Veckan som gått har handlat mycket om Sverigebilden i utlandet. I skuggan av Mubaraks avgång i Egypten och beskedet om omval i regionvalet i Västra Götalandsregionen – två inte alls jämförbara händelser på annat vis än att de kändes osannolika, men ändå nödvändiga, och att vi ännu inte ser de fulla konsekvenserna – har brittisk domstol haft förhandlingar om huruvida Wikileaksgrundaren Julian Assange ska utlämnas till Sverige eller inte. Och med anledning av dessa förhandlingar har svenska medier diskuterat utlandets bild av Sverige.
Inom medieforskningen talar vi om mediebilder, och hur de här mediebilderna tillsammans med vår egen kunskap och erfarenhet, tillsammans med sådant andra berättar för oss, tillsammans med sådant vi lärde oss i skolan, tillsammans med… skapar vår bild av om det nu är "Sverige" eller "USA" eller "invandrare" eller "hockeyspelare". Vi använder oss av de pusselbitar vi får tag på för att skapa oss en någorlunda begriplig bild av omvärlden, kan man säga.
Veckans diskussioner om Sverigebilden i utlandet började, såvitt jag vet, med en artikel i Svenska Dagbladet, Svenskt rättsväsende svartmålas på nätet. Där kunde vi läsa hur Assanges mest hängivna anhängare, i sina försök att hindra en utlämning, beskriver Sverige upp som ett land som styrs av radikala feminister i maskopi med nykonservativa judar och CIA, ett land där "överraskningssex" är olagligt (jfr med beskrivningen av "missionärsställningen" i fredagens The Guardian), och ett land där domstolar "ovanligt ofta" dömer till förmån för kvinnan i våldtäktsfall. Diskussionen om Sverigebilden fortsatte i P1:s Studio Ett dagen efter. Statsministern själv har senare i veckan beklagat "den bild av svenskt rättsväsende som nu sprids".
På ett sätt – som en någorlunda sansad och allmänbildad svensk kvinna – har jag svårt att begripa hur den här bilden av Sverige och svenskt rättsväsende kan få fäste och spridas i utlandet. Jag vet ju att även om Sverige jämfört med många andra länder kommit längre vad gäller lagföring av brottet våldtäkt, så har vi långt, långt kvar innan vi kan vara nöjda.
Å andra sidan (och om vi håller oss till USA och bara böcker, för enkelhetens skull): Stieg Larsson ligger på andra, tredje och fjärde plats på NT Times Book Review's kombinerade bästsäljarlista för tryckta böcker och e-böcker, tvåa på hardcover-listan, samt trea och sexa på såväl pocketlistan som den särskilda massmarknadspocketlistan. Stieg Larsson säljer enormt mycket i USA, helt enkelt (och i resten av västvärlden också, för den delen). Och i Milleniumtrilogin avlöser konspirationsteorierna varandra, den ena mer osannolik än den andra.
Och det är klart, om det är den bilden av Sverige och svenskt rättsväsende man grundar sin uppfattning på, då är det kanske inte så underligt att man drar slutsatsen att om Assange utlämnas till Sverige för förhör, då kommer Sverige per omgående att skicka honom vidare till Guantanamo och dödsstraff. Med en sådan Sverigebild kanske det till och med ter sig logiskt.
För om det är den bilden av Sverige och svenskt rättsväsende man grundar sin uppfattning på, då är det nämligen ett vidareutlämnande till USA hela processen egentligen handlar om. Inte att Assange kanske – eller kanske inte – gjort sig skyldig till övergrepp och/eller våldtäkt under sin tid i Sverige. Eller att svenska kvinnor också har vissa rättigheter enligt svenska lagstiftning. Hur ologisk ett sådant resonemang än ter sig för oss någorlunda sansade och allmänbildade svenskar.
Relaterade inlägg: Omstart utan Assange, det kan bara bli bättre (101210), Stödet för Wikileaks växer (101208), Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd… (101205), Vad hände egentligen med Wikileaks (101121)
Tidigare kommentarer har tagits bort eftersom de inte höll sig till ämnet.
SvaraRadera