Visa att du gillar public service – snart är det för sent

Jag gillar public service. Det är ingen hemlighet. Jag gillar att kunna titta på 58 minuters svenskt drama utan reklamavbrott. Jag gillar pratradio. Jag gillar program som är så smala att jag ibland undrar om någon annan än jag lyssnar på dem.
     Framför allt gillar jag radio och TV med innehåll. Som får mig att tänka. Som lär mig något. Som får mig att känna mig som en levande människa.

Men tydligen är svensk public service för bra. Åtminstone om vi ska tro kulturministern. Vid ett seminarium tidigare i veckan sa Lena Adelsohn-Liljeroth att SVT ska göra program utan kommersiella sidoblickar som inte andra kan göra eller gör. Hon menar alltså att de program som har många lyssnare eller tittare idag istället borde göras av privata (kommersiella) bolag. Man tar sig för pannan… Danska politiker visar vägen: En av DR:s kanaler ska privatiseras (men de törs inte ta steget fullt ut utan omgärdar privatiseringen av så många krav och restriktioner att ingen privat aktör hittills visat intresse).
  
Än så länge verkar det dock som om moderaterna saknar stöd av övriga regeringspartier för sin nya public service-politik. Det betyder dock inte att vi public service-kramare kan blåsa faran över.
     Ledningen för Sveriges Radio, Mats Svegfors och Cilla Benkö, skriver idag i en debattartikel i Dagens Nyheter:

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Nej, mediesamhället har andra betydligt större problem att bekymra sig om. Om nu folk gillar public service precis som den är så finns väl ingen anledning att tafsa på den. Eller?
     På tisdag (22 februari) är det Public service-dagen 2011. Låt den dagen bli startskottet för en seriös debatt om public service framtid och plats i samhället. För visst skulle etern kännas bra tom och framför allt innehållslös utan public service?

* * *

Jag har aldrig lyssnat så mycket på radio som nu när jag pendlar. Jag fyller min mp3-spelare med program från Vetenskapsradion, Medierna (denna vecka bland annat om kulturministerns utspel) och Publicerat.
     Mina egna public service-favoriter, vid sidan av SVT, UR och SR:

• NRK. De norska skidskyttekommentatorerna är inte alls lika uppgivna och besvikna som de svenska, ens över de svenska insatserna. Tack, Comhem, för att det ingår i grundutbudet. 
• WNYC:s Radiolab, amerikansk vetenskapsjournalistik förklädd till fantastisk radio som helt enkelt inte går att sluta lyssna på. 
• BBC, såklart, som inte bara gör världens bästa dramaproduktioner för TV utan också står för mina favoriter i pendlar-podden (More or Less: Behind the Stats, i samarbete med Open University, är ett måste för statistiknörden, och så har jag blivit väldigt förtjust i improvisationsmusikal).
• Newton Channel, vetenskaps-TV när den är som bäst. Hittade den nyligen, och den känns som ett verkligt fynd.