Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen?

Det är klart att det gick att hitta skit på Socialdemokraternas nye partiledare. Även om journalisterna fick gräva djupt. Och långt åt sidan.

Jag kan inte tycka att det brott Håkan Juholts särbo dömts för är särskilt relevant, här och nu. Det borde vara mycket viktigare att granska Juholts politiska visioner, hans nätverk, vilka beslut han fattat tidigare i sin professionella och politiska karriär.
     Att han råkat bli förtjust i en kvinna som dömts för förskingring – och det rör sig verkligen inte om speciellt höga summor, ekonomisk brottslighet handlar ofta om många, många miljoner – säger ingenting om Juholt som partiledare.

Mest illa berörd blev jag av en "analys" i dagens Metro där skribenten (som jag lyckligtvis förträngt namnet på) hävdade att Juholts särbo och barn blev offentliga i samma stund som de satte bredvid Juholt på den extra partikongressen för att följa partiledarvalet. Menar Metro att det därmed är fritt fram att gräva efter skit på barnen också?
     Expressens Thomas Mattsson för i sin blogg ett liknande resonemang om att särbon själv valt offentligheten, och tycker att Juholt borde berättat för valberedningen. Det tycker också GP på ledarplats, och menar att man nu därför kan – och tydligen ska – ifrågasätta hans omdöme. SvD:s Martin Jönsson menar att publiceringsbeslutet istället handlar om Socialdemokraternas sätt att utse en partiledare, och drar paralleller till Littorinaffären (!). Aftonbladets Jan Helin är – än så länge – märkvärdigt tyst, men i Ledarbloggen gör faktiskt Björn Fridén ett försök att nyansera debatten, och förklara istället för att skylla ifrån sig eller skylla på andra. Eftersom di.se publicerade först blev det nämligen fritt fram menar många, det här med egna redaktionens och ansvarige utgivares eget ansvar för varje enskild publicering glömdes liksom bort.

Som partiledare för ett av Sveriges största (under flera decennier det absolut största) politiska partier ska Håkan Juholt granskas. Som partiledare, som ledare, som politiker, som politisk visionär. Hans bakgrund, karriär och nätverk ska synas i sömmarna. Han kan mycket väl bli landets näste statsminister.
     Men med de senaste dagarnas rapportering om särbons förskingring har journalistiken passerat ännu en gräns. När blir man en offentlig person? Och kan man inte få vara åtminstone lite halvoffentlig ett tag?
     Jag hoppas verkligen att redaktionerna nöjer sig med själva avslöjandet, och inte utvecklar historien till ett mediedrev som i så fall bara kan sluta på ett sätt; med Juholts avgång. För så relevant är särbons förskingring faktiskt inte.

Hur kan någon stå ut med Sky News?

Jag har varit bortrest i två veckor. Först semester, sedan jobb. Jag reste från Sverige 12 mars. Jordbävning, tsunami och problem med kärnkraften i Japan fick jag med mig, liksom flygförbudzonen över Libyen. Två nyhetshändelser som känns självklara att fortsätta följa, två nyhetshändelser som är stora också i ett internationellt perspektiv.
  
Det har inte varit helt lätt för mig att nyhetsuppdatera under de här två veckorna. Jag vill ha massor av nyheter, om massor av olika saker, och uppdaterade nyheter. Även om jag sitter på ett hotellrum i Sydafrika.
     Och är hänvisad till Sky News.
     Sky News är erbarmligt dåligt på nyheter, namnet till trots. Ett par dagar in på första veckan klarade redaktionen av att berätta om både Japan och Libyen i sina sändningar, men så snart man fick tillgång till militäralliansens egna foton från bombningar valde man bort Japan. Och inte ens den rapporteringen var särskilt uppdaterad. I slutet av vecka två klämde man in lite brittisk budget och misstänkt dubbelmord (på unga brittiska tjejer) mellan alla militära analyser. Sporten handlade bara om cricket.
     (Och om någon undrar: De trådlösa nätverk eller andra uppkopplingar jag hade tillgång till var inte realistiskt användbara…)

Igår när jag kom hem satte jag mig och bläddrade igenom SVT:s text-TV. Och SVT:s och TV4:s nyhetssändningar.  Och ägnade några minuter att ögna igenom de större svenska nyhetssidorna på nätet. Och känner mig numera uppdaterad och välunderrättad, precis så som jag vill vara.

Vi nyhetskonsumenter behöver ett smörgåsbord av nyheter; viktiga och triviala, roliga och oroande, intressanta och fullständigt ovidkommande. Vi måste ha en möjlighet att välja vad som är viktigt för oss själva i floden av nyheter och ständiga uppdateringar. På ett plan handlar om en nödvändig beståndsdel i vår demokrati – åtminstone teoretiskt sätt fattar upplysta medborgare mer kloka beslut. På ett annat plan handlar det om något så enkelt som en mänsklig rättighet.
     Vi nyhetskonsumenter behöver nyhetsredaktioner som tar sitt jobb på allvar. Tack, SVT och TV4, för att ni fortfarande gör det.

Tecknat på TV skapar bättre läsvanor

Inte kan det väl vara bra att låta ungarna se på tecknat? Det måste väl ändå vara bättre att umgås, spela spel, vara ute i naturen, leka med kamrater…
     Jo, det är klart att det är bra att göra allt det här andra. Men det betyder ju inte att det nödvändigtvis är fel att se på tecknat. Ett underbart exempel hittar jag i bloggen The Lisa Simpson's Book Club, som med läsarnas hjälp samlar alla fantastiska boktips tittarna får på köpet när vi ser The Simpsons.
     Lisa läser både "verklig" litteratur och titlar jag önskar faktiskt fanns i verkligheten. Men hon läser – mycket – och sämre förebilder kan man onekligen ha.

Jag kan bli ganska trött på alla som slentrianmässigt häver ur sig att det per definition är farligt för barn (eller ungdomar eller för den delen "alla andra") att titta på TV. 

     Javisst, det är inte bra att bara titta på TV. Lika lite som det är nyttigt att bara läsa böcker, eller bara spela fotboll. Vi behöver variation.

     Men ännu har ingen på ett övertygande sätt lyckats bevisa att man nödvändigtvis blir dummare av att titta på mycket TV, eller våldsam av att titta på våld på bio eller TV. Och då ska man veta att medieforskare och andra letat efter ett sådant samband sedan biofilmens födelse. Andra faktorer är nämligen så mycket mer betydelsefulla, har forskningen visat. 

Relaterade inlägg: Föräldrar, sluta ha dåligt samvete (101008)

Wikipedia är fantastiskt – men inget att lita på

För lite drygt tio år sedan, 14 januari 2001 närmare bestämt, föddes Wikipedia. Faktiskt var det först när jag "hittade" till Wikipedia som jag riktigt förstod vad internet faktiskt kan användas till.

     Idén är ju så simpel: Låt alla och envar själva fylla på ett gigantiskt globalt uppslagsverk, och låt alla och envar rätta varandra. Och så överförbar till andra områden; jag säger bara Wikileaks… 

     

Men kan jag lita på Wikipedia? Såklart jag inte kan. Men jag litar inte på så mycket annat heller. 

     Mamma var en av många, många som prenumererade på Nationalencyklopedin. Det första bandet (av 20) kom 1989. Med varje nytt NE-band kom sedan rättningarna, tryckta på bestruket papper för att klippas ut och på något vis klistras in. I och för sig kändes det lovvärt att redaktionen rättade så snabbt, men det blev ju lite parodiskt också när rättningarna var så många… 

     Med nätbaserade uppslagsverk (NE på nätet lanserades 2000) finns såklart en möjlighet att både uppdatera och rätta fortlöpande. Jämfört med tryckta uppslagsverk – som jag mest ser som historiska dokument – är det en enorm utveckling. 

Men vad litar jag på, om jag nu inte litar på vare sig Wikipedia eller NE? Svaret är enkelt: Jag litar på mitt eget omdöme. Bygger slutsatser och fakta på etablerad forskning? Finns det tydliga källhänvisningar? Är avsändaren tydlig? Säger andra källor samma sak? Låter det rimligt och trovärdigt i mina öron?

     Är svaret "ja" på de här frågorna så litar jag på att det är sant. Åtminstone tills dess att det visar sig att det var fel. Svårare är det inte. 

Eller som Wikipedias grundare Jimmy Wales själv säger i en intervju i The Guardian:

You shouldn't really use Wikipedia as the sole source for anything, ever. You shouldn't use anything as the sole source for anything, in my view.

Utan telegrafen inget internet – forskningskommunikation när den är som bäst

Sugen på lite kommunikationshistoria? Har du knappa sju minuter över föreslår jag att du ägnar dem åt telegrafens historia. Varför då? Jo, för telegrafen var förutsättningen för den moderna masskommunikationen, och utan telegrafen heller inget internet. Tillbaka till 1837, alltså:




Det är The Newton Channel som står för produktionen. The Newton Channel är brittisk public service när den är som bäst, och producerar vetenskaps-TV av hög kvalitet. Bakom kanalen står Science Museum,  Open University samt produktionsbolaget Ten Alps.
     Är du ointresserad av kommunikationshistoria finns det filmer om allt från ånglok och solenergi till stamcellsforskning och jakten på Higgspartikeln också.

Tänk att kunna få ägna sig åt forskningskommunikation på det här viset…

Forskaren, varumärket och kampen om uppmärksamhet

Allt fler forskare bloggar och twittrar. Har de inget vettigare för sig? undrar många och ser all närvaro i sociala medier som ett enormt resursslöseri. Men är det verkligen slöseri med tid och pengar?
  
Överallt idag pågår en ständig kamp om uppmärksamheten. Är du politiker spelar det ingen som helst roll hur många kloka förslag du lägger fram, om du inte får uppmärksamhet i medierna. (Är du partiledarkandidat verkar det inte spela någon roll vilken ideologisk inriktning du har eller vilka ledaregenskaper du besitter – är du inte vän med medierna blir du inte partiledare.) Är du musiker säljer du inga skivor om du inte syns i medierna. Är du författare säljer du inga böcker om du inte gör ett antal morgonsoffor, caféprogram och pratshower. Vi lever i en extremt medialiserad tid.
     Det här gäller forskningen också. Förr var det dina akademiska meriter och publiceringar som räknades. Sedan blev det hur mycket forskningspengar du drog in. Idag handlar det nästan enbart om hur stort genomslag du får i medierna – eftersom det i slutändan styr också hur mycket pengar du och institutionen kan dra in.

"Vi lever i en upmærksomhedsøkonomi," förklarar idéhistorikern Jens Erik Kristensen vid Institut för pædagogik vid AArhus universitet.  I januari föreläste han för nordiska universitetskommunikatörer vid konferensen NUAS 2011 i Tromsø.
     Vår uppmärksamhet är en resurs, som – precis som alla andra resurser – är en begränsad resurs, menar Kristensen. Vi kan helt enkelt inte ta in allt som händer och sker runt omkring oss. Samtidigt är de som vill ha uppmärksamhet beroende av att vi andra ger dem uppmärksamhet. Därför pågår en ständig kamp om vår uppmärksamhet.
     Problemet (om man ser det så) är att utbudet numera är så mycket större än efterfrågan, tack vare eller på grund av den digitala tekniken. Därför har uppmärksamheten ekonomiserats, och därför har vi fått en hel uppmärksamhetsindustri med reklam, marknadsföring, PR och journalistik som de viktigaste beståndsdelarna.
     "Opmærksomhed er blivet den nye centrale men knappe produktive ressource."

Oavsett vad man tycker om det står inte forskningen och universiteten vid sidan av kampen om uppmärksamhet. Tvärtom, menar Kristensen, så vilar all forskning i balansen mellan intern och extern uppmärksamhet. Internt kan man se forskning som ett slutet självreglerande uppmärksamhetsystem, där forskaren investerar uppmärksamhet (när hon fokuserar sitt intresse på en specifik forskningsfråga) för att få tillbaka uppmärksamhet (i form av uppskattning från kollegorna, nya forskningmedel, högre akademisk grad etc). Externt handlar det så klart om att slå igenom i medierna och i offentligheten.

Universitetens informatörer och kommunikatörer gör förstås det de kan för att lyfta fram såväl forskning som forskare, inte minst eftersom uppmärksamhet också ger högre ranking. Men idag räcker inte det. Vill du verkligen få uppmärksamhet – internt såväl som externt – måste du bygga ditt eget varumärke. Och därför är det inte så underligt att forskare bloggar och twittrar och bygger nätverk på Facebook. I denna medialiserade tid är det nämligen så man bygger sitt eget varumärke. För syns du inte finns du inte. Oavsett hur lång din publikationslista är.

Läs mer: Den poserende pin up-forsker, Obmærksomhed ønskes!

Trots allt: Det har gått framåt. Väl?

Idag är det Internationella kvinnodagen. 8 mars är den enda dagen på året du riskerar att få se bara kvinnoansikten på morgontidningens förstasida, och faktiskt kan räkna med att åtminstone de lite mer seriösa nyhetsredaktionerna i radio och TV har letat reda på en kvinnlig så kallad expert (forskare, högre tjänsteman, politiker) som får säga det en man hade sagt lika bra.

Skämt åsido, jämfört med hur det var för bara tio år sedan har journalistiken – och resten av samhället – kommit långt. Även om det återstår mycket att göra. (Det visar inte minst Global Media Monitoring Project, GMMP, som gör globala endagarsstudier; rapporten från den senaste hittar du här.)

För att påminna inte minst mig själv om att det ändå har gått framåt inte bara på genusfronten bjuder jag idag på lite tecknat, Car of Tomorrow från 1951:





Relaterade inlägg: Årets prisskörd: Kompetens och fördumning (101129), Än är vi inte där, tack och lov (101119)

En liten seger för yttrandefriheten – men långt kvar till en anständig kvinnosyn på Ekstra Bladet

Yttrandefriheten firar en liten – men kanske betydelsefull – seger i förra veckan. Apple har nämligen beslutat att side 9-pigen i danska Extra Bladet inte måste censureras, trots allt. Det betyder att hon numera finns att beskåda inte bara i papperstidningen och på nätet, utan också i iPad- och iPhone-upplagorna. Extra Bladet firar, så klart.

Självklart ska inte Apple bestämma innehållet i Extra Bladet. Eller i någon annan tidning heller, för den delen. Det ska tidningens ansvarige utgivare göra. Oavsett på vilken plattform innehållet publiceras.
     Något helt annat är helt otänkbart. Tänk om Comhem skulle bestämma vilka program SVT får visa för mig som bor i en fastighet med Comhem-avtal? Eller om Posten skulle besluta sig för att inte dela ut brev från vissa avsändare. Eller om Blogger skulle censurera tramsiga blogginlägg? (Vilket jag i och för sig ibland önskar att de gjorde, för det skrivs så mycket trams… Å andra sidan: Det är jag själv som väljer vad jag ska läsa. Ibland behöver jag trams. Oftast inte.)

Med detta sagt: Att jag är glad och nöjd att det är fritt fram för side 9-pigen på Apples tekniska plattformar betyder inte att jag tycker det är OK med side 9-piger. Definitivt inte.
     Men kampen mot side 9-piger och liknande fenomen ska föras i öppen diskussion och debatt, inom och utom medierna. Själv tror jag starkt på plånboken som vapen – sluta köp eländet, så ändrar de sig snart.
     Men som sagt, vad som ska publiceras i Extra Bladet bestämmer inte Apple.


Relaterade inlägg: Än är vi inte där, tack och lov (101119), Ännu ett exempel på hur yttrandefriheten begränsas (101206)

Får vi bättre väder bara för att tidningarna larmar?

Denna förbannade vinter. Fyra månader lång – hittills – och knappt en plusgrad i sikte. Det är inte bara jag som tröttnat och längtar efter vår. Till och med ett par dagars intensivt ihållande regn skulle kännas upplyftande, för då försvinner i alla fall isen som ligger som ett knappt decimetertjockt halktäcke över parkeringar och promenadvägar. Och försvinner åtminstone isen, ja, då finns det kanske hopp ändå.

Kvällstidningarna, däremot, måste älska det här vädret. Ena dagen kan de lova att våren är på väg; nästa att iskylan kommer tillbaka. Det tycks också som om kvällstidningarna fokuserar allt mer på vädret, ägnar det mer och utrymme. Det räcker inte längre med prognoser. Nej, nu gör redaktionerna dessutom nyhetsjournalistik kring prognoserna, gärna ett helt uppslag.
     En som tröttnat är SMHI:s meteorolog Lisa Frost. I en intervju med Björn Björnskär på bloggen Tidningstankar utpekar hon snömonster som vinterns sämsta väderuttryck. I hård konkurrens, kan tänkas, med rubrikord som svinkyla och töchock. "Vi har försökt påpeka för kvällstidningarna att det inte är rimligt att ha de här rubrikerna, men de menar att det är en kul grej," säger Lisa Frost till Resumé.

Själv funderar jag över vilken betydelse kvällstidningarnas nya paradgren väderlarm har för miljöminister Andreas Carlgrens krav på SMHI att leverera prognoser med högre träffsäkerhet. (Och nej, jag faller inte i kvällstidningsfällan och tolkar det som att ministern kräver "bättre väder". Den är lite för billig, till och med för mig.)
     Uppenbarligen är träffsäkerheten i prognoserna lite si och så. 82,5 procent, närmare bestämt. Målet är åtminstone 85 procent.
     Jag kan förstå att man har höga kvalitetskrav på en myndighets arbete, också när det handlar om en så pass osäker verksamhet som att försöka förutsäga vädret en tid framåt. Jag har mindre förståelse för miljöministerns motivering, som inte alls handlar om samhällsrelevans utan verkar ligga mer på det personliga planet. "Ett annat exempel är när man ska ut på sjön på sommaren. Där tycker jag det är viktigt att de blir bättre," säger han till DN.
     Regeringskravet på bättre väder är ändå mumma för landets redaktioner. Denna nyhetstäta dag prioriteras Carlgrens utspel högt i bland annat Aftonbladet (som dessutom gör en webbenkät, 78 procent just nu litar inte på SMHI), GP (som har en egen webbenkät, 70 procent litar absolut inte på SMHI), SvD och Sydsvenskan. DN har till och med hittat en KTH-forskare som dömer ut SMHI:s modeller.

Har man inget bättre att säga kan man alltid prata om vädret. Det gäller vid fikabordet på jobbet likaväl som i nyhetsjournalistiken och tydligen också i regeringsutövandet.
     Men åtminstone vad gäller dagstidningarna tycker jag faktiskt att det har gått för långt.
     Och minsann, nu skiner solen.



Relaterade inlägg: Trivialisera inte min favorittidning! (101027)

Hur länge ska vi betrakta sociala medier som någonting annat?

Egentligen är det rätt märkligt. Igår gästföreläste Mikael Pettersson (reporter på SVT:s Aktuellt) för JMG:s journaliststudenter. Ämnet Nyhetsjakt och granskning på webb och i sociala medier betades av på två föreläsningstimmar.
     Det var en jättebra föreläsning. Micke Pettersson är engagerande, radar upp belysande och pedagogiska exempel, rör sig hela tiden från det stora till det lilla, från det professionella till det privata. Den som lyssnade fick med sig både en rad konkreta tips på sajter som platsar i den journalistiska verktygslådan (som hur man söker i statusuppdateringar eller twitterflöden, hittar cachade sidor, eller bästa ställena att hitta lite äldre sidor), och – om man lyssnade med öppna öron – ett för många (fortfarande) helt nytt tänk kring hur man som journalist kan och bör förhålla sig till sociala medier. (Läs mer om föreläsningen på JMG:s webb.)

Men ändå känns det rätt märkligt. "Föreläsningen med @mickep2 var den första om sociala medier under mina snart tre år på #jmgbg" twittrade en av studenterna. Riktigt så illa tror jag ändå inte att det är, även om JMG så klart kan undervisa mycket mer om hur man som journalist kan använda sociala medier.

Det jag tycker är märkligt är att så många olika aspekter av sociala medier skulle klämmas in på en timma och fyrtiofem minuter. Professionell kontra privat närvaro. Facebook, Twitter och bloggar som nyhetskällor, och som ett sätt att hitta case eller folk att intervjua, och som en kanal in i tänkandet hos personer man annars har svårt att få kontakt med, och som en kanal för dem att nå ut. Bloggare och twittrare som tipsare – och samtidigt konkurrenter. Huruvida man ska credda "upphovsmannen" om man snappar upp ett tips i sociala medier (och ja, det ska man, menade Micke, om inte annat för att slippa bloggbävningen där gammelmedia anklagas för att stjäla nyheter från de sociala medierna). Vikten av att veta vem som finns var, för att få ett försprång framför konkurrenter och kollegor och framför allt för att spara tid. Frågan om källkontroll. Diskussioner om det inte rent av är ett enormt slöseri med resurser att lägga arbetstid på att twittra; borde man inte ta en diarierunda istället… Den etiska diskussionen om man kan vara Facebookvän med de man granskar. Och sedan avsluta med en halvtimmes väldigt konkreta tips på nätbaserade tjänster som kan vara till stor nytta i det journalistiska arbetet.
     Ja, ni förstår. Under de här två föreläsningstimmarna klämdes det in nog med aspekter på sociala medier för att fylla en femveckors fördjupningskurs.
     Visst är det märkligt. Hur länge ska det dröja innan det som händer och sägs i de sociala medierna betraktas som vad som helst annat? Som inte behöver diskuteras i särskilda rum?