Jag accepterar reklamen – men det måste finnas gränser!

Det finns gränser för hur påträngande jag tycker att reklamen får vara. Det har säkert alla som följer den här bloggen förstått vid det här laget.

     Jag vill inte ha säljsamtal hem. Jag vill inte vara tvungen att röra mig i en stadsmiljö nedsolkad av bjärta färger och kommersiella budskap. Jag vill kunna snedda över Drottningtorget utan att bli tillstucken en burk chilitonfisk (den duger ju inte ens till kattmat!). Jag vill kunna se en långfilm eller ta del av en dramaserie utan avbrott. På min ytterdörr sitter en tydlig "Reklam nej tack"-skylt.

     Sån är jag.

Samtidigt vet jag såklart att i princip all svensk nyhetsförmedling som inte hör till public service betalas för med annonspengar. Och därför accepterar jag ändå reklam i tidningar, på TV och i nättidningar. Och i Spotifys gratistjänst – även om den är irriterande.

Istället för prenumererad morgontidning går jag en liten – förresten, den kanske inte är så liten egentligen – nyhetsrunda på nätet. Jag har samlat ett antal bokmärken till nättidningar och andra nyhetssajter i en mapp, och ögnar igenom åtminstone förstasidorna ett par gånger om dagen. Så ser mina nya nyhetsvanor ut.

     Nu funderar jag allvarligt på att plocka bort dn.se från min nyhetsrunda. Varje dags första titt tvingas jag nämligen klicka bort en helsidesannons för det ena mer ointressanta produkten än det andra. 

     Och det är bara irriterande.

Såväl de som säljer annonsplats som de som köper vet mycket väl att det finns en gräns för när det blir för mycket, när läsaren (eller den potentiella kunden, om man väljer att se oss ur ett strikt kommersiellt perspektiv) har fått nog. Överskrider man den gränsen riskerar det att slå tillbaka, på såväl annonsplatssäljaren (i det här fallet dn.se) som på de som annonserar. 

     Dn.se befinner sig farligt nära den gränsen.


Relaterade inlägg: Uppriktigt sagt: Jag skiter i var du är, och om du får en gratis kopp kaffe (110206)