Forskaren, varumärket och kampen om uppmärksamhet

Allt fler forskare bloggar och twittrar. Har de inget vettigare för sig? undrar många och ser all närvaro i sociala medier som ett enormt resursslöseri. Men är det verkligen slöseri med tid och pengar?
  
Överallt idag pågår en ständig kamp om uppmärksamheten. Är du politiker spelar det ingen som helst roll hur många kloka förslag du lägger fram, om du inte får uppmärksamhet i medierna. (Är du partiledarkandidat verkar det inte spela någon roll vilken ideologisk inriktning du har eller vilka ledaregenskaper du besitter – är du inte vän med medierna blir du inte partiledare.) Är du musiker säljer du inga skivor om du inte syns i medierna. Är du författare säljer du inga böcker om du inte gör ett antal morgonsoffor, caféprogram och pratshower. Vi lever i en extremt medialiserad tid.
     Det här gäller forskningen också. Förr var det dina akademiska meriter och publiceringar som räknades. Sedan blev det hur mycket forskningspengar du drog in. Idag handlar det nästan enbart om hur stort genomslag du får i medierna – eftersom det i slutändan styr också hur mycket pengar du och institutionen kan dra in.

"Vi lever i en upmærksomhedsøkonomi," förklarar idéhistorikern Jens Erik Kristensen vid Institut för pædagogik vid AArhus universitet.  I januari föreläste han för nordiska universitetskommunikatörer vid konferensen NUAS 2011 i Tromsø.
     Vår uppmärksamhet är en resurs, som – precis som alla andra resurser – är en begränsad resurs, menar Kristensen. Vi kan helt enkelt inte ta in allt som händer och sker runt omkring oss. Samtidigt är de som vill ha uppmärksamhet beroende av att vi andra ger dem uppmärksamhet. Därför pågår en ständig kamp om vår uppmärksamhet.
     Problemet (om man ser det så) är att utbudet numera är så mycket större än efterfrågan, tack vare eller på grund av den digitala tekniken. Därför har uppmärksamheten ekonomiserats, och därför har vi fått en hel uppmärksamhetsindustri med reklam, marknadsföring, PR och journalistik som de viktigaste beståndsdelarna.
     "Opmærksomhed er blivet den nye centrale men knappe produktive ressource."

Oavsett vad man tycker om det står inte forskningen och universiteten vid sidan av kampen om uppmärksamhet. Tvärtom, menar Kristensen, så vilar all forskning i balansen mellan intern och extern uppmärksamhet. Internt kan man se forskning som ett slutet självreglerande uppmärksamhetsystem, där forskaren investerar uppmärksamhet (när hon fokuserar sitt intresse på en specifik forskningsfråga) för att få tillbaka uppmärksamhet (i form av uppskattning från kollegorna, nya forskningmedel, högre akademisk grad etc). Externt handlar det så klart om att slå igenom i medierna och i offentligheten.

Universitetens informatörer och kommunikatörer gör förstås det de kan för att lyfta fram såväl forskning som forskare, inte minst eftersom uppmärksamhet också ger högre ranking. Men idag räcker inte det. Vill du verkligen få uppmärksamhet – internt såväl som externt – måste du bygga ditt eget varumärke. Och därför är det inte så underligt att forskare bloggar och twittrar och bygger nätverk på Facebook. I denna medialiserade tid är det nämligen så man bygger sitt eget varumärke. För syns du inte finns du inte. Oavsett hur lång din publikationslista är.

Läs mer: Den poserende pin up-forsker, Obmærksomhed ønskes!