligtvis de som styr de lokala morgontidningarna. Det här vet naturligtvis redaktionerna. Och därför är sällan en nyhet anses vara alltför lokal. Om det inte blir något i tidningen beror det istället på andra faktorer, som personal- eller utrymmesbrist.

Men när NSD skriver om en tjej i tonåren som fastnat i en gunga och fick klippas loss av räddningstjänsten så har man gått för långt. När man dessutom publicerar tre bilder på själva lossklippningen har man gått på tok för långt.
     Ja, det är lite småroligt med en tjej som fastnar i en gunga. Ja, tjejen själv skrattade åt saken. Ja, för räddningstjänsten måste det vara underbart att få slippa hantera våld, sjukdom och skador en stund.
     Men redaktionen måste försöka tänka ett steg längre. Hur kul är det för den här tjejen i morgon, eller nästa vecka? Och hur kul är det att dessutom få se sig själv som en liten lustig historia – med bild – i landets största nät- och kvällstidning?

Allvarligt, jag skrattar inte. Det borde inte redaktionen heller ha gjort. Ibland är det faktiskt mer vuxet att helt enkelt avstå.

Den nya tidens snedseglare skrämmer mig

Är det så här den nya tidens människa ska bete sig? Strunta i nödställda på sjön, segla förbi en kapsejsad båt, för att istället ta sig över mållinjen i en liten fånig tävling av klubbmästerskapskaraktär? (Anledningen till min upprördhet är en notis i Dagens Nyheter, med rubriken Seglare struntade i kapsejsad kollega.)

Det finns förvisso ingen allmän plikt att hjälpa nödställda i alla lägen. Till exempel behöver man inte känna sig tvingad att ensam försöka avstyra ett gängbråk mellan fulla ungdomar på stan. Men det finns faktiskt en lagstadgad skyldighet att bistå nödställda i särskilda fall. Till exempel måste du enligt Trafikförordningen stanna kvar och hjälpa till så gott du kan vid en trafikolycka.

På sjön är den lagstadgade skyldigheten att bistå nästan en förutsättning för allt sjöliv, vare sig yrkesmässigt eller fritidsbetonat. I Sjölagen står att (6 kap §6, andra stycket):

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

Det kan handla om något så simpelt som att slänga en tamp till familjen som kört slut på bensin till sin lilla utombordare, och inte tar sig hem efter badutflykten. Eller att låta även en båt full med stökiga ungdomar förtöja utanför din egen, när det är fullt i gästhamnen men det blåser styv kuling. Eller att man måste försäkra sig om att ingen ligger kvar i sjön när en trimaran har slagit runt, oavsett vad man tycker om trimaraner.

I 20 kap §7 beskrivs att den befälhavare som försummar sina skyldigheter enligt kap 6 §6 kan dömas till böter eller fängelse i två år.
     Tänkt på det, alla snedseglare, nästa gång ni väljer att inte bry er för att säkert hinna iland till middagen och lilla nubben.
  

Fotnot: I SOU 2011:16, Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?, finns en utmärkt genomgång av rådande rättsläge på olika områden. Den så kallade Handlingspliktsutredningen, som tillsattes av Beatrice Ask, hade till uppgift att analysera behovet av en ändrad lagstiftning kring skyldigheten att hjälpa nödställda i alla lägen. I princip kommer utredningen fram till att rättsläget är tillräckligt tydligt och omfattande som det är.

Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken!

Juristen och debattören Mårten Schulz visar prov på strukturerad klokskap i sin krönika idag i Dagens Nyheter.
     Egentligen handlar krönikan om mediernas frosserier i skandaler och snuskiga alternativt snaskiga detaljer:

Massorna sondmatas av sina medier, men det centrala, det egentligen självklara, glöms bort i glufsandet. Och det centrala är principerna.

Schultz tycker det är dags att bryta upp den dramaturgiska strukturen i detta skandalfrosseri, och levererar en kort lista i sex punkter för var och en som vill påminna sig om principerna:

1. Den misstänkta ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Hans integritet ska respekteras.

3. Anmälaren bör betraktas som trovärdig tills det finns en övertygande anledning att misstro henne.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända eller betydelsefulla personer står inte över lagen

6. Anklagelser om brott mot kända eller betydelsefulla personer måste tas på allvar och processen bör vara densamma som gäller för andra misstänkta.

Jag skäms inte ett dugg för att återpublicera Schultz lista. Det handlar nämligen om viktiga principer. Principer som inte bara landets ansvariga utgivare utan alla vi mediekonsumenter borde ha framför näsan nästa gång medierna bjuder till ett bord dukat med skandaler, snusk och snask.
     Och som sagt, här visar Mårten Schultz prov på strukturerad klokskap. Sådan kan man aldrig få för mycket av.
     Och för ordningens skull: Jag håller inte med Schultz när han propagerar för ett lagstiftat integritetsskydd.


Relaterade inlägg: Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik (110515) Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508) Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna (110507) Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329) Måste vi veta vad han heter? (100909) Dagens ord: Författarjournalistik (100904) Räcker en dementi för att få en redaktion att backa? (101019)

En guldgruva för forskningen

Jag är en av dem som faktiskt läst Erik Fichtelius intervjubok Aldrig ensam, alltid ensam (Norstedts), som bygger på tio års samtal med förre S-ledaren och statsministern Göran Persson.
     Jag lärde mig mycket. Om inrikes och utrikes politik. Om spelet i maktens korridorer. Om politikens medialisering, och konsekvenserna av att politiken styrs av en medielogik istället för av den politiska logiken (för inte alltför länge sedan var det nämligen två helt olika saker).
     Jag lärde mig också – hur konstigt det än kan låta – att både uppskatta och kanske framför allt respektera Göran Persson.
  
Sedan jag läste boken har jag också funderat en hel på textanalys som arbetsmetod och vetenskaplig metod. Visst, som journalist är man nästan per definition expert på att sortera och analysera omfattande material. Men tio års transkriberade intervjuer – hur gör man? Rent praktiskt?
     Fichtelius ger faktiskt en del av det svaret i boken. Hemligheten heter såklart särskilda dataprogram för textanalys.

Erik Fichtelius intervjuer med Göran Persson – omkring 100 samtalstimmar – är tillgängliga i sin helhet, för allmänhet och för forskare.
     Det är en fantastisk gåva, och bara att tacka. Såväl stats- som medieforskare får tillgång till en guldgruva.

Fotbollsspelare stämmer Twitter för förtal

Nu har det hänt. En brittisk fotbollsspelare stämmer Twitter för förtal. Just det, Twitter, inte de enskilda twittrare som påstår att han har eller har haft en förbindelse med en namngiven modell.

Somt är sannerligen mer obegripligt än annat.


Relaterade inlägg: Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik? (110515)

Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik?

Idag skriver tryckfrihetsexperten Nils Funcke i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sverige inte behöver en ny lag mot kränkande journalistik.
     Jag kan bara instämma. Trots övertramp (publiceringarna kring Ola Lindholm den senaste tiden är ett tydligt exempel) sköter sig svenska medier alldeles utmärkt. Dessutom: Ingen är betjänt av att svenska utgivare tvingas oroa sig för "kränkningsåtal" vid sidan av tryckfrihetsmål. För vem avgör vad som är en kränkning? Det kan i rimlighetens namn bara den utpekade göra. Och då riskerar alla publiceringar att vara kränkande.
     Läs Nils Funckes artikel. Han är en klok man, och redovisar många goda argument för sitt ställningstagande.

I veckan har jag noterat att Aftonbladet hotar att flytta sin webb utomlands, om inte riksdagen ändrar den svenska lagstiftningen och tillåter annonser för utländska spelbolag. (Expressen vill också ha spelannonser, men har valt en lite mindre alarmistisk väg i opinionsskapandet.)
     Självklart ska frågan om att tillåta annonser för utländska spelbolag diskuteras. Självklart ska kvällstidningarna försöka skapa opinion för sin ståndpunkt. Men att flytta till London som chefredaktören Jan Helin hotar med?!?
     Det är faktiskt bara tomma ord. Ingenting annat än tomma ord.
     Varken Aftonbladet eller någon annan svensk tidning kommer någonsin att flytta vare sig webb eller annan publicering till Storbritannien. Tro mig.

Storbritanniens förtalslagar går långt, långt bortom vad vi i Sverige anser ens begripligt.
     Kom ihåg stämningen mot vetenskapsmannen och -journalisten Simon Singh, för att han lite försynt påpekat att homeopati inte baseras på vetenskap och kanske inte är lämpligt att använda på svårt sjuka barn. Eller alla dessa super injunctions för att skydda kända personers privatliv. Brittiska medier är, med rätta, upprörda och kräver reformer, så att ingen kan gömma sina smutsiga hemligheter bakom en super injunction (se till exempel London Evening Standard eller The Guardian).
     Dessa super injunctions sträcker sig numera också bortom traditionella medier; i veckan beslutade en high court att inkludera också sociala medier som Facebook och Twitter i föreläggandet. Skulle du alltså skvallertwittra till vännerna sent på kvällen om att "kändisen nn" hänger i baren på nattklubben si och så tillsammans med "inte hans fru", och denne nn begärt och fått en super injunction, begår du ett brott.

Vi har all anledning att värna vår svenska tryckfrihet och vårt medieetiska system. Det fungerar, trots allt.  Alternativen är skrämmande.


Relaterade inlägg: Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508)

Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt

Helgens nyhetsflöde har i stort sett handlat om en enda sak: Barnprogramledaren och chefredaktören Ola Lindholm kommer att åtalas för ringa narkotikabrott, efter att urinprov visat spår av kokainbruk. Ola Lindholm hade kokain i kroppen, skriver Expressen triumferande, och följer upp med rubriker som Ola Lindholm får fortsätta i Bris, Lindholm i TV – trots kokainavslöjandet, Ola Lindholm tvingas ta timeout från Kamratposten och så storsläggan Barnen diskuterar knarkavslöjandet.
     Expressen tycks inte se några som helst anledningar att dra i publicitetsbromsen. Tvärt om. "Ser ni, vi hade visst rätt!" är budskapet till resten av Mediesverige i allmänhet och till alla som kritiserade namnpubliceringen i samband med att Ola Lindholm misstänktes för narkotikabrott 12 april i synnerhet.
     Aftonbladets publicering känns något mer återhållsam (Ola Lindholm åtalas – misstänks för knarkbrott, Karriären kan vara slut – om han döms) även om tidningen i brist på kommentarer inte drar sig för att löpa på den bloggtext Ola Lindholm själv publicerat och som Aftonbladet återpublicerar, ord för ord. Också de större morgontidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan publicerar namn och bild, liksom många av landets andra nättidningar.
     Visst känns det som ett drev. Ett osmakligt sådant.

Jag försvarar inte bruk av narkotika. Inte alls. Är det så att en barnprogramledare tillika chefredaktör för en tidning som vänder sig till barn faktiskt använder narkotika tycker jag det är riktigt illa. Själv säger Ola Lindholm – i den blogg som citeras så flitigt idag – att han inte använt kokain. Fälls han i domstol tycker jag han ska förlora såväl jobb som uppdrag. Självklart. Barnidol och narkotikabruk är ingen bra kombination.
     Men det som pågår just nu saknar rimliga proportioner. Det är osmakligt.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har tidigare försvarat tvivelaktiga namn- och bildpubliceringar med att tidningen i efterhand visat sig ha rätt. Det duger inte. Varje enskilt publiceringsbeslut måste fattas av varje enskild redaktion och grunda sig på de uppgifter som finns tillgängliga där och då.
     Och även om redaktionen vet att de uppgifter man har är korrekta kan det finnas anledning att ändå inte publicera namn och bild. Det handlar om proportioner. Och om att man också måste väga in den så kallade publicitetsskada en enskild person kan utsättas för vid namnpublicering – oavsett om hon är skyldig eller inte. Läs gärna mer om hur redaktörerna förväntas resonera kring sina publicistiska beslut i de etiska reglerna för press, radio och TV.
     Är ett ringa narkotikabrott verkligen värt så många löpsedlar, så många insinuanta rubriker?
     Jag tycker inte det. Det här drevet är osmakligt.


Uppdatering 9 maj: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson svarar på kritiken i en egen bloggpost samt i en intervju i Dagens Media. Läsvärd är också Aftonbladets kolumnist Ronnie Sandahl, som vänder på perspektiven – hur  uppfattar barnen drevet? – i Ett enda snedsteg – och du är körd.

Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna!

Hur många nyhetsredaktioner följer du på Twitter? Hur många journalister som twittrar i sin yrkesroll följer du?
     Är du som jag är svaret i alla fall några stycken. Och så får du en lagom dos med förhandstips, efterlysningar, oskyldigt skvaller och rent ointressant nonsens. Blandat med verklig dialog –  redaktörer som faktiskt svarar på frågor från sina läsare och tittare, ansvariga utgivare som diskuterar etiska överväganden och publiceringsbeslut, strategigrupper som testar nya format.

Nu har många enskilda journalister börjat fundera över de juridiska aspekterna på sitt twittrande (och deltagande i andra sociala medier också, för den delen). I alla fall den delen av twittrandet som inte är privat, utan som sker som en del i jobbet, i yrkesrollen. För när en journalist skriver i tidningen eller på webben – eller säger saker i radio eller TV – är hon skyddad av TF respektive YGL. Grundlagen lägger det juridiska ansvaret på ansvarig utgivare, inte på den enskilda journalisten. Hur många skulle våga vara journalister om det inte var så?
     Men i twittrandet finns det ingen ansvarig utgivare.
     Det är inte säkert att detta kommer att innebära ett problem. Det beror lite på hur journalisters användning av Twitter utvecklar sig.

De redaktioner som har konto på Twitter borde fundera ett varv extra, så att inte uppgifter slinker igenom i twitterflödet som aldrig skulle publicerats på ordinarie plattform.
     Brittiska oberoende Press Complaints Commission (ungefär – med betoning på ungefär – motsvarande vår Pressens Opinionsnämnd) ser åtminstone vissa redaktioners twitterflöden som en del av den redaktionella produkten och vill därför att publicitetsreglerna ska gälla även där.
     I Sverige skulle det betyda att redaktioner och journalister som twittrar förbinder sig att följa Spelregler för press, radio och TV, och att enskilda kan vända sig till PO/PON respektive Myndigheten för radio och TV med klagomål på förtal eller felaktigheter i ett twitterflöde.
  
Varför inte förekomma kraven på reglering? För jag är övertygad om att förr eller senare kommer det sådana krav. Därför uppmanar jag svenska redaktioner och journalister: Lägg en länk till spelreglerna i twitterprofilen! Se till att följa dem också, så slipper enskilda journalister vara oroliga över ett än så länge bristande juridiskt skydd.

Pressfrihetens dag – bekymra dig en stund

Idag är det Pressfrihetens dag. Luta dig tillbaka en stund, och tänk efter. Vad är det egentligen vi uppmärksammar idag, och vad betyder pressfrihet för just dig?

Som svenskar är vi oerhört privilegierade. Tro inte annat. Skäll gärna på morgontidningen när den inte dimper ner i brevlådan som den ska, raljera över mikrolokala nyheter så mycket du vill, förfasas (eller lockas) av kvällstidningslöpen… och kom sedan ihåg att du faktiskt kan prenumerera på en morgontidning som du väljer själv och att distributionen trots allt fungerar som den ska för det mesta, och att alla de där mikrolokala nyheterna trots allt är ganska kul att läsa, och att kvällstidningarna… ja, de gör ju bra saker de också. Trots allt.
     Den svenska pressfriheten betyder att både du och jag kan välja vad vi vill läsa, vems röst vi ska lyssna på, att det finns alternativ. Obekväma journalister tystas inte, obekväma nyheter censureras inte, obekväma tidningar kan till och med få stöd för att garantera fortsatt utgivning. Och det är så det ska vara. En självklarhet för oss.
     På många andra håll i världen är det inte alls en självklarhet. Så tänk därför efter en stund, på hur förbannat bra vi faktiskt har det.

På ett litet, litet hörn får jag vara med och utbilda såväl blivande journalister som blivande medievetare. Det är jag oerhört glad för. Våra journaliststudenter är så engagerade, så nyfikna, så målmedvetna att jag inte alls bekymrar mig för den svenska journalistikens närmaste framtid. Våra medie- och kommunikationsstudenter är precis lika engagerade, nyfikna och målmedvetna – de kommer att hålla det vakande öga över medierna som medierna behöver för att fungera väl.

Det är så lätt att luta sig tillbaka med tanken att "pressfriheten, den behöver inte jag bekymra mig om". Gör inte det. Bekymra dig en stund, och fundera på vad vi har och vad vi därmed faktiskt kan förlora.

Länkar: World Press Freedom Day 2011 (Unesco), Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, WAN-IFRA.

Uppdatering: Västerbottens Folkblad har tänkt efter. Idag toppar VF med ett tomrum. Chefredaktören Daniel Nordström förklarar varför.