Världen behöver Wikileaks, men Wikileaks behöver inte Julian Assange

Det är länge sedan jag höll så fullständigt med Jan Guillou som idag. I en krönika i Aftonbladet, med rubriken Julian Assange – ett litet äckel utan principer, beskriver han just precis det jag själv tycker är så absurt:

• Att Assange vägrar ens låta sig förhöras av svensk polis eller åklagare. Om nu anklagelserna är så grundlösa som han påstår att de är – varför vill han inte ens försöka förklara sig? Varje kvinna (nästan) i det här landet vet att om mannen i sexbrottmål har en någorlunda trovärdig förklaring så blir han också trodd.

• Att Assange lägger såväl energi som pengar – och en gigantisk PR-apparat – på att smutskasta Sverige. Energi, pengar och PR-apparat kunde användas bättre i en kampanj för den amerikanske soldaten Bradley Manning, som är den som många menar försett Wikileaks med många av dess avslöjanden om amerikanska militära styrkors göranden och låtanden i utlandet, avslöjanden som den 23-årige Manning nu riskerar krigsrätt och livstids fängelse för.

Hur i hela friden har Assange lyckats med det här? Två veckor till (till 7 maj) bjuder SVT Play på Marie Nordstrand och Oscar Lindells dokumentär Julian Assange – världens kärleksaffär. Där ges åtminstone några av svaren; bland konspirationsteorier och världens behov av sanningens riddare.

Jag tror inte att Jan Guillous krönika i dagens Aftonbladet på något vis kommer att förändra Sverigebilden i utlandet; Guillou är trots allt tämligen betydelselös internationellt sett. Kanske hjälper krönikan till att öppna några svenska ögon för Bradley Mannings situation. Och jag hoppas att den kanske får några av de svenska konspirationsteoretikerna att fundera lite. Och fatta att det handlar inte om en feministimperialistisk sammansvärjning.

Själv hoppas jag att Wikileaks gör en omstart – utan Julian Assange. Världen behöver Wikileaks, men Wikileaks behöver inte självgoda män som Julian Assange.


Relaterade inlägg: Inte underligt att Sverigebilden i utlandet präglas av konspirationsteorier (110213), Omstart utan Assange, det kan bara bli bättre (101210), Stödet för Wikileaks växer (101208), Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd… (101205), Vad hände egentligen med Wikileaks? (101121)

Glöm inte att sätta dig och läsa idag!

Idag, 23 april, är det Världsbokdagen, instiftad av Unesco. Samtidigt uppmärksammar världen upphovsrätten.

Själv tänker jag uppmärksamma dagen med en stunds förmiddagsläsning på balkongen, i solsken och fågelsång. Äntligen läser jag Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly där hon porträtterar sitt hemland Zimbabwe på ett enastående sätt; vackert och samtidigt med en uppriktighet som ibland skrämmer. I bloggen The World According to Gappah fortsätter hon att berätta om sitt hemland, och om sin nästa bok som handlar om Mugabe.

Den utmärkta och alltid lika inspirerande bloggen 365 saker du kan slöjda delar dagen till ära med sig av en  beskrivning på ett bokfodral av återvunna förpackningar. 365 saker du kan slöjda är – precis som syskonet 365 saker du kan sticka – exempel på att upphovsrätten inte alls behöver vara ett hinder för att dela goda idéer eller kreativ inspiration.
     Slöjdbloggen har nu hunnit till inlägg 341, och stickbloggen till 358. Jag hoppas verkligen att landets hemslöjdskonsulenter och de duktiga medlemmarna i Sveriges Stickförening förstår hur uppskattade de här bloggarna är, och låter dem fortsätta också när målet 365 inlägg är uppfyllt.
     Inte idag men snart – symaskinen passar inte på balkongen – kommer jag att sy mig ett pocketbokfodral av kaffepaket. Jag gillar att återvinna, att låta saker komma till nytta på helt nya sätt. Och jag har inget som helst behov av att skylta med vad jag läser. (För den som ändå undrar: Nästa bok till balkongläsningen är Patti Smiths Just Kids.)


Relaterade inlägg om böcker och läsning: Tecknat på TV skapar bättre läsvanor (110324), Vad är poängen med att göra sig av med biblioteken? (101213), Kulturelit, ja visst! (101125), Snickarglädje (101007).
Relaterade inlägg om påsken: Unna dig att ha långtråkigt en stund! (101103).
Relaterade inlägg om upphovsrätt: Överskottsinformation (VI): En annan syn på datoriseringen (101127).

Egna erfarenheter mer trovärdiga än åsikter när nyhetspubliken värderar läsarmedverkan

Läser du artikelkommentarer på nätet? Skriver du till och med egna kommentarer?

     I så fall är du ganska ovanlig. Enligt en analys som Annika Bergström gjorde av SOM-data från 2008 var det då cirka tio procent som läste artikelkommentarer varje vecka, och bara en ynka procent som skrev själv. (Läs mer i Annika Bergströms Användare i webbjournalistiken.) 

     Lyssnar man bara på de självutnämnda förståsigpåarna kan man få intrycket att om inte tidningar släpper in läsarna ännu mera, i såväl kommentarer som i själva journalistiken, så dör journalistiken. Branschen själv har en betydligt mer nyanserad inställning, men vill såklart utnyttja alla olika möjligheter till läsarmedverkan för att i slutändan tjäna på det. (Om detta skriver jag själv i Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.)

Många skäller gärna över innehållet i artikelkommentarerna. Och förskräcks. För det är inte de mest välputsade och med eftertanke formulerade åsikterna som publiceras i kommentarsfälten. Såklart. Artikelkommentarer är något man skriver snabbt i stundens ingivelse. Då hänger vare sig stavning eller logik med alla gånger. Och den grupp som skriver artikelkommentarer är inte – på något sätt – representativ för grupperna "läsare" eller "svenska folket", det måste man komma ihåg. Det är främst yngre, medelutbildade män som skriver kommentarer, och det är lätt för särintressen av olika slag att "kapa" ett kommentarsfält för att ge intryck av en samstämmig folkopinion.

Men användarskapat innehåll är så mycket mer än artikelkommentarer. 

     Därför var det upplyftande att lyssna till Cardifforskaren Karin Wahl-Jørgensen, när hon avslutade sin gästlärarvecka på JMG med att berätta om sin forskning om användarskapat innehåll. Hon har nämligen frågat publiken, användarna själva, vad de tycker om det användarskapade innehållet.

     Och det visar sig att publiken faktiskt gör stor skillnad mellan olika typer av användarskapat innehåll. 

Den typ av innehåll som Wahl-Jørgensen kallar content (till skillnad från comment) ser publiken som något autentiskt som skapar mervärde till journalistiken. Ögonvittnesskildringar, egna foton och bilder, direktrapporter från platsen där det händer – allt detta ses som erfarenhetsbaserat och med känslomässigt engagemang, vilket faktiskt höjer trovärdigheten i publikens ögon.

     Den professionella, objektiva journalistiken kommer därmed till korta. Sakkunskapen och expertisen anses mindre trovärdiga än de direkt inblandade eller berörda. Paradoxalt nog, eftersom journalistiken de senaste decennierna eftersträvat just professionalism och objektivitet.

     Artikelkommentarer, däremot, ger inte publiken mycket för. "Har de verkligen inget bättre för sig?" är en vanlig reaktion. Framför allt misstror publiken motiven till att skriva artikelkommentarer. "De vill bara ha publicitet!"

     Erfarenhetsbaserat innehåll ses alltså som något positivt, åsiktsbaserade kommentarer som något om inte direkt negativt så i alla fall ointressant. 

Frågan är i vilken utsträckning detta kommer att påverka journalistiken – kommer den professionella journalistiken att bli mer känslomässigt engagerad? Och hur långt är redaktionerna beredda att gå för att tillfredsställa publiken?

Jag accepterar reklamen – men det måste finnas gränser!

Det finns gränser för hur påträngande jag tycker att reklamen får vara. Det har säkert alla som följer den här bloggen förstått vid det här laget.

     Jag vill inte ha säljsamtal hem. Jag vill inte vara tvungen att röra mig i en stadsmiljö nedsolkad av bjärta färger och kommersiella budskap. Jag vill kunna snedda över Drottningtorget utan att bli tillstucken en burk chilitonfisk (den duger ju inte ens till kattmat!). Jag vill kunna se en långfilm eller ta del av en dramaserie utan avbrott. På min ytterdörr sitter en tydlig "Reklam nej tack"-skylt.

     Sån är jag.

Samtidigt vet jag såklart att i princip all svensk nyhetsförmedling som inte hör till public service betalas för med annonspengar. Och därför accepterar jag ändå reklam i tidningar, på TV och i nättidningar. Och i Spotifys gratistjänst – även om den är irriterande.

Istället för prenumererad morgontidning går jag en liten – förresten, den kanske inte är så liten egentligen – nyhetsrunda på nätet. Jag har samlat ett antal bokmärken till nättidningar och andra nyhetssajter i en mapp, och ögnar igenom åtminstone förstasidorna ett par gånger om dagen. Så ser mina nya nyhetsvanor ut.

     Nu funderar jag allvarligt på att plocka bort dn.se från min nyhetsrunda. Varje dags första titt tvingas jag nämligen klicka bort en helsidesannons för det ena mer ointressanta produkten än det andra. 

     Och det är bara irriterande.

Såväl de som säljer annonsplats som de som köper vet mycket väl att det finns en gräns för när det blir för mycket, när läsaren (eller den potentiella kunden, om man väljer att se oss ur ett strikt kommersiellt perspektiv) har fått nog. Överskrider man den gränsen riskerar det att slå tillbaka, på såväl annonsplatssäljaren (i det här fallet dn.se) som på de som annonserar. 

     Dn.se befinner sig farligt nära den gränsen.


Relaterade inlägg: Uppriktigt sagt: Jag skiter i var du är, och om du får en gratis kopp kaffe (110206)

En bastion faller – Jönköpings-Posten blir snart med riktig nättidning

Det är svårt att tro, men det finns faktiskt relativt stora (och välmående) svenska dagstidningar som inte har en nätupplaga.
     Jönköpings-Posten är en av dem. Med en pappersupplaga på 36 200 (TS, helår), hushållstäckning på 53 procent och räckvidd på 67 procent har Herencoägda Hallpressen hittills valt att vara försiktiga. De presumtiva läsare som letat efter Jönköpings-Posten på nätet har mötts av en slags kundtjänst för enklare prenumerations- och annonsärenden.
     I smyg har jag nästan beundrat Jönköpings-Posten för att de vågar vara utan. Och det har onekligen inte gått sämre för dem än för någon annan svensk dagstidning; med eller utan nätupplaga.

Nu stundar dock nya tider. För något år sedan köpte Hallpressen nyhetssajten jnytt.se och lät dess grundare Daniel Bacelj bli chef för Hallpressens utvecklingsavdelning. Nu lovar han (i Medievärlden) att JP:s nätupplaga ska komma igång i år, eller i början av nästa år.

Allt färre svenska hushåll prenumererar på en dagstidning. Pappersupplagorna sjunker, inte som en sten men i stadig takt. Däremot ökar faktiskt dagstidningsläsandet – eftersom fler och fler hittar till tidningarnas nätupplagor, och eftersom många läser gratistidningar. (Dagspresskollegiet följer våra nyhetsvanor och publicerar regelbundet rapporter och analyser.)

För Jönköpings-Postens redaktion, ägare och inte minst läsare kommer det att ta ett tag att vänja sig vid tanken på en JP på nätet. "Vad ska det vara bra för?" undrar säkert många. Men jag är övertygad om att jag inte är ensam om att se fram mot nättidningen. Jönköpings-Posten har absolut ingenting att förlora, men den stora vinnaren blir läsarna.