Det är klart att det gick att hitta skit på Socialdemokraternas nye partiledare. Även om journalisterna fick gräva djupt. Och långt åt sidan.
Jag kan inte tycka att det brott Håkan Juholts särbo dömts för är särskilt relevant, här och nu. Det borde vara mycket viktigare att granska Juholts politiska visioner, hans nätverk, vilka beslut han fattat tidigare i sin professionella och politiska karriär.
Att han råkat bli förtjust i en kvinna som dömts för förskingring – och det rör sig verkligen inte om speciellt höga summor, ekonomisk brottslighet handlar ofta om många, många miljoner – säger ingenting om Juholt som partiledare.
Mest illa berörd blev jag av en "analys" i dagens Metro där skribenten (som jag lyckligtvis förträngt namnet på) hävdade att Juholts särbo och barn blev offentliga i samma stund som de satte bredvid Juholt på den extra partikongressen för att följa partiledarvalet. Menar Metro att det därmed är fritt fram att gräva efter skit på barnen också?
Expressens Thomas Mattsson för i sin blogg ett liknande resonemang om att särbon själv valt offentligheten, och tycker att Juholt borde berättat för valberedningen. Det tycker också GP på ledarplats, och menar att man nu därför kan – och tydligen ska – ifrågasätta hans omdöme. SvD:s Martin Jönsson menar att publiceringsbeslutet istället handlar om Socialdemokraternas sätt att utse en partiledare, och drar paralleller till Littorinaffären (!). Aftonbladets Jan Helin är – än så länge – märkvärdigt tyst, men i Ledarbloggen gör faktiskt Björn Fridén ett försök att nyansera debatten, och förklara istället för att skylla ifrån sig eller skylla på andra. Eftersom di.se publicerade först blev det nämligen fritt fram menar många, det här med egna redaktionens och ansvarige utgivares eget ansvar för varje enskild publicering glömdes liksom bort.
Som partiledare för ett av Sveriges största (under flera decennier det absolut största) politiska partier ska Håkan Juholt granskas. Som partiledare, som ledare, som politiker, som politisk visionär. Hans bakgrund, karriär och nätverk ska synas i sömmarna. Han kan mycket väl bli landets näste statsminister.
Men med de senaste dagarnas rapportering om särbons förskingring har journalistiken passerat ännu en gräns. När blir man en offentlig person? Och kan man inte få vara åtminstone lite halvoffentlig ett tag?
Jag hoppas verkligen att redaktionerna nöjer sig med själva avslöjandet, och inte utvecklar historien till ett mediedrev som i så fall bara kan sluta på ett sätt; med Juholts avgång. För så relevant är särbons förskingring faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar