Detta är ingen årskrönika

Jösses! Det är verkligen illa ställt med de svenska tingsrätterna. Vi måste omedelbart se till att få väck de politiska nämndemännen. För så här kan vi verkligen inte ha det! Eller hur?
     Eller kanske inte? För en vecka sedan hade vi ingen allmän debatt om de svenska nämndemännens vara eller icke vara. Enligt SOM-institutets senaste mätning är svenska folkets förtroende för domstolarna på stadig uppgång efter en svacka kring 2005 (och vi har betydligt högre förtroende för domstolarna än för pressen). Det är svårt att tro – och svårt att komma ihåg – med tanke på den oerhörda upprördhet och krav på omedelbara åtgärder som dominerar debatten idag.
     I ärlighetens namn: I mars skrev Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap, en debattartikel i Svenska Dagbladet i ämnet, med rubriken Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar. Debattartikeln har för tillfället 242 kommentarer och 17 länkande blogginlägg. Någon vidare allmän debatt ledde den inte till.

Så hur hamnade de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan? Vad var det som hände?
     Jo, det som hände var att en svensk nyhetsredaktion själv skapade en nyhet. SVT skickade en enkät med frågor om nämndemän till ett antal domare, och utifrån svaren på enkäten formulerades en nyhet om vad som kan ses som ett hot mot svenskt rättsväsende och rättssäkerhet.
     Kanske hämtade redaktionen inspiration i Sandgrens debattartikel, kanske inte. Det är inte poängen här. Poängen är att innan resultaten av SVT:s enkät publicerades var nämndemännen inget större hot. Inget som debatterades allmänt. Inget som krävde ministeruttalanden eller lagstiftningsåtgärder.
   
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva brister i enkäten. Det var i början av december som SVT skickade sin enkät till "1 056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän". 675 svarade vilket ger en svarsfrekvens på 64 procent, utan hänsyn till naturligt bortfall etc. Det är bra. Mindre bra är att antalet svar på vissa av frågorna är så lågt. Det är bara de som instämmer i vissa påståenden som fått följdfrågor. Till exempel är det bara 71 personer som svarat på frågan om vilka partiers ideologi som kan tänkas påverka rättssäkerheten negativt. Med så låga svarstal borde den statistiska osäkerheten fått redaktionens samtliga varningsklockor att ringa högt och länge. Bra är dock att SVT publicerat själva enkäten (eller vad som ser ut att vara hela enkäten) och frekvenstabeller, så att alla själva kan kontrollera underlaget. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt själva enkäten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva den uppkomna debatten. Hur domare, jurister och politiker med imponerande snabbhet tar ställning i debatten, använder en skapad nyhet som språngbräda för att positionera sig själva i den medierade offentligheten. Hur de som försöker förklara fördelarna med och principerna bakom nuvarande nämndemannasystem hamnar i medieskugga. Det saknas sannerligen inte belysande exempel.* Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt den uppkomna debatten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till spekulationer kring motivet bakom SVT:s enkät om nämndemännen. Nämndemännens vara eller icke vara är en politisk fråga, och det är en politisk fråga att lyfta debatten. En frågeformulering är sällan neutral. Ett val av respondenter är sällan opartiskt. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt frågan om dolda motiv.

2011 har varit ett på många sätt otäckt nyhetsår. För mig kommer 2011 – vid sidan av några händelser av mer privat och personlig karaktär – att vara detsamma som Oslo och Utøya.
     Under året har vi sett en rad mediedrev, spekulationer, utpekanden, namnpubliceringar och tveksamma publiceringsbeslut. Vi har också mött flera mycket allvarliga hot mot yttrandefrihet, meddelarfrihet, pressfrihet och journalisters rätt att arbeta.
     Allt detta fyller de årskrönikor som i detta nu produceras och publiceras. Läs gärna SJF:s ordförande Jonas Nordling, Journalistens chefredaktör Helena Giertta eller Anders Mildner i Medievärlden. De ger gott om tid för eftertanke.
     En redaktionellt skapad nyhet kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget. Eller så är det ingen bagatell. På något vis tycker jag ändå att den skapade nyheten är en ganska bra representant för medieåret 2011. Visst är det märkligt att det kan vara så lätt att skapa en nyhet, och sätta frågan om de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan.
     Nog borde vi ha viktigare saker att ägna våra redaktionella resurser åt.


* Exempel från debatten: Nämndemännen har helt spelat ut sin roll, Domare sågar politiska nämndemän, Ask: Nämndemän kan försvinna (också i DN), Det svenska nämndemannasystemet – bra eller dåligt?, Populistiskt trams om nämndemännen, Starkt stöd för nämndemän, Gubbarna behöver fler yngre kollegor.


Relaterat inlägg: Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten (111211)

Inga bra böcker i paketen? Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!

Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
     Men jag struntar i allt det. I år också.
     Istället har jag fastnat i arkiven.

Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
     Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.

Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
     En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
     Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.

* * *

Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:

Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.

Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!

Ont om nyheter? Vi hittar på ett gräl!

Det räcker liksom inte med ännu en jordbävning i Christchurch, bilbomber i Damaskus eller orimliga spritnotor efter Lisebergsledningens julfester. Nej, så här i juletider måste vi ha ett litet julegräl också. Det piggar ju alltid upp – eller hur?

Aftonbladet.se 111223.

I gårdagens Aftonbladet (och på nätet idag) kan vi läsa om "grälet" mellan S-ledaren Håkan Juholt och TV-pysslaren Ernst Kirchsteiger.

     "Grälet" är ett exempel på ett väl beprövat journalistiskt knep. I normalfallet går det till så att kändis A råkar (eller luras) säga något negativt om kändis B, som sedan naturligtvis får kommentera uttalandet och – vips, så är "grälet" ett faktum. I just det här fallet råkar kändis A och kändis B fälla sina kommentarer helt oberoende av varandra och – vips, så är "grälet" ett faktum eftersom det i alla fall kan redigeras som om de verkligen grälar offentligt.

     Det är då för väl att inte all journalistik ser ut på det här sättet. Ens i kvällstidningarna.

Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten

Det pågår en ganska spretig debatt om publicitetsregler, meddelarfrihet och integritetsskydd. På grund av den eller den, ofta uppmärksammade, publiceringen vill debattörerna antingen 1) göra publicitetsreglerna till lag eller 2) inskränka dagens grundlagstadgade meddelarfrihet, med syfte att 3) öka de enskilda individernas skydd mot de alltid hemska, stora och maktfullkomliga medierna.
     Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.

Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
     Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
     Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
     Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?

Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
     Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.

Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
     Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
     För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?

Jag är marknadspanelernas värsta mardröm

I dryga året har jag varit medlem i den så kallade DN-panelen. Tanken (DN:s) är att till frivilliga paneldeltagare skicka diverse marknadsundersökningar i form av webbenkäter (eller ge en möjlighet att "uttrycka dina åsikter om reklam och produkter", som det så vackert heter), och så får den frivillige paneldeltagaren några kronor för besväret. Tanken (min) var att se hur ett sådant här upplägg fungerar.
     Så hur fungerar det?

Efter det här året måste jag erkänna att jag nog inte tillhör målgruppen för den här typen av paneler. Inte nog med att jag har varit extremt slarvig med att regelbundet titta till den för ändamålet speciellt skapade e-postadressen och därmed mötts av ett "Undersökningen är stängd"-meddelande pinsamt ofta. Till råga på allt elände konsumerar jag ju inte!!! Frågor av typen "Hur ofta köper du…" har besvarats med ett "Aldrig" – och därmed har jag sorterats bort som ointressant för resterande frågor om just den produkten.
     Vilket ju i och för sig har besparat mig en massa tid, och jag har sluppit bli irriterad över ännu fler felformulerade frågor.

Ingen ska inbilla någon att den här typen av panelundersökningar på något sätt är representativa för något som helst. Däremot kan jag beundra DN som uppenbarligen lyckas sälja den här typen av panelundersökningar till olika aktörer.

Nu, med ett års erfarenhet som paneldeltagare i bagaget, har jag funderat på om jag ska avaktivera mitt DN-panelkonto. Men det får faktiskt vara. Jag kommer att fortsätta kolla min speciella e-post när jag kommer ihåg, och när jag väl hittar en enkät som inte hunnit stänga kommer jag att fortsätta besvara frågorna med brutal uppriktighet. "Aldrig hört talas om", "Känner inte till", "Köper aldrig" – den typen av svar får de leva med.
     Anledningen? Jo, idag har jag kunnat föra över 87 kronor till Världsnaturfonden. Jag lovar att försöka höja den summan till nästa år.

Om att låta sig uppslukas

Jag gillar att sticka spetsar. Det är ett tag sedan nu, men jag samlar komplicerade mönster och supertunna ullgarner på hög, för nästa projekt måste bli en sjal. Just nu ligger den här bra till (tack till utmärkta bloggen 365 saker du kan sticka för tipset). I så fall stickar jag den på strump- och rundsticka nr 2, av ett hekto svart Merinosilk som jag köpte på en garnrea jag hittade när jag var i Tromsø på konferens i januari. Det gäller att välja sina souvenirer med omsorg…
     Det handlar nog om att låta sig uppslukas. Att låta något ta tid. Att kunna bortse från att det säkert finns tjugosjutton saker som är mer angelägna att ta tag i. Att bara vara, en stund. Och att låta huvudet få koncentrera sig på bara en enda sak; det är verkligt vilsamt.

Isaac Salazar gör origami istället. Han viker ord av böcker, som fortfarande är böcker. Resultatet är hur vackert som helst. Och kostar därefter, förstås.
     Men nu vet jag varför jag inte ska slänga eller sälja alla böcker som står uppe på vinden. Jag behöver dem när jag gått i pension, och får tid att lära mig ordorigami. (Tack Zickermans för tipset.)


Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund (101103), Hantverksstatus för HB2 (101124)

Befängt av Thomas Mattson om mediekritik

I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
     Jag uttrycker mediekritik.
    Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.

Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
     Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
     Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
     Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.

Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.


Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).


Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).

Ett megagigantiskt drev – men folk glömmer fortare än du tror

Jodå, också jag har noterat att det pågått ett mediedrev under veckan.

Inte ett mediedrev av normala uppblåsta proportioner, utan ett megagigantiskt drev. Av sådan art att det under pågående skede är i det närmaste omöjligt att förstå, eller kunna börja analysera.
     Under veckan har jag legat i halsfluss och haft ögoninflammation. Det har effektivt omöjliggjort vare ansats till eftertanke. Men jag har ändå hela tiden haft en känsla av att analysen måste vänta.
     Drevet mot Håkan Juholt har varit alltför välregisserat. Alltför intensivt. Allför många har utnyttjats som brickor i ett cyniskt spel – journalister, gräsrötter, politiska motståndare, debattörer och allmänna tyckare.
     Jag är inte ens säker på att det egentliga syftet varit (och eventuellt fortfarande är; den eller de som drog igång hetsjakten kan mycket väl ha ytterligare några kort att spela ut) att tvinga Håkan Juholt att lämna posten som partiledare.

Nej, analyserna får vänta tills krutröken lagt sig. Och var så säkra på att det kommer att analyseras. En medieforskarkollega har beskrivit veckan som att "skolboksexemplen [på mediedrev] trär sig själva till ett illustrativt radband. Det rasslar så skönt mellan fingrarna".

En sak vet jag dock med bestämdhet: Folk glömmer fort. Fortare än du tror.
     Idag har SvD redovisat en beställd Sifo-mätning av väljaropinionen. Historiskt ras för S i veckan är rubriken. Det är alls inte konstigt att opinionen rasar under ett pågående drev (från 35,0 till 26,9 procent, vilket är en nedgång även med hänsyn till felmarginaler). Det är en helt normal och sund reaktion är att utgå från antagandet att det väl i alla fall ligger något bakom alla anklagelser. Ingen rök utan eld, liksom.
     Men den här typen av opinionseffekter är kortvariga. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har undersökt just opinionseffekterna av de största svenska politiska skandalerna sedan IB-affären avslöjades 1973. Deras forskning visar att visst, det finns en negativ opinionseffekt av skandaler, men den effekten avtar med tiden. Dessutom visar de att med tiden har den negativa opinionseffekten ökat i styrka. (Här kan du läsa mer om deras forskning om opinionseffekter.)
     Alltså: Vi blir mer upprörda nu än förr över politiska skandaler. Vare sig det gäller påstått bidragsfusk, sexköp, svartjobb eller obetalda tv-licenser. Men vi glömmer fort.


Fotnot: Göran Greider gör ett försök att analysera det pågående mediedrevet i en debattartikel i GP: Gråsossen Juholt har trots allt en framtid. Dan Josefsson gör en kort, lika läsvärd, analys i Aftonbladet: Juholt utsatt för ännu en kupp.

Relaterade inlägg: Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329)

Dagstidningar – en synnerligen lönsam affär

Den svenska dagspressens (pappers)upplaga sjunker (från 2009 till 2010 med 3,8 procent, vilket innebär en samlad upplaga om 3,5 miljoner ex), och allt färre prenumererar på en morgontidning (enligt Dagspresskollegiet prenumererar nu bara vart sjätte svenskt hushåll). Men det betyder inte att det går någon nöd på svenska dagstidningsföretag. Tvärtom, 2010 var ett gott år ur tidningsägarsynpunkt:
     Annonsmarknaden ökar, nämligen. Volymen ökade 2010 med 7,6 procent, och intäkterna med totalt 10,6 procent.
     De samlade intäkterna uppgick förra året till drygt 18 miljarder kronor, och det samlade resultatet från tidningsrörelsen till 1,4 miljarder vilket motsvarar ett relativt överskott från tidningsrörelsen på 7,4 procent. Det är absolut inte dåligt.
     Lägg till detta ett överskott från finansrörelsen på 117 miljoner och överskott efter finansnetto på 1,5 miljarder; ett relativt överskott på 8,0 procent.
     För första- eller ensamtidningar ökade bruttomarginalen från 1,0 (2009) till 6,3 procent (2010), och nettomarginalen från 1,6 till 8,3 procent. Räntabiliteten steg från 1,3 till 11,6 procent.

Så trots alla domedagsprofetior över svensk dagspress – och de är tröttsamt många: Dagstidningar är en synnerligen god affär. Försök inte inbilla oss något annat.


Fotnot: Siffrorna kommer från rapporten Dagspressens ekonomi 2010, som sammanställs av Presstödsnämnden varje år. 2010 var det femte bästa året för branschen, ekonomiskt sett, sedan sammanställningarna började göras för 35 år sedan.

Spåren finns kvar och förskräcker

Det har varit val i Danmark. Det har nog inte undgått någon att Danmark därmed får inte bara ett regeringsskifte utan också sin första kvinnliga statsminister.

Men hur berättar medierna om detta? Knappt en artikel eller inslag det första dygnet utan ett påklistrat epitet. Inte Helle Thorning-Schmidt, utan "Gucci-Helle". I såväl rubriker som i text. I såväl nyhetsrapportering som i kommentarer och analyser.
     Varför använder sig också svenska medier av detta påklistrade epitet? Inte kan det väl vara bara för att det handlar om en kvinna? Eller?

Till svenska mediers försvar ska sägas att etitetet numera tycks ha redigerats bort från åtminstone rubrikerna, även om det finns kvar i texterna på många ställen. Men spåren finns kvar, och förskräcker. Är det verkligen fortfarande så att nyhetsmedierna fortfarande – och nästan utan att tänka på det, som det verkar – rutinmässigt förminskar kvinnor?

Följande exempel är alla samlade idag (18 september). Googlar man "Gucci-Helle" får man Aftonbladet som första träff:

Till Aftonbladets försvar ska sägas att de numera ändrat rubriken, men de glömde att ändra namnet på sidan (automatgenererat efter ursprungsrubriken). Pinsamt:

Värst är nog ändå Brunchrapporten i SR:s P3, som tycker folk ska rösta om det ändå inte är Gucci som förlorar mest på epitetet, genom att förknippas med Thorning-Schmidt:

Fel, fel, fel, fel, fel – om självmål i sociala medier

Den här veckan har inte varit någon bra vecka. Ur pendlarsynpunkt, vill säga. Har inte tåget varit lite försenat har det varit kraftigt försenat, eller helt och hållet inställt, eller så har det körts med halverat antal vagnar. Som pendlare – utelämnad inte bara till vädrets makter (det har blåst ner en del träd över kontaktledningarna) utan också till den mänskliga faktorn (som att ersättningsbussarna aldrig finns på plats i tid) – blir man lätt lite smått irriterad.

Men det här ska inte handla om pendlarlivets vedermödor. Det ska istället handla om konsten att göra självmål i sociala medier. Eller vad säger ni om följande svar på min uppgivna klagan ovan:

Lars Backström är vd på Västtrafik. Vi känner inte varann. Vi har aldrig träffats. Vi har aldrig tidigare fört någon form av dialog via vare sig Twitter eller andra sociala medier. Som ansvarsfull vd (eller med normaluppmärksam kommunikations/informationsansvarig) följer han såklart vad som skrivs om honom själv eller om Västtrafik i såväl traditionella medier som i olika sociala medier. Inget konstigt i det.
     På Twitter är jag en tämligen betydelselös person; jag har inte så värst många följare. Lars Backström känner sig ändå manad att personligen besvara just min klagan. Och det kan jag i och för sig tycka är sympatiskt.
     Men att ta en trött klagan över förseningar som en förevändning att göra reklam för något i sammanhanget totalt irrelevant – det är att göra självmål. Och han väljer att göra det i offentligheten.
     Alla  ser igenom den här typen av försök till marknadsföring.
     Alla kan se att mitt egentliga klagomål ignoreras.
     Alla kan räkna ut att om tågen kommer och går i tid så behövs inte Västtrafiks resegaranti över huvud taget. Jag byter gladeligen SMS-inlösen mot punktlighet!

Vad värre är (ur Backströms och Västtrafiks synvinkel): Genom sitt agerande öppnar han för mer effektfull kritik på andra plattformar. Där jag inte är fullt lika betydelselös.

     Det är bara att tacka och ta emot!

Fotnot 1: Hade inte den här pendlarveckan varit så tröttande hade det här inlägget skrivits tidigare. 

Fotnot 2: Det finns gott om forskning på hur man som företag eller verksamhet eller whatever ska bete sig i sociala medier för att inte skjuta sig själv i foten. För att välja ett enda exempel: Konsumtionsmakt 2.0 av Lennart Hast och Eva Ossiansson.

***

20 september: Lars Backström har svarat via kontaktmejlen:

Hej igen!

Vi är inte alls där vi skall var vad gäller punktlighet. Detta är ett av våra främsta fokusområden. Vi är heller inte nöjda med hur trafiken utförs och dessutom saknas fysiska tåg. Men kollektivtrafiken i allmänhet och kanske tågtrafiken i synnerhet kommer aldrig att vara befriade från förseningar. Regeringen vill satsa över 5 miljarder kronor på sk trimningsåtgärder för förbättrad punktlighet och pålitlighet! Att underlätta för våra kunder att få ersättning vid förseningar tycker vi därför är positivt. Mitt svar är inte ett försök till marknadsföring och ditt klagomål ignoreras absolut inte. Att öppna för effektfull kritik är ju liksom hela poängen med sociala medier. I alla fall för mig. Det är därför vi finns på Facebook och det är därför jag bemöter dina och andras synpunkter på Twitter (kolla gärna mina tidigare tweets) varje dag. Nu har du gett mig ytterligare en plattform :)

Ps. Träffas jättegärna om du har tid/lust!

Försökte publicera på din blogg men det gick inte. Du får gärna publicera mitt svar om du vill!

mvh Lars Backström

Nytt om medievanor från Dagspresskollegiet

Nu har Dagspresskollegiet (som flyttat med professor Ingela Wadbring till Mittuniversitetet i Sundsvall) publicerat tre av mediekapitlen från årets SOM-bok Lycksalighetens ö på nätet. Det betyder att Ingelas och mitt kapitel "Ökad polarisering i morgontidningsläsningen" går att ladda ner som pdf.

Dagspresskollegiets nya publikationer hittar du här. (Dagspresskollegiets äldre publikationer hittar du fortfarande på JMG:s webb.)

En intressant debatt som inte riktigt hinns med

Jag följer debatten om artikelkommentarer och känner att i den här debatten har jag så mycket att bidra med – inte bara mer eller mindre väl underbyggda åsikter eller hetsiga kommentarer, utan faktisk kunskap.
     Men jag hinner inte. Det är mycket som ska sorteras, flyttas, lämnas över när man byter arbetsplats. Även om jag i praktiken bara flyttar en våning ner nu när jag blir JMG-doktorand så ska den som tar min plats på SOM-institutet kunna fungera i sin nya roll från första förmiddag. Så jag har en del att stå i.

Istället fortsätter jag att följa debatten, och rekommenderar varmt andra att göra det också. SvD:s bloggstafett (första inlägget av Fredric Karén idag) läggs högt på läslistan, liksom branschtidningarna Journalisten och Medievärlden.
     Är man riktigt intresserad av hur de svenska dagstidningarna själva såg på artikelkommentarer för bara tre år sedan, kan man läsa min arbetsrapport: Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.

Själv återkommer jag när jag har packat upp och installerat mig.

Ett modigt beslut om artikelkommentarer

Idag meddelar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att tidningen från och med nu börjar förhandsmoderera sina artikelkommentarer. (Läs Mattssons förklaring här.)

     Det är ett mycket modigt beslut, på många sätt. 

Hösten 2008 gjorde jag, på uppdrag av Dagspresskollegiet, en enkätundersökning till landets alla tidningsredaktioner och webbredaktioner/redaktörer, om deras syn på och användning av användarskapat innehåll. Slutsatsen var klar och tydlig: Redaktionsledningarna hoppas att olika typer av läsarmedverkan ska driva trafik till sajten och skapa en mer trogen publik – och att man därigenom lättare ska tjäna pengar också på nätet. 

     Artikelkommentarer hörde då (liksom idag) till det användarskapade "baspaketet". Bara några få tidningar lade ut modereringen på externa företag. (Du kan ladda ner arbetsrapporten här.) 

Det har hänt en hel del på de tre åren som gått sedan jag gjorde min studie. Artikelkommentarer har blivit näst intill en självklarhet. Och tidningarna tycks ha släppt alla ansatser till förhandsmoderering, och istället i stor utsträckning lita till ett angiverisystem.

     Debatten i artikelkommentarerna har urartat. På många håll, men inte på alla. 

     Och av alla vackra ord om dialog med läsarna och ökad transparens i journalistiken bidde det knappt en tumme. En journalist med "normal" arbetsbörda har helt enkelt inte tid att vare sig läsa eller kommentera kommentarer.

Det Expressen gör nu ser jag som ett försök till omstart. Det ökade trafikflöde som artikelkommentarerna säkerligen genererar stryps – åtminstone tillfälligt. Thomas Mattsson skriver i sin blogg om en rad vettiga och bra anledningar till att trots detta införa förhandsmoderering. Man måste helt enkelt höja nivån.

     Man ska komma ihåg att förhandsmoderering kostar. Dygnet runt ska det sitta personer och gå igenom allt, högt som lågt. Och när du förhandsmodererar faller kommentarerna dessutom under ansvarig utgivares ensamansvar. Det gäller att vara noga…

     Därför är det ett modigt beslut som Expressen nu fattat. Återstår att se vilken väg resten av branschen väljer att gå.

Fotnot: Branschtidningen Medievärlden och chefredaktören Axel Andén har haft flera artiklar om artikelkommentarer under de senaste veckorna. Och lördagens Medierna i P1 hade ett väldigt belysande exempel på när kommentarerna urartar. 

    

Ett på många sätt upplevelserikt år med SOM-institutet går mot sitt slut

Campus, universitetet i Port Elizabeth. 

Semestern är slut, tjänstledigheten beviljad och alla papper underskrivna. Från 1 september är jag doktorand vid JMG. Och det är dags att på något sätt försöka summera mitt år som koordinator och kommunikatör vid SOM-institutet.

Jag vill ta er med tillbaka till i slutet av mars. Jag sitter i en minibuss tillsammans med bland andra SOM-institutets föreståndare Henrik Oscarsson och Dagspresskollegiets Ingela Wadbring. Plötsligt knackar killen bakom mig på axeln och viftar med en tia. Tjejen bredvid ger mig sju mynt. Alla andra i bussen (utom Henrik och Ingela) börjar också vifta med mynt och sedlar. Alla tittar uppfordrande på mig, som sitter ganska mitt i, och jag förstår absolut ingenting.
     Vi befinner oss i en slags taxi som ska ta oss från universitetsområdet i sydafrikanska Port Elizabeth till åtminstone i närheten av vårt hotell. Resan kostar sju rand per person, och det visar sig att passagerarna helt enkelt hjälps åt att skicka fram pengarna till konduktören, skicka tillbaka växelpengar, och se till att alla kommer av där vill av. När konduktören inte är upptagen med att ta hand om pengarna dirigerar han föraren till nästa stopp, och så fort någon kliver av hänger han med halva överkroppen ut genom sidrutan och frågar (eller snarare skriker) efter nya passagerare längs vägen. Det idoga tutandet, förstår jag, betyder att man kan klämma in några till i den med svenska ögon sett redan överfulla minibussen.
     Killen bredvid mig studerar arkitektur, och tycker att "det är kallt idag" (några grader över tjugo). När han hör att vi är från Sverige huttrar han; hur kan man överhuvud taget gå ut när det är minusgrader? Och han förstår att vi kanske inte är fullt på det klara med hur deras minibussystem fungerar.
     De kunde ha blåst oss på hur mycket pengar som helst på den där resan, men när vi klivit av i åtminstone närheten av vårt hotell vägrar chauffören att köra iväg. Han tror nämligen att jag inte fick växel på de tre tior som jag skickade fram för att betala för oss tre, och det tar en stund att övertyga honom om att jo, det fick jag.

Vi är så klart inte i Port Elizabeth på semester. Sydafrikaresan är en utvärderingsresa, med syfte att gå igenom de nyinsamlade datamängderna (Riks-, Väst- och Värmlands-SOM) på längden och på tvären, diskutera varför somliga resultat skiljer sig från de förväntade, kontrollera att alla konstruerade variabler verkligen fungerar, fundera över hur frågorna fungerat.
     För det är så SOM-institutet fungerar, det är på dessa grunder man bygger sin trovärdighet. Allt gås igenom, med yttersta noggrannhet och med en samlad erfarenhet som enligt rykten får resten av undersöknings-Sverige att sucka avundsjukt. Varje undersökning. Varje år. (Sällan på så långa utvärderingsresor som till Sydafrika; men 2011 firar SOM-institutet 25 år vilket markerades med en utvärderingsresa långt bort.)
     Och att konferensprogrammet sträcker sig från tidig morgon till tidig kväll, i nästan en hel vecka, det ses inte som något konstigt alls. Bada? Jo, jag gick upp strax före soluppgången (klockan sex) och lyckades faktiskt doppa mig varje dag. Sightseeing och safari? Nej, det fanns det inte tid till. Och ingen av alla de SOM-anställda och samarbetande forskare som var med i Port Elizabeth tycker att det är konstigt. Vi hann ju faktiskt med ett besök på universitetet och en guidad stadsrundtur i buss.

Det är den just noggrannheten och samlade erfarenheten, tillsammans med all samlad metod- och ämnesmässig kunskap, som jag tror jag kommer att sakna allra mest nu när jag ska vara tjänstledig. Den forskningsmiljö SOM-institutet bjuder på är helt enkelt unik.
     Att arbeta i en sådan miljö ställer krav, men är också oerhört stimulerande. Och jag hoppas att jag på åtminstone några områden kunnat hjälpa SOM-institutet att bli lite bättre i sin externa kommunikation (vilket har varit ett av mina viktigaste uppdrag).
     På SOM-institutet arbetar också en rad ovanligt begåvade människor. Men eftersom mitt nya arbetsrum ligger bara en trappa ner från SOM-institutet räknar jag med att inte behöva sakna mina nuvarande arbetskamrater så mycket. Det är inte helt omöjligt att jag hälsar på när det vankas hembakat till fikat.


Fotnot 1: I novellen Min kusinsyster Rambanai (i samlingen Sorgesång för Easterly – läs den om du inte redan har gjort det) beskriver den zimbabwanska författaren Petina Gappah en resa med vad hon kallar för "nödtaxi" och som har slående likheter med min upplevelse. Det är först när jag läser den som jag egentligen börjar begripa vad för slags resa vi gjorde.

Fotnot 2: Förvarnad om det späckade arbetsschemat under konferensdagarna reste jag (och några andra) till Kapstaden en vecka i förväg. Så jag har badat med pingviner, varit på karneval i Kapstaden och studerat noshörningar och lejon på safari. Sydafrika är ett underbart land med fantastiska människor! Jag hoppas innerligt att de lyckas förvalta sin unga demokrati väl.

Utifall att någon undrar…

Jag har semester. Bloggsemestern startade långt innan ordinarie semester. Och jag tänker inte ägna min ledighet åt att försöka "blogga ikapp". Det är bara dumt. (Läs till exempel artikeln Bloggare i närkamp med sin ledighet om nyttan med att logga av så mycket man kan.)

Är du intresserad av morgontidningarnas utveckling har jag och Ingela Wadbring skrivit ett kapitel i senaste SOM-boken Lycksalighetens ö om just detta. (Beställ gärna den; där finns fakta och tidsserier om allt från dagspressprenumeration till flyktingattityder.) Nöjer du dig med tabeller finns samma information i ett PM från Dagspresskollegiet. Det kan du ladda ner gratis här (pdf).

När jag återkommer efter semestern kommer den här bloggen att till vissa delar byta karaktär, och handla mindre om forskningskommunikation och mer om journalistik. Då ska jag nämligen vara tjänstledig från min anställning som koordinator på SOM-institutet. Istället blir jag doktorand vid JMG.

Nya medier ger nya vanor

Kommer på mig själv med att skicka tweets till mina icketwittrande vänner – per e-post. Skratta lagom ni, ni har säkert gjort likadant själva.

     För konceptet är ju så enkelt, så självklart och så användbart. I stället för att tala om att "här är en artikel du verkligen borde läsa", klipper man ut ett catchy citat, klistrar dit länken till artikeln och tweet, så är det klart. För om inte hela världen så i alla fall för dina följare att beskåda. Och har man tur blir man retweetad.

Visst är det fascinerande att studera hur ett från början plattformsspecifikt beteende sprider sig till andra plattformar. Hur det sprider sig som ringar på vattnet, finner nya tillämpningar.

Läsvärt: "I Bodströms fall får den till följd att de som vägleds av klassanalys avfärdas som dogmatiska och omoderna." http://bit.ly/kUjFqA

En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol

Publiceringarna kring kungen och kungahuset den senaste tiden gör det svårt att låta bli att kommentera. Åtminstone lite.
     Jag har ingen uppfattning om vad kungen har gjort eller inte gjort, eller vad han bör göra eller inte göra. Andra har uppfattningar om detta, så det räcker och blir över.

Aftonbladet.se lördag 28 maj 2011.

Jag skulle kunna ha uppfattningar om mediernas bevakning. Men jag avstår från det. Med undantag för en liten fråga:
     Varför har Aftonbladet bestämt sig för att tvinga kungen att abdikera?

Titta bara på dagens rubriker, kommentarer, analyser och bildval. Hur hovets krishantering granskas. Och inte minst jämförelserna med Haijbyaffären. Framingen är tydlig – i Aftonbladets dramaturgi kan det här bara sluta med att han abdikerar.
     En fälld kung måste ses som den ultimata trofén för en kvällstidning. Det smäller f-n så mycket högre än en chikanerad barnidol. Är det det det handlar om, egentligen?

Men kungahuset kan tillåta sig att strunta i både tillfälliga opinioner och mer stadiga trender. Det ligger liksom i sakens (alltså i statsskickets) natur.
     Förtroendet för kungahuset varit lågt – till och med lägre – förr, men också i modern tid har kungahuset visat en sällsynt förmåga att tiga still och rida ut stormarna. Och det behövs inte särskilt mycket för att återvinna förlorat förtroende. Titta bara på SOM-institutets siffror, där man kan följa förtroendet de senaste 15 åren.

Gungor, karuseller och bredband till alla

Jaha, nu var det dags igen… Jag försöker komma ikapp vad gäller helgläsningen, och bokmärker två artiklar i söndagens The Observer.

Den första har rubriken Children growing weaker as computers replace outdoor activity, och beskriver en studie av barns allmänna hälsotillstånd 2008 jämfört med 1998. 10-åringarna klarar inte längre lika många situps, de har sämre styrka i armarna, och allt fler är överviktiga.
     Förklaringen heter datoraktiviteter, menar forskarna och efterlyser mer rep- och trädklättring (varför det ska just klättras mera vet jag inte, det är kanske något typiskt brittiskt?).
     Jag noterar också att forskarna själva bara pratar om en allmän minskning av utomhusaktiviteter som trolig förklaring. Det är i rubriken som redaktionen skyller på datorerna.
     Och visst liknar detta ett fall av typisk slentrianmoralpanik? Nya medier har alltid mötts med domedagsprofetior från de vi-tror-oss-veta-bättre. Dagens ökade nät- och datoranvändning är inget undantag. Så självklart måste ungarnas sämre kondition och styrka bero på att de bara hänger på nätet…

Den andra artikeln har rubriken Children with internet access at home gain exam advantage, charity says, och min första reflektion är att den person som satte den första rubriken uppenbarligen inte läst den här andra artikeln.
     Men innehållet är intressant: En brittisk hjälporganisation hävdar att ungefär en miljon ungar kommer att få ett lägre betyg än sina kamrater enbart för att de inte har internetuppkoppling hemma, och därför inte kan förbereda sig inför de nationella proven med hjälp av de olika nätbaserade undervisnings- och lärsidor som finns.
      Om barnen har internet hemma har till och med större betydelse än vilken lärare de enskilda barnen har, visar studien.

Vad kan man då dra för slutsats av de här båda artiklarna? Ja, till att börja med att det inte nödvändigtvis finns någon motsättning mellan att använda datorer och att ändå röra på sig. Och att det kanske ändå är så att datoranvändning i sig har så många positiva effekter att de uppväger de negativa. Gungor och karuseller, ni vet.
     Men också: En allmän tillgång till bredband med anständig bredbandsbredd är idag inte längre en fråga om lyx. Det är en fråga om demokratiska rättigheter i allmänhet och om barnens framtid i synnerhet.
     Idag finns möjligheter till bredbandsuppkoppling (i nät eller mobilt) över hela landet; enligt Nordicoms Medietrender i Norden 2011 hade 80 procent av hushållen bredband 2009.
     De hushåll som av olika anledningar inte själva kan hålla sig med en bredbandsuppkoppling borde få stöd till en sådan, i synnerhet om det finns barn i hushållet.

Och är det inte dags att sluta att slentrianmässigt skylla på datorerna när vi ser tecken på förfall?


Relaterade inlägg: Tecknat på TV skapar bättre läsvanor (110324), Föräldrar, sluta ha dåligt samvete (101008)

Och jag bara undrar: Vad är poängen med att publicera det här?

Man måste faktiskt inte skriva om allt. Även om man är en lokal morgontidning. Och även om det på något plan kvalar in som en lokal nyhet. Man måste ändå inte skriva om allt.

De lokala morgontidningarnas i särklass största tillgång är de lokala nyheterna. Många gånger är de ensam leverantör av just den varan i sitt område – lokalradion har ofta större geografiska områden att bevaka, annonstidningarna har längre periodicitet, bloggare är inga tillförlitliga leverantörer.
     Det här vet naturligtvis de som styr de lokala morgontidningarna. Det här vet naturligtvis redaktionerna. Och därför är sällan en nyhet anses vara alltför lokal. Om det inte blir något i tidningen beror det istället på andra faktorer, som personal- eller utrymmesbrist.

Men när NSD skriver om en tjej i tonåren som fastnat i en gunga och fick klippas loss av räddningstjänsten så har man gått för långt. När man dessutom publicerar tre bilder på själva lossklippningen har man gått på tok för långt.
     Ja, det är lite småroligt med en tjej som fastnar i en gunga. Ja, tjejen själv skrattade åt saken. Ja, för räddningstjänsten måste det vara underbart att få slippa hantera våld, sjukdom och skador en stund.
     Men redaktionen måste försöka tänka ett steg längre. Hur kul är det för den här tjejen i morgon, eller nästa vecka? Och hur kul är det att dessutom få se sig själv som en liten lustig historia – med bild – i landets största nät- och kvällstidning?

Allvarligt, jag skrattar inte. Det borde inte redaktionen heller ha gjort. Ibland är det faktiskt mer vuxet att helt enkelt avstå.

Den nya tidens snedseglare skrämmer mig

Är det så här den nya tidens människa ska bete sig? Strunta i nödställda på sjön, segla förbi en kapsejsad båt, för att istället ta sig över mållinjen i en liten fånig tävling av klubbmästerskapskaraktär? (Anledningen till min upprördhet är en notis i Dagens Nyheter, med rubriken Seglare struntade i kapsejsad kollega.)

Det finns förvisso ingen allmän plikt att hjälpa nödställda i alla lägen. Till exempel behöver man inte känna sig tvingad att ensam försöka avstyra ett gängbråk mellan fulla ungdomar på stan. Men det finns faktiskt en lagstadgad skyldighet att bistå nödställda i särskilda fall. Till exempel måste du enligt Trafikförordningen stanna kvar och hjälpa till så gott du kan vid en trafikolycka.

På sjön är den lagstadgade skyldigheten att bistå nästan en förutsättning för allt sjöliv, vare sig yrkesmässigt eller fritidsbetonat. I Sjölagen står att (6 kap §6, andra stycket):

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.

Det kan handla om något så simpelt som att slänga en tamp till familjen som kört slut på bensin till sin lilla utombordare, och inte tar sig hem efter badutflykten. Eller att låta även en båt full med stökiga ungdomar förtöja utanför din egen, när det är fullt i gästhamnen men det blåser styv kuling. Eller att man måste försäkra sig om att ingen ligger kvar i sjön när en trimaran har slagit runt, oavsett vad man tycker om trimaraner.

I 20 kap §7 beskrivs att den befälhavare som försummar sina skyldigheter enligt kap 6 §6 kan dömas till böter eller fängelse i två år.
     Tänkt på det, alla snedseglare, nästa gång ni väljer att inte bry er för att säkert hinna iland till middagen och lilla nubben.
  

Fotnot: I SOU 2011:16, Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?, finns en utmärkt genomgång av rådande rättsläge på olika områden. Den så kallade Handlingspliktsutredningen, som tillsattes av Beatrice Ask, hade till uppgift att analysera behovet av en ändrad lagstiftning kring skyldigheten att hjälpa nödställda i alla lägen. I princip kommer utredningen fram till att rättsläget är tillräckligt tydligt och omfattande som det är.

Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken!

Juristen och debattören Mårten Schulz visar prov på strukturerad klokskap i sin krönika idag i Dagens Nyheter.
     Egentligen handlar krönikan om mediernas frosserier i skandaler och snuskiga alternativt snaskiga detaljer:

Massorna sondmatas av sina medier, men det centrala, det egentligen självklara, glöms bort i glufsandet. Och det centrala är principerna.

Schultz tycker det är dags att bryta upp den dramaturgiska strukturen i detta skandalfrosseri, och levererar en kort lista i sex punkter för var och en som vill påminna sig om principerna:

1. Den misstänkta ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Hans integritet ska respekteras.

3. Anmälaren bör betraktas som trovärdig tills det finns en övertygande anledning att misstro henne.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända eller betydelsefulla personer står inte över lagen

6. Anklagelser om brott mot kända eller betydelsefulla personer måste tas på allvar och processen bör vara densamma som gäller för andra misstänkta.

Jag skäms inte ett dugg för att återpublicera Schultz lista. Det handlar nämligen om viktiga principer. Principer som inte bara landets ansvariga utgivare utan alla vi mediekonsumenter borde ha framför näsan nästa gång medierna bjuder till ett bord dukat med skandaler, snusk och snask.
     Och som sagt, här visar Mårten Schultz prov på strukturerad klokskap. Sådan kan man aldrig få för mycket av.
     Och för ordningens skull: Jag håller inte med Schultz när han propagerar för ett lagstiftat integritetsskydd.


Relaterade inlägg: Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik (110515) Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508) Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna (110507) Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329) Måste vi veta vad han heter? (100909) Dagens ord: Författarjournalistik (100904) Räcker en dementi för att få en redaktion att backa? (101019)

En guldgruva för forskningen

Jag är en av dem som faktiskt läst Erik Fichtelius intervjubok Aldrig ensam, alltid ensam (Norstedts), som bygger på tio års samtal med förre S-ledaren och statsministern Göran Persson.
     Jag lärde mig mycket. Om inrikes och utrikes politik. Om spelet i maktens korridorer. Om politikens medialisering, och konsekvenserna av att politiken styrs av en medielogik istället för av den politiska logiken (för inte alltför länge sedan var det nämligen två helt olika saker).
     Jag lärde mig också – hur konstigt det än kan låta – att både uppskatta och kanske framför allt respektera Göran Persson.
  
Sedan jag läste boken har jag också funderat en hel på textanalys som arbetsmetod och vetenskaplig metod. Visst, som journalist är man nästan per definition expert på att sortera och analysera omfattande material. Men tio års transkriberade intervjuer – hur gör man? Rent praktiskt?
     Fichtelius ger faktiskt en del av det svaret i boken. Hemligheten heter såklart särskilda dataprogram för textanalys.

Erik Fichtelius intervjuer med Göran Persson – omkring 100 samtalstimmar – är tillgängliga i sin helhet, för allmänhet och för forskare.
     Det är en fantastisk gåva, och bara att tacka. Såväl stats- som medieforskare får tillgång till en guldgruva.

Fotbollsspelare stämmer Twitter för förtal

Nu har det hänt. En brittisk fotbollsspelare stämmer Twitter för förtal. Just det, Twitter, inte de enskilda twittrare som påstår att han har eller har haft en förbindelse med en namngiven modell.

Somt är sannerligen mer obegripligt än annat.


Relaterade inlägg: Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik? (110515)

Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik?

Idag skriver tryckfrihetsexperten Nils Funcke i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sverige inte behöver en ny lag mot kränkande journalistik.
     Jag kan bara instämma. Trots övertramp (publiceringarna kring Ola Lindholm den senaste tiden är ett tydligt exempel) sköter sig svenska medier alldeles utmärkt. Dessutom: Ingen är betjänt av att svenska utgivare tvingas oroa sig för "kränkningsåtal" vid sidan av tryckfrihetsmål. För vem avgör vad som är en kränkning? Det kan i rimlighetens namn bara den utpekade göra. Och då riskerar alla publiceringar att vara kränkande.
     Läs Nils Funckes artikel. Han är en klok man, och redovisar många goda argument för sitt ställningstagande.

I veckan har jag noterat att Aftonbladet hotar att flytta sin webb utomlands, om inte riksdagen ändrar den svenska lagstiftningen och tillåter annonser för utländska spelbolag. (Expressen vill också ha spelannonser, men har valt en lite mindre alarmistisk väg i opinionsskapandet.)
     Självklart ska frågan om att tillåta annonser för utländska spelbolag diskuteras. Självklart ska kvällstidningarna försöka skapa opinion för sin ståndpunkt. Men att flytta till London som chefredaktören Jan Helin hotar med?!?
     Det är faktiskt bara tomma ord. Ingenting annat än tomma ord.
     Varken Aftonbladet eller någon annan svensk tidning kommer någonsin att flytta vare sig webb eller annan publicering till Storbritannien. Tro mig.

Storbritanniens förtalslagar går långt, långt bortom vad vi i Sverige anser ens begripligt.
     Kom ihåg stämningen mot vetenskapsmannen och -journalisten Simon Singh, för att han lite försynt påpekat att homeopati inte baseras på vetenskap och kanske inte är lämpligt att använda på svårt sjuka barn. Eller alla dessa super injunctions för att skydda kända personers privatliv. Brittiska medier är, med rätta, upprörda och kräver reformer, så att ingen kan gömma sina smutsiga hemligheter bakom en super injunction (se till exempel London Evening Standard eller The Guardian).
     Dessa super injunctions sträcker sig numera också bortom traditionella medier; i veckan beslutade en high court att inkludera också sociala medier som Facebook och Twitter i föreläggandet. Skulle du alltså skvallertwittra till vännerna sent på kvällen om att "kändisen nn" hänger i baren på nattklubben si och så tillsammans med "inte hans fru", och denne nn begärt och fått en super injunction, begår du ett brott.

Vi har all anledning att värna vår svenska tryckfrihet och vårt medieetiska system. Det fungerar, trots allt.  Alternativen är skrämmande.


Relaterade inlägg: Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508)

Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt

Helgens nyhetsflöde har i stort sett handlat om en enda sak: Barnprogramledaren och chefredaktören Ola Lindholm kommer att åtalas för ringa narkotikabrott, efter att urinprov visat spår av kokainbruk. Ola Lindholm hade kokain i kroppen, skriver Expressen triumferande, och följer upp med rubriker som Ola Lindholm får fortsätta i Bris, Lindholm i TV – trots kokainavslöjandet, Ola Lindholm tvingas ta timeout från Kamratposten och så storsläggan Barnen diskuterar knarkavslöjandet.
     Expressen tycks inte se några som helst anledningar att dra i publicitetsbromsen. Tvärt om. "Ser ni, vi hade visst rätt!" är budskapet till resten av Mediesverige i allmänhet och till alla som kritiserade namnpubliceringen i samband med att Ola Lindholm misstänktes för narkotikabrott 12 april i synnerhet.
     Aftonbladets publicering känns något mer återhållsam (Ola Lindholm åtalas – misstänks för knarkbrott, Karriären kan vara slut – om han döms) även om tidningen i brist på kommentarer inte drar sig för att löpa på den bloggtext Ola Lindholm själv publicerat och som Aftonbladet återpublicerar, ord för ord. Också de större morgontidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan publicerar namn och bild, liksom många av landets andra nättidningar.
     Visst känns det som ett drev. Ett osmakligt sådant.

Jag försvarar inte bruk av narkotika. Inte alls. Är det så att en barnprogramledare tillika chefredaktör för en tidning som vänder sig till barn faktiskt använder narkotika tycker jag det är riktigt illa. Själv säger Ola Lindholm – i den blogg som citeras så flitigt idag – att han inte använt kokain. Fälls han i domstol tycker jag han ska förlora såväl jobb som uppdrag. Självklart. Barnidol och narkotikabruk är ingen bra kombination.
     Men det som pågår just nu saknar rimliga proportioner. Det är osmakligt.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har tidigare försvarat tvivelaktiga namn- och bildpubliceringar med att tidningen i efterhand visat sig ha rätt. Det duger inte. Varje enskilt publiceringsbeslut måste fattas av varje enskild redaktion och grunda sig på de uppgifter som finns tillgängliga där och då.
     Och även om redaktionen vet att de uppgifter man har är korrekta kan det finnas anledning att ändå inte publicera namn och bild. Det handlar om proportioner. Och om att man också måste väga in den så kallade publicitetsskada en enskild person kan utsättas för vid namnpublicering – oavsett om hon är skyldig eller inte. Läs gärna mer om hur redaktörerna förväntas resonera kring sina publicistiska beslut i de etiska reglerna för press, radio och TV.
     Är ett ringa narkotikabrott verkligen värt så många löpsedlar, så många insinuanta rubriker?
     Jag tycker inte det. Det här drevet är osmakligt.


Uppdatering 9 maj: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson svarar på kritiken i en egen bloggpost samt i en intervju i Dagens Media. Läsvärd är också Aftonbladets kolumnist Ronnie Sandahl, som vänder på perspektiven – hur  uppfattar barnen drevet? – i Ett enda snedsteg – och du är körd.

Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna!

Hur många nyhetsredaktioner följer du på Twitter? Hur många journalister som twittrar i sin yrkesroll följer du?
     Är du som jag är svaret i alla fall några stycken. Och så får du en lagom dos med förhandstips, efterlysningar, oskyldigt skvaller och rent ointressant nonsens. Blandat med verklig dialog –  redaktörer som faktiskt svarar på frågor från sina läsare och tittare, ansvariga utgivare som diskuterar etiska överväganden och publiceringsbeslut, strategigrupper som testar nya format.

Nu har många enskilda journalister börjat fundera över de juridiska aspekterna på sitt twittrande (och deltagande i andra sociala medier också, för den delen). I alla fall den delen av twittrandet som inte är privat, utan som sker som en del i jobbet, i yrkesrollen. För när en journalist skriver i tidningen eller på webben – eller säger saker i radio eller TV – är hon skyddad av TF respektive YGL. Grundlagen lägger det juridiska ansvaret på ansvarig utgivare, inte på den enskilda journalisten. Hur många skulle våga vara journalister om det inte var så?
     Men i twittrandet finns det ingen ansvarig utgivare.
     Det är inte säkert att detta kommer att innebära ett problem. Det beror lite på hur journalisters användning av Twitter utvecklar sig.

De redaktioner som har konto på Twitter borde fundera ett varv extra, så att inte uppgifter slinker igenom i twitterflödet som aldrig skulle publicerats på ordinarie plattform.
     Brittiska oberoende Press Complaints Commission (ungefär – med betoning på ungefär – motsvarande vår Pressens Opinionsnämnd) ser åtminstone vissa redaktioners twitterflöden som en del av den redaktionella produkten och vill därför att publicitetsreglerna ska gälla även där.
     I Sverige skulle det betyda att redaktioner och journalister som twittrar förbinder sig att följa Spelregler för press, radio och TV, och att enskilda kan vända sig till PO/PON respektive Myndigheten för radio och TV med klagomål på förtal eller felaktigheter i ett twitterflöde.
  
Varför inte förekomma kraven på reglering? För jag är övertygad om att förr eller senare kommer det sådana krav. Därför uppmanar jag svenska redaktioner och journalister: Lägg en länk till spelreglerna i twitterprofilen! Se till att följa dem också, så slipper enskilda journalister vara oroliga över ett än så länge bristande juridiskt skydd.

Pressfrihetens dag – bekymra dig en stund

Idag är det Pressfrihetens dag. Luta dig tillbaka en stund, och tänk efter. Vad är det egentligen vi uppmärksammar idag, och vad betyder pressfrihet för just dig?

Som svenskar är vi oerhört privilegierade. Tro inte annat. Skäll gärna på morgontidningen när den inte dimper ner i brevlådan som den ska, raljera över mikrolokala nyheter så mycket du vill, förfasas (eller lockas) av kvällstidningslöpen… och kom sedan ihåg att du faktiskt kan prenumerera på en morgontidning som du väljer själv och att distributionen trots allt fungerar som den ska för det mesta, och att alla de där mikrolokala nyheterna trots allt är ganska kul att läsa, och att kvällstidningarna… ja, de gör ju bra saker de också. Trots allt.
     Den svenska pressfriheten betyder att både du och jag kan välja vad vi vill läsa, vems röst vi ska lyssna på, att det finns alternativ. Obekväma journalister tystas inte, obekväma nyheter censureras inte, obekväma tidningar kan till och med få stöd för att garantera fortsatt utgivning. Och det är så det ska vara. En självklarhet för oss.
     På många andra håll i världen är det inte alls en självklarhet. Så tänk därför efter en stund, på hur förbannat bra vi faktiskt har det.

På ett litet, litet hörn får jag vara med och utbilda såväl blivande journalister som blivande medievetare. Det är jag oerhört glad för. Våra journaliststudenter är så engagerade, så nyfikna, så målmedvetna att jag inte alls bekymrar mig för den svenska journalistikens närmaste framtid. Våra medie- och kommunikationsstudenter är precis lika engagerade, nyfikna och målmedvetna – de kommer att hålla det vakande öga över medierna som medierna behöver för att fungera väl.

Det är så lätt att luta sig tillbaka med tanken att "pressfriheten, den behöver inte jag bekymra mig om". Gör inte det. Bekymra dig en stund, och fundera på vad vi har och vad vi därmed faktiskt kan förlora.

Länkar: World Press Freedom Day 2011 (Unesco), Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Publicistklubben, WAN-IFRA.

Uppdatering: Västerbottens Folkblad har tänkt efter. Idag toppar VF med ett tomrum. Chefredaktören Daniel Nordström förklarar varför.

Världen behöver Wikileaks, men Wikileaks behöver inte Julian Assange

Det är länge sedan jag höll så fullständigt med Jan Guillou som idag. I en krönika i Aftonbladet, med rubriken Julian Assange – ett litet äckel utan principer, beskriver han just precis det jag själv tycker är så absurt:

• Att Assange vägrar ens låta sig förhöras av svensk polis eller åklagare. Om nu anklagelserna är så grundlösa som han påstår att de är – varför vill han inte ens försöka förklara sig? Varje kvinna (nästan) i det här landet vet att om mannen i sexbrottmål har en någorlunda trovärdig förklaring så blir han också trodd.

• Att Assange lägger såväl energi som pengar – och en gigantisk PR-apparat – på att smutskasta Sverige. Energi, pengar och PR-apparat kunde användas bättre i en kampanj för den amerikanske soldaten Bradley Manning, som är den som många menar försett Wikileaks med många av dess avslöjanden om amerikanska militära styrkors göranden och låtanden i utlandet, avslöjanden som den 23-årige Manning nu riskerar krigsrätt och livstids fängelse för.

Hur i hela friden har Assange lyckats med det här? Två veckor till (till 7 maj) bjuder SVT Play på Marie Nordstrand och Oscar Lindells dokumentär Julian Assange – världens kärleksaffär. Där ges åtminstone några av svaren; bland konspirationsteorier och världens behov av sanningens riddare.

Jag tror inte att Jan Guillous krönika i dagens Aftonbladet på något vis kommer att förändra Sverigebilden i utlandet; Guillou är trots allt tämligen betydelselös internationellt sett. Kanske hjälper krönikan till att öppna några svenska ögon för Bradley Mannings situation. Och jag hoppas att den kanske får några av de svenska konspirationsteoretikerna att fundera lite. Och fatta att det handlar inte om en feministimperialistisk sammansvärjning.

Själv hoppas jag att Wikileaks gör en omstart – utan Julian Assange. Världen behöver Wikileaks, men Wikileaks behöver inte självgoda män som Julian Assange.


Relaterade inlägg: Inte underligt att Sverigebilden i utlandet präglas av konspirationsteorier (110213), Omstart utan Assange, det kan bara bli bättre (101210), Stödet för Wikileaks växer (101208), Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd… (101205), Vad hände egentligen med Wikileaks? (101121)

Glöm inte att sätta dig och läsa idag!

Idag, 23 april, är det Världsbokdagen, instiftad av Unesco. Samtidigt uppmärksammar världen upphovsrätten.

Själv tänker jag uppmärksamma dagen med en stunds förmiddagsläsning på balkongen, i solsken och fågelsång. Äntligen läser jag Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly där hon porträtterar sitt hemland Zimbabwe på ett enastående sätt; vackert och samtidigt med en uppriktighet som ibland skrämmer. I bloggen The World According to Gappah fortsätter hon att berätta om sitt hemland, och om sin nästa bok som handlar om Mugabe.

Den utmärkta och alltid lika inspirerande bloggen 365 saker du kan slöjda delar dagen till ära med sig av en  beskrivning på ett bokfodral av återvunna förpackningar. 365 saker du kan slöjda är – precis som syskonet 365 saker du kan sticka – exempel på att upphovsrätten inte alls behöver vara ett hinder för att dela goda idéer eller kreativ inspiration.
     Slöjdbloggen har nu hunnit till inlägg 341, och stickbloggen till 358. Jag hoppas verkligen att landets hemslöjdskonsulenter och de duktiga medlemmarna i Sveriges Stickförening förstår hur uppskattade de här bloggarna är, och låter dem fortsätta också när målet 365 inlägg är uppfyllt.
     Inte idag men snart – symaskinen passar inte på balkongen – kommer jag att sy mig ett pocketbokfodral av kaffepaket. Jag gillar att återvinna, att låta saker komma till nytta på helt nya sätt. Och jag har inget som helst behov av att skylta med vad jag läser. (För den som ändå undrar: Nästa bok till balkongläsningen är Patti Smiths Just Kids.)


Relaterade inlägg om böcker och läsning: Tecknat på TV skapar bättre läsvanor (110324), Vad är poängen med att göra sig av med biblioteken? (101213), Kulturelit, ja visst! (101125), Snickarglädje (101007).
Relaterade inlägg om påsken: Unna dig att ha långtråkigt en stund! (101103).
Relaterade inlägg om upphovsrätt: Överskottsinformation (VI): En annan syn på datoriseringen (101127).

Egna erfarenheter mer trovärdiga än åsikter när nyhetspubliken värderar läsarmedverkan

Läser du artikelkommentarer på nätet? Skriver du till och med egna kommentarer?

     I så fall är du ganska ovanlig. Enligt en analys som Annika Bergström gjorde av SOM-data från 2008 var det då cirka tio procent som läste artikelkommentarer varje vecka, och bara en ynka procent som skrev själv. (Läs mer i Annika Bergströms Användare i webbjournalistiken.) 

     Lyssnar man bara på de självutnämnda förståsigpåarna kan man få intrycket att om inte tidningar släpper in läsarna ännu mera, i såväl kommentarer som i själva journalistiken, så dör journalistiken. Branschen själv har en betydligt mer nyanserad inställning, men vill såklart utnyttja alla olika möjligheter till läsarmedverkan för att i slutändan tjäna på det. (Om detta skriver jag själv i Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.)

Många skäller gärna över innehållet i artikelkommentarerna. Och förskräcks. För det är inte de mest välputsade och med eftertanke formulerade åsikterna som publiceras i kommentarsfälten. Såklart. Artikelkommentarer är något man skriver snabbt i stundens ingivelse. Då hänger vare sig stavning eller logik med alla gånger. Och den grupp som skriver artikelkommentarer är inte – på något sätt – representativ för grupperna "läsare" eller "svenska folket", det måste man komma ihåg. Det är främst yngre, medelutbildade män som skriver kommentarer, och det är lätt för särintressen av olika slag att "kapa" ett kommentarsfält för att ge intryck av en samstämmig folkopinion.

Men användarskapat innehåll är så mycket mer än artikelkommentarer. 

     Därför var det upplyftande att lyssna till Cardifforskaren Karin Wahl-Jørgensen, när hon avslutade sin gästlärarvecka på JMG med att berätta om sin forskning om användarskapat innehåll. Hon har nämligen frågat publiken, användarna själva, vad de tycker om det användarskapade innehållet.

     Och det visar sig att publiken faktiskt gör stor skillnad mellan olika typer av användarskapat innehåll. 

Den typ av innehåll som Wahl-Jørgensen kallar content (till skillnad från comment) ser publiken som något autentiskt som skapar mervärde till journalistiken. Ögonvittnesskildringar, egna foton och bilder, direktrapporter från platsen där det händer – allt detta ses som erfarenhetsbaserat och med känslomässigt engagemang, vilket faktiskt höjer trovärdigheten i publikens ögon.

     Den professionella, objektiva journalistiken kommer därmed till korta. Sakkunskapen och expertisen anses mindre trovärdiga än de direkt inblandade eller berörda. Paradoxalt nog, eftersom journalistiken de senaste decennierna eftersträvat just professionalism och objektivitet.

     Artikelkommentarer, däremot, ger inte publiken mycket för. "Har de verkligen inget bättre för sig?" är en vanlig reaktion. Framför allt misstror publiken motiven till att skriva artikelkommentarer. "De vill bara ha publicitet!"

     Erfarenhetsbaserat innehåll ses alltså som något positivt, åsiktsbaserade kommentarer som något om inte direkt negativt så i alla fall ointressant. 

Frågan är i vilken utsträckning detta kommer att påverka journalistiken – kommer den professionella journalistiken att bli mer känslomässigt engagerad? Och hur långt är redaktionerna beredda att gå för att tillfredsställa publiken?