UD, Hurghada och den publika offentligheten

Nyss ringde en av mina bästa vänner från Hurghada. I flera år har han och familjen (fru och två barn) sett fram emot två veckor med bad och pyramider. De landade i torsdags…
     Samtalet var kort. "Jag vill att du gör en sak för mig. Jag vill att du mejlar UD och talar om att här är stora demonstrationer. Det råder utegångsförbud mellan 16 och 8. Butiksägare står med påkar och försvarar sina butiker mot mobbar. Och det verkar inte som om informationen verkligen går fram till UD." Därefter bröts samtalet.

Jag har mejlat UD, vidarebefordrat infon och lämnat kontaktuppgifter till både min vän och till mig. Och fått ett autoreply. Jag har försökt ringa och mötts av upptagettoner – vilket jag i och för sig kan förstå. Jag har dessutom lämnat en kommentar på UD-bloggen. Det är det många som gjort, såväl oroliga som har en inbokad resa inom kort, och sådana som jag som lyckats få kontakt med vänner eller familj på plats. Och, minsann, här har jag fått ett svar, en bekräftelse på att infon gått fram och vidarebefordras till ansvariga.

UD-bloggen och det snabba svaret väcker ändå två frågor hos mig:
• Varför måste jag logga in med ett Facebook-konto (jo, du läste rätt, ett Facebook-konto!) för att kunna kommentera och i mitt fall lämna information? Borde inte alla ha rätten att kommentera en myndighetsblogg, oavsett konton hos diverse sociala medier?
• Varför tycker UD det är viktigare med snabba svar på bloggkommentarer än på e-post? Hänger det möjligtvis ihop med att bloggen och kommentarerna är omedelbart publika på ett annat sätt än e-posten, som i princip inte blir tillgänglig förrän den diarieförts? I så fall är det ett exempel på cyniskt hyckleri.

Jag har försökt nå mina vänner på plats i Hurghada, för att tala om att jag nått UD och lämnat vidare informationen, och för att tala om att just nu pågår ett möte på EU-nivå för att se över reserekommendationerna. Men nu går det inte att komma fram per telefon. Det är bara att fortsätta försöka.


Senaste information om situationen i Egypten och Hurghada via svenska medier: Ekot, Aftonbladet, Expressen, SvD, DN, GP och Sydsvenskan.


Till svenska medier som nu med ljus och lykta söker efter svenskar på plats har jag följande budskap: Med mindre att ni har folk på plats som kan förmedla en direktkontakt mellan mig och mina vänner är det ingen idé att be mig om vare sig namn eller telefonnummer. Mina vänner är inte till salu.

Båda är störst – är någon ens förvånad?

En miljon fler läsare än Expressen+KvP+GT skryter Aftonbladet idag och fortsätter: 

Du läser Sveriges överlägset största tidning. Aftonbladet har nära en miljon fler dagliga läsare än de närmsta konkurrenterna tillsammans. Och i den klassiska kvällstidningskampen – den om papperstidningsläsarna – är Aftonbladet ungefär dubbelt så stor som Expressen.

Expressen mest läst i Sverige skryter Expressen idag och fortsätter: 

Enligt Sifos decembermätning läste 24 516 fler läsare Expressen än Aftonbladet i december.  För första gången på tio år är Expressen större än konkurrenten. 

Visst är det underhållande att läsa landets kvällstidningar när de nya siffrorna presenteras. Vi är alltid störst. Eller mest läst. Eller ökar mest. Eller ökar mest på onsdagar. Eller är störst på webben. Eller störst i mobilen. 
     Alla eventuella spår av redaktionernas självkritik, blygsamhet eller för all del kunskap om statistiskt ansvarsfull redovisning är som bortblåsta.
     Vi andra får tacka för underhållningen, och uppfinningsrikedomen. Båda kunde minsann bli bäst, den här gången också. Och samtidigt ha rätt, båda två. Imponerande – även om det finns decenniers rutin på området att falla tillbaka på.

Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring

En av mina favoritbloggare, som jag läser enbart för mitt höga nöjes skull, är Jen McCreight som på sin blogg BlagHag skriver om ateism, feminism, skeptisism och evolution. Bland annat. Det var Jen som skapade Boobquake – tänk, om jag ändå var åtminstone hälften så begåvad och lika modig... BlagHag är en av de bästa vetenskapsbloggarna just nu. Läs henne!

I sitt senaste inlägg refererar hon till en amerikansk konservativ "wiki", Conservapedia, som skrivit om sambandet mellan ateism och fetma. Ju mer religiös du är, desto mer hälsosamma livsstilsval gör du (och tvärt om) menar Conservapedia och hänvisar till en Gallup. 

     Men är detta sant? För det första gör sig Conservapedia skyldigt till anekdotisk bevisföring; titta, här är fyra överviktiga ateister, alltså… För det andra: Jen McCreight gör det som varje självständigt tänkande person borde göra när hon stöter på statistik och samband som verkar lite underliga; hon går till källorna. En USA-karta (med källhänvisning) som visar hur stor andel av delstaternas vuxna befolkning som är överviktig ställs mot en karta (med källhänvisning) som visar graden av religiositet, alltså hur viktig befolkningen anser att religionen är för dem. Resultatet? Tvärt om mot vad Conservapedia hävdar är de mest överviktiga delstaterna också de mest religiösa. Med undantag för Utah, mormonernas delstat. Men – märk väl – Jen McCreight är en klok människa och drar ingen slutsats av detta mer än att Conservapedia har fel. För bara för att det finns en korrelation betyder det inte att det finns ett orsakssamband. 

Jag kan inte låta bli att citera vad Conservapedia skriver om sambandet mellan lesbiska ateister och fetma (under en egen liten rubrik, för tydlighetens skull). Var i följande resonemang finns det vetenskapliga (logiska) sambandet?

The Bible declares lesbianism to be a sin (Romans 1:27) and lesbians have significantly higher rates of obesity. Since the Bible declares gluttony and lesbianisms to be sins, no doubt there are obese people and/or lesbians who reject Christianity and decide to become atheists rather than repent and become Christians.

Får man säga vad man vill på Facebook?

De senaste dagarna har tre anställda vid Volvo Powertrain i Skövde (de var inhyrda av ett bemanningsföretag) förlorat sina jobb eftersom en av dem kallat sin arbetsplats ett "dårhus" på Facebook, och de andra två kommenterat inlägget i samma stil. Dessutom har en hockeydomare satts i utvisningsbåset resten av säsongen för att ha publicerat en Muhammed-karikatyr på Facebook.
     Ska man kunna säga vad man vill på Facebook, utan att riskera jobbet? I princip ja, säger jag.

Det betyder inte att jag tycker att man kan säga precis vad man vill på Facebook eller i andra sociala medier. Av flera anledningar. På Facebook måste gälla samma regler som för allt annat offentligt samtal. Det som är brottsligt i den svenska brottskatalogen (exempelvis förtal eller olaga hot) är så klart brottsligt även på Facebook. Men handlar det om brott är det åklagarens sak att yrka påföljd; man ska inte nödvändigtvis behöva riskera jobbet för det. För det offentliga samtalets skull tycker jag dessutom man kan försöka uppträda lite anständigt, och behandla varandra med respekt. Men ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Det finns givetvis några undantag, när det kan vara berättigat att ge den anställde sparken. Till exempel kan man inte som anställd inom vård eller omsorg lägga ut bilder på personer man vårdar, eller uppgifter om dem. Och alla har inte självklar rätt att statusuppdatera, blogga eller twittra på arbetstid, det begriper väl var och en. Men då handlar det om att man bryter mot kollektiv- eller anställningsavtal på annat vis.

Det finns ingen som helst anledning att sparka folk för att hon eller han längtar efter semester, eller är lite trött på sina arbetskamrater, eller bara uttrycker sig lite allmänt klumpigt. Det måste vara högt i tak också på en arbetsplats. Att avskeda en anställd och hänvisa till att han brutit mot en lojalitetsparagraf är lågt.
     Den arbetsgivare som tänker efter lite inser också snart att den debatt som följer på avskedande/avstängning riskerar att göra långt mer skada än de ursprungliga inläggen. Titta på omdömena om Volvo i anslutning till P4 Skaraborgs, Aftonbladets, DN:s eller SvD:s artiklar, eller debatten i GP till exempel. Eller vad andra bloggare skriver om avstängningen av hockeydomaren (i anslutning till Aftonbladets eller SvD:s artiklar). Det hjälper föga att få försöka förklara sig i P1…

Oavsett vad arbetsgivare eller andra tycker, så fortsätter användningen av sociala medier att öka. Varje företag borde därför ha en policy för sociala medier. Det finns långt värre hot mot ett företag än en anställd som råkar kalla sin arbetsgivare för "dårhus" på Facebook (vilket rapporten Konsumtionsmakt 2.0 ger flera exempel på).
     Och varje arbetsgivare borde sätta sig ner tillsammans med sina informations- eller kommunikationsansvariga, facket och de anställda och utarbeta en policy med rekommendationer för hur man tycker att de anställa – inklusive arbetsledning och ägare – ska uppträda i olika sociala medier. Det vinner alla parter på.


Relaterade inlägg: Får man tycka vad man vill på Facebook? (101017)