Hej chefredaktör!

År 2011 fyller Forskning & Framsteg 45 år. I dryga 25 år har jag varit prenumerant. Det tänker jag inte vara fortsättningsvis. För när du som chefredaktör – i brevet för att få mig att förnya min prenumeration – skriver att ni kommer att erbjuda mig mer läsning med tio nummer om året, så ser jag istället en uppblåst produkt med mindre innehåll.

Du hänvisar till den modernisering av formen som påbörjades i våras, och skriver att ni nu arbetar vidare med att "också aktualisera tidningens innehåll". Jag kallar det att trivialisera. Ni har också tagit in några annonser; "ambitionen är att de ska informera om produkter och tjänster som ligger i linje med tidningens innehåll". Skitsnack. Förväntningen är att ni ska tjäna pengar genom att sälja mig som publik. Försök inte inbilla mig något annat.

Du skriver vidare att "varje nummer kommer att rymma mer av det mest efterfrågade" och nämner som exempel filosofi, teknik, medicin, astronomi, historia och psykologi. På bekostnad av vad? Naturvetenskapen? Du fortsätter med att "som vanligt får du möta Sveriges och världens främsta forskare". Jag vill inte möta forskarna, jag vill läsa om deras forskning och resultaten av forskningen. Populärvetenskap light gör så många andra så mycket bättre.

Avslutningsvis hävdar du att eftersom utgivningen ökas från åtta till tio nummer per år blir den forskning ni skriver om "mer aktuell" och "mer i takt med tiden". Ja, så kan man också försöka skapa en illusion av att någonting blir bättre. Vad spelar åtta eller tio nummer om året för roll, när ni bevakar ämnesområden där forskningsprojekten vanligtvis löper över flera år? Inte en rad skriver du om att ni samtidigt passar på att höja prenumerationspriset från 498 till 649 kronor – en höjning med 30 procent – och att den rabatt på tio procent som jag tidigare erhållit i egenskap av "trogen prenumerant" (jo, det står så på de gamla förnyelseerbjudandena) i ett slag försvunnit, vilket för mig innebär att en årsprenumeration blir hela 45 procent dyrare. Den premie ni slänger med i paketet, pocketboken "En kortfattad historik över nästan allting" av Bill Bryson, har jag redan läst delar av. På sätt och vis känns valet av premie ändå symptomatiskt; som trogen F&F-läsare fann jag den nämligen på tok för förenklande.

För mig blir det ingen fortsättning.

Ulrika Hedman
tidigare trogen prenumerant
kontakt@eftertankt.com

PS. Återkom gärna till mig den dag ni tar vetenskapsjournalistiken på allvar igen!



Relaterade inlägg: Trivialisera inte min favorittidning! (101027)

Enkelspårigt i medierapporteringen

När morfar ville understryka att något var huvudlöst, urbota korkat, så sa han att det var "dummare än sista vagnen i sjutåget". Och det begriper ju var och en, att något mer korkat finns inte. Hade morfar levt idag är jag övertygad om att han hade sågat mediernas rapportering om julhelgens tågtrafik.
     Missförstå mig inte. Jag arbetspendlar med tåg, och är innerligt trött på att stå på perrongen utan vind- och nederbördsskydd eller information och vänta på tåg som kanske kommer i tid. Eller kanske inte alls. ("Mina" tåg körs numera av DSB First på uppdrag av Västtrafik, och Trafikverket sköter informationen till de väntande passagerarna.)

Men nu ska det handla om mediernas rapportering. Nyhetsrapporteringen i och kring jul har dominerats av tågkaoset. Inte väderkaoset. Inte biltrafikkaoset. Inte uppmaningar till folk att stanna hemma. Utan tågkaoset. Kaos i Aftonbladet. Arga resenärer i Expressen. Inställda avgångar i DN. Och (oväntat upplysande) i dagens SvD: Många kockar på rälsen bidrar till tågkaos. För att bara nämna några enstaka exempel från den minst sagt omfattande tågkaosrapporteringen.

Men hur kaotiskt har det varit? Ja, det har inte varit särskilt kul att försöka åka tåg i julhelgen, det håller jag med om. I Stockholm, Göteborg och Malmö har stationshusen varit fyllda med stressade, arga, hungriga, oroliga och försenade resenärer. Somliga tåg har inte gått alls. Andra har blivit stående längs spåren, bokstavligen fastfrusna.
     Men Trafikverkets statistik över tågtrafiken 23–26 december visar att bara ett av tre tåg i jultrafiken var försenat. Bara ett av tre. Trots att julhelgen är en av årets mesta reshelger och trots att vädret i år sannerligen inte var på resenärernas eller trafikbolagens sida. Två av tre tåg gick och kom i tid. (Om detta rapporterar idag Ekoredaktionen, där man också kan ladda ner Trafikverkets statistik.)

Ställ detta mot mediernas bild av det totala tåghaveriet i jul. Jovisst, det var allför mycket som inte fungerade. Men det mesta fungerade, trots allt. Utom mediernas rapportering, som varit väl enkelspårig.


Relaterade inlägg: En pendlare bland hypade ikoner, statistiker och kloka tjejer (101110)

Svininfluensan? Äh, den hade vi ju förra året…

Förra året vid den här tiden stod svininfluensan mig upp i halsen. Inte för att jag låg sjuk. Nej, jag arbetade i ett forskningsprojekt om mediebevakningen av svininfluensan, och kodade långt fler nyhetsartiklar i ämnet än jag trodde var möjligt för den svenska journalistkåren att producera. Det var dödssmitta, vaccinering, biverkningar av vaccinet och hot mot hela samhället i en aldrig sinande ström. Och jag hade ändå tur – jag slapp läsa kvällstidningarna…
     I forskningsrapporten Pandemin som kom av sig (av medieforskarna Marina Ghersetti och Tomas A Odén, och där jag var en av tre som kodade medieutbudet) visas hur svininfluensan fullständigt dominerade medieåret 2009. Rapporteringen handlade antingen om hanteringen av smittan, till exempel hur myndigheterna förberedde vaccinationer, eller om själva sjukdomen, som hur den smittar och hur många som smittats. Överlag var rapporteringen alarmistisk och samtidigt spekulativ – kvällstidningarna och TV:s nyheter i högre grad än morgontidningarna och radio. Nära två tredjedelar av alla artiklar eller inslag hade en tydlig hotvinkel.
     Ingen har nog glömt alla förstasidor och löpsedlar med dödssmittan i fokus.

Nu är det influensasäsong igen. Smittskyddsinstitutet rapporterar om ökad influensaaktivitet i Sverige. Via brittiska BBC får jag veta att att influensasäsongen på norra halvklotet kan bli mycket värre än ifjol; svininfluensan dominerar över andra typer av säsongsinfluensa, och redan har 27 britter avlidit. DR rapporterar om svåra fall i Danmark, på NRK:s webb hittar jag rubriken Frykter dødelig influensavirus.
     I svenska medier är det tyst. Knäpptyst. Inte en endaste liten vaccinationsuppmaning har jag tagit del av (men i år har jag å andra sidan inte total koll på rapporteringen, tack och lov). Denna tystnad kan kanske uppfattas som lite underlig, inte minst med tanke på fjolårets mediehysteri. Eller är det så konstigt?

Varför är det så tyst nu? En viktig anledning tror jag är den lyckade svenska vaccinationskampanjen – den här säsongen är vi väl förberedda, och myndigheterna behöver inte mediernas hjälp att locka folk att vacciera sig. Men jag tror också att de svenska medierna helt enkelt är trötta på svininfluensan. Med en så intensiv rapportering som förra året ska det mycket mera till om svininfluensan ska lyckas slå sig in på nyheternas topplista igen. Och så har vi det här med mediernas – ska vi kalla det enkelspårighet? Upptakten inför årets influensasäsong har sammanfallit med självmordbomb i huvudstaden, ett snökaos utan dess like samt debatten kring Wikileaks. Ja, och så får vi inte glömma den lilla kungliga "skandalen" tidigare i höst. Eller det lilla Storsjöodjuret i Östersund, som med råge fyller mediekvoten för äckliga sjukdomar. Svininfluensan har helt enkelt inte fått plats.


Uppdatering onsdag 29 december: Läser säsongens första svenska svininfluensalarm, på SR:s webb: Risk för nya dödsfall i svininfluensan i Sverige. Ska vi gissa att nu hakar andra riksmedier på? Nyhetsmedier rapporterar ju gärna i flock.

Hotet från den islamistiska extremismen är överdrivet

Efter söndagens fruktansvärda händelse i Stockholm försöker politiker, lobbyorganisationer, främlingsfientliga och extremister vinna nya framgångar på islamisthotet. DN skriver i en nyhetsartikel att "Sverige har länge blundat för den extremistiska islamismen" och efterlyser konkreta intitiativ liknande dem i Danmark. GP skriver i en ledare att "religiös och politisk extremism och fanatism med våld på dagordningen måste bemötas med kraft, genom en öppen debatt men också genom en övervakning av riskabla miljöer, där uttryckt hat mot samhället utgör grund för rekrytering av framtida våldsmän", och analyserar självmordsbombaren som fenomen med orden "i små grupper och nätverk som sluts samman och uppmuntras genom forum på internet – där martyrer hyllas och fiender hånas – frodas den sekteristiska övertygelsen om hur världen egentligen ser ut, hatet mot fienden och beslutsamheten inför det som bör göras". Sydsvenskan skriver i en ledare (under rubriken "Terrorns logik") att "Nu har denna islamiska extremism till sist också upptäckt Sverige". I bloggosfären och olika nätforum firar islamofobin nya triumfer.

Problemet är att de har fel. Det finns inget reellt extremislamistiskt hot mot Sverige eller Europa. Europol presenterar varje år TE-SAT 2010: EU Terrorism Situation and Trend Report. Enligt den skedde 294 lyckade/misslyckade terroristattacker i EU under 2009. En (1) av dessa betecknas som islamistisk. Separatisterna (Irland, Spanien) är värst med 237 attacker. Man kan också titta på antalet arresteringar i samband med utförda eller planerade attacker under 2009: 110 av totalt 587 med islamistisk anknytning (vilket betyder att den europeiska polisen nog är överdrivet vaksamma mot misstänkta islamister, om man jämför med antalet lyckade/misslyckade attacker). Också här är separatisterna värst, med 413 arresteringar. 

     Visst är det fantastiskt att det finns tillförlitlig statistik att grunda sina åsikter på, om man bara vill.

Det finns röster som gör sitt bästa för att nyansera debatten. SvD:s Mustafa Can och PJ Anders Linder, islamologen Jan Hjärpe, Expressens och DN:s ledarredaktioner, Aftonbladets Katrine Kielos – för att bara nämna några. Lyssna på dem! 

Men hallå! Varför skulle signalspaning ha hjälpt?

Det behövdes inte mer än en galning i julhandeln för att få socialdemokraterna att tvärvända i frågan om signalspaning. Idag uppmanar Morgan Anderssons (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, regeringen att lägga fram ett lagförslag för att låta Säpo "beställa" signalspaning av FRA. Detta trots sitt vallöfte att riva upp FRA-lagen om man vunnit regeringsmakten i höstens val.
     I en intervju i SvD säger Morgan Andersson att "Säpo måste få tillgång till denna information för att kunna följa de olika terroristgrupperna som man ska ha koll på", enligt bland andra DN och GP vill han "börja om på ruta ett". 


Problemet är bara att den nu aktuelle självmordsbombaren var komplett okänd för svensk polis och säkerhetspolis. Han fanns inte på deras radar. Han hade aldrig dykt upp i något som helst sammanhang som intresserar polis/säkerhetspolis. Alltså skulle den föreslagna lagändringen om att Säpo måste kunna "beställa" signalspaning av FRA i det här fallet varit verkningslös – om nu inte S och regeringspartierna tänker sig en betydligt bredare signalspaning "i förebyggande syfte". 
     Och då går ingen av oss säker. Skrivit mer än ett klagomål/medborgarförslag till kommunen? Då är du besvärlig. Prenumererat på, säg, Arbetaren? Syndikalister är inte att lita på. Osvenskt efternamn? Det vet väl alla vad utlänningar går för. Protesterat mot ljudstörningar från närliggande idrottsanläggning? Samhällsfiende!
     Och varför stanna vid FRA? Vi kan väl lika gärna ställa krav på Säpo att kontrollera allt från bilfärder (fartkameror kan användas till mycket...) till statusuppdateringar på Facebook. För säkerhets skull. Alltid fastnar någon.


Nej, tänk efter, ett par gånger till. Vinner vår demokrati och vårt öppna samhälle verkligen på utökade möjligheter till signalspaning? Jag tvivlar. 

Vad är poängen med att göra sig av med biblioteken?

Funderar på om jag måste bli bibliotekskramare trots allt. Jag trodde verkligen inte att det skulle behövas. Våra kommunala bibliotek är ju fortsatt välbesökta, trots ett litet tapp i antalet besökare de senaste åren.
     Men nu vill alltså Nacka kommun sälja ut sina bibliotek; tvinga in bokälskarna i samma profithets som alla andra verksamheter. "Vi gör det här för att göra biblioteken ännu mer välbesökta," säger kulturnämndens ordförande Tobias Nässén (M) till DN. 
     Men är det verkligen ett problem idag att biblioteken inte är tillräckligt välbesökta?
     Vilket eller vilka motiv driver egentligen kulturnämnden i Nacka?


En av fördelarna med att jobba på just SOM-institutet är att jag har tillgång till statistik över det mesta. Till exempel tidsserier över biblioteksbesöken. De visar att biblioteken i allra högsta grad lever! De flesta av oss, 56 procent, har besökt ett bibliotek det senaste året; egentligen är det bara bland de äldre pensionärerna och på ren landsbygd som siffrorna är lägre (och det är kanske inte så konstigt om man tänker efter). Många av de här 56 procenten besöker biblioteken många gånger varje år; 33 procent varje kvartal och 23 procent varje månad. Och statistiken visar att det spelar ingen roll om du i princip har råd att köpa dina böcker själv eller inte – alla går på biblioteket. Gammal som ung. Storstadsbo som glesbygdsbo. Fattig som rik. Där finns något för alla.


För en klåfingrig blåögd kommunledning är det naturligtvis lockande att sälja en så framgångsrik verksamhet. Men hur ska en privat aktör kunna göra biblioteken ännu mer välbesökta, när de redan är så välbesökta? Och kommer ett vinstdrivande företag verkligen att kunna tillgodose alla de där andra sakerna som vi kan göra på biblioteket? Att söka uppgifter. Att låna mikrofilmsläsare. Att få tillgång till släktforskningsdatabaser. Att kunna fråga kvalicificerad personal om råd, om allt från "vad tycker du jag ska läsa nu?" till "hur bygger jag en kajak i trä?". Att få höra en saga.
     Nu kan det vara slut med detta andra. "Okunniga och klåfingriga politiker har länge använt kulturen som experimentverkstad," skriver Annina Rabe i SvD. Men någonstans måste vi sätta en gräns. Och den gränsen tycker jag går just här.
     Dessutom är jag inte alls förtjust i tanken på att en privat aktör kan registrera mina läsvanor, och – i brist på bättre inkomster – sälja dem till högstbjudande. Och kom inte och påstå att den risken inte existerar!

Värna den sällsynta tystnaden

Stenungsunds kommun har planer på att utöka naturreservatet på Stenungsön. Det är bara bra. Om vi inte fattar att vi måste värna de någorlunda orörda kustområden vi har, invaderas de snart av penningstarka husbyggare som bara är intresserade av strandtomt och avspärrningar. Och det är inte bra.

Ett av mina bästa trattisställen ligger i Svartedalen, naturreservatet strax öster om Stenungsund. Skogen i sig är egentligen inte så imponerande alla gånger. Det handlar ändå om odlad skog, och rätt vad det är ska det huggas. Svartedalen har också drabbats extremt hårt av försurningen. Det finns sjöar i området som är i princip döda, med glasklart turkost vatten för att de saknar liv.

     Den kanske största fördelen med Svartedalen (förutom alla mina hemliga svampställen) är att det är ett stort område, med knappt några bilvägar. Det betyder att det blir tyst.

Jag gillar tystnad. Även om det inte är ofta jag får njuta av den. Det hänger lite grann ihop med långtråkigheten som jag skrivit om tidigare, och möjligheterna till odelad uppmärksamhet. 

Denna sällsynta tystnad har nu uppmärksammats av Tidningen Land, som sammanställt en tio-i-topplista med Svartedalen på sjunde plats. Det finns få tysta områden kvar i dagens mediahetsande tider, och verkligt få i den södra halvan av landet. Här i Bohuslän är vi ändå ganska lyckligt lottade; vi kan också bege oss till Kynnefjäll när det moderna livets konstanta buller och brus blir alltför påträngande. 

Sällsyntheten gör det extra viktigt att värna dessa områden. Nu hotas stora delar av Svartedalen av en försäljning, som kan leda till att det nu obrutna området trasas sönder. En ideell förening har bildats för att försöka stoppa försäljningen. Stöd den, du också! Vi behöver reservat inte bara för strövturer med svampkorg, utan också för tystnaden.

Fotnot 1: Tidningen Land publicerar inte allt på webben. Tystnadens tio-i-topp har återpublicerats av TT, och finns bland annat hos GP om du vill se hela listan.

Fotnot 2: I vår publiceras Tystnader och Tider. Samtal med historien av historikern Eva Österlund på Bokförlaget Atlantis.

Viktigast av allt är ändå Idolfinalen...

Det kan inte ha varit lätt att vara nyhetschef det senaste dygnet. Vad ska man toppa med? Fredsprisutdelningen i Oslo och Kinas mycket skarpt uttalade protester? Studentupproren i London? Klimatmötet i Mexiko som ser ut att haverera (ingen överraskning där alltså)? De senaste attackerna mot Wikileaks och friheten på nätet?

DN och Ekot väljer klimatmötet. SvD Wikileaks. Men enligt Aftonbladet och Expressen är det viktigaste som hänt gårdagskvällens Idolfinal, tätt följd av Nobelmiddagens klänningsval. Bestämmer mig för att vara glad över DN, SvD och Ekot, istället för bedrövad över kvällstidningarnas val.

Aftonbladet vinklar på efterfesten och ex-frun, följt av efterfesten och klänningskampen, och kryddar nobelmiddagen med en läsaromröstning om vackraste blåsa; Victoria sopar mattan med de andra. Expressen vinklar på efterfesten och kärlekskuppen, följt av efterfesten och klänningsvalen, kryddat med en liten stilmiss/gigantiskt övertramp (det beror på hur allvarligt man tycker att det är, eller om man jobbar på en kvällstidning eller inte): statsministern som visar magen (!).
     I ärlighetens och rättvisans namn måste jag också berätta att inte slipper ifrån Idolfinaler, efterfester och klänningsval i morgontidningarna. DN rapporterar från dansen, fokuserar på fredspriset, och bjuder på en quiz med Nobelfrågor (20 rätt av 30, inget att skryta med precis…). SvD vinklar på nye prinsen och analyserar klänningar, och försöker också förklara det smått absurda i varför så många av oss bänkar sig framför tv:n för att titta på en middag (Kristin Lundell är ganska underhållande). Ekot har en jämförelsevis sansad Nobelmiddagsrapportering, och jag får leta länge för att få veta vem som vann Idol.

Ett nyhetsdygn som detta är mumma för medieforskaren. Teorier om nyhetsvärdering, medielogik och journalistikens kommersialisering kan på ett nästan överdrivet sätt omsättas i analys av redaktionernas praktiska handling. Resultatet blir kanske det förväntade, men ändå: Är inte journalistiken bättre än så här? Vill inte mediepubliken ha lite mer, lite bättre?


Fotnot: Det jag inte hittar i de "stora" svenska nättidningarna denna lördagsförmiddag – och som jag tycker borde kunnat få mer plats – hittar jag faktiskt i GöteborgsPosten, som berättar om en av fysikpristagarna, Andre Geim, som i sitt middagstal levererade en "upprorisk pamflett mot politisk korrekthet och medievälde" (läs hela talet här).

Omstart utan Assange: Det kan bara bli bättre

Det är mycket Wikileaks just nu. Det här tycker jag faktiskt om: Flera tidigare nyckelpersoner skapar helt enkelt ett "nytt" Wikileaks under namnet Openleaks. Utan Assange. Och klart decentraliserat.
     Tillbaka till grundtanken, alltså. Det kan bara bli bättre. Hoppas jag.

Fotnot: Läs gärna Hans Roséns analys i Dagens Nyheter. Den är intressant.

Stödet för Wikileaks växer

Äntligen har också Svenska Journalistförbundet insett att tystnad inte hjälper. I ett skarpt uttalande som publiceras idag fördömer SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén försöken att tysta Wikileaks:

Wikileaks och andra aktörer som granskar maktförhållanden och gräver fram oegentligheter är nödvändiga i ett öppet samhälle. Alla makthavare – oavsett om det är företag, individer eller stater – måste kunna tåla obekväma avslöjanden. Det är grundläggande för yttrandefriheten. Det är ytterst farliga tendenser vi ser när företag som näthandelssajten Amazon stoppar Wikileaks från att använda deras servrar sedan man kontaktats av Joe Lieberman, ordförande i amerikanska senatens utskott för inrikes säkerhet.

Man kan tycka vad man vill om Wikileaks ansikte utåt, Julian Assange. Själv tycker jag han framstår som alltmer maktfullkomlig. Och vi får inte glömma att han anklagas för våldtäkt/sexualbrott. Men vad vi tycker om Assange personligen hör faktiskt inte till saken! Eller som han själv uttrycker det i en debattartikel i The Australian: Don't shoot the messanger for revealing uncomfortable truths. 




Relaterade inlägg: Vad hände egentligen med Wikileaks? (101121), Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd... (101205)

Några andra som tycker till: Jan Helin, Aftonbladets ledarreaktion, Thomas Mattsson, Johannes Forssberg, Eva Franchell, Lars Linder, DN:s ledarredaktion, Martin Jönsson.

Ännu ett exempel på hur yttrandefriheten begränsas

De svenska dagstidningarna slåss mot vikande betalningsvilja och minskande pappersupplagor. Nu hoppas många att läsplattorna (iPad och dess systrar) ska bli räddningen. När nättidningarna utvecklades "glömde" tidningarna att ta betalt av läsarna; nu hoppas de att kunna sälja appar. Men 15 kronor för ett lösnummer av Expressen? Eller 28 för en Svenska Dagbladet? Vem i hela friden är beredd att betala det? (Lyssna till exempel på intervjun med Joakim Jardenberg i veckans Medierna. Den är tänkvärd.)


Men det här ska inte handla om hutlösa priser och ett gigantiskt feltänk. Utan om ytterligare ett exempel på vår tids nya hot mot yttrandefriheten. Den här gången är det Apple som anser sig ha rätten att neka danska Ekstra Bladet en app för iPad, med motiveringen att tidningens Side 9-piger åtminstone ska ha kläder på sig... I en intervju i Politiken säger chefredaktören Poul Madsen:

Side 9-pigen er en del af Ekstra Bladets sjæl. Hun er det lille pusterum i en barsk hverdag, den lille solstråle, som er opmuntrende for vores læsere, mellem at vi afslører fråds og vold og kriminalitet. - - - Vi kan hurtigt blive enige om, at side 9-pigen ikke er afslørende journalistik. Men det er et udtryk for, hvordan vi opfatter ytringsfrihed i Danmark, at der kan være en side 9-pige i Ekstra Bladet.

Nu vänder sig tidningen till Europadomstolen för att få rätt till lättklädda flickor också i sin iPad-app.


Om lättklädda flickor i tidningarna – vare sig de finns på sidan 3 eller på sidan 9 – tycker jag inte. Alls. Och Ekstra Bladets piger är synnerligen lättklädda. Men jag tycker om möjligt ännu sämre om Apples sätt att försöka moralisera över det innehåll som distribueras i deras tekniska plattformar. Det är censur, och censur luktar illa.




Tillägg, måndag 13 december: I den här debatten är Svenska Journalistförbundet en viktig röst. Idag har ordföranden Agneta Lindblom Hulthén en viktig debattartikel i Aftonbladet. Läs den! För att godkänna en app kräver nämligen Apple i praktiken att det publicistiska ansvaret överlåts på dem. Det är så klart inte acceptabelt.

Hur mycket fel är det egentligen i svenska medier?

Estland försöker begränsa mediernas yttrandefrihet, med hjälp av ny lagstiftning. Har man fel kommer det att svida rejält i plånboken. Också i Sverige reses ibland krav på liknande åtgärder. Vansinne, säger jag. Medierna måste tillåtas rätten att ha fel, även om det betyder att vissa medier nog utnyttjar denna rätt i mindre ädla syften.
     Dessutom: Så väldigt mycket fel har inte de svenska medierna. Med tanke på hur mycket som publiceras är det anmärkningsvärt få medieföretag som fälls i Pressens opinionsnämnd (PON) eller i Granskningsnämnden för radio och TV (GRN, en del av den nya Myndigheten för radio och TV).
     Därför måste Estland ses som det verkligt avskräckande exemplet, och inte en förebild.

Vill du veta hur många fel svenska medier har? Tidningen Journalisten har nu samlat alla beslut i PON respektive GRN under föredömligt översiktliga flikar.

Ännu ett exempel på hur lättvindigt yttrandefriheten begränsas

Svenska Dagbladet rapporterar idag att Estland högerliberala regering begränsar pressfriheten. En ny lag slår fast att böterna för felaktiga påståenden inte bara ska vara förebyggande utan för all framtid avskräcka från nya fel. Den här lagen gäller även bloggar och e-post (!).
     Detta är naturligtvis helt fel väg att gå. Om vi anser att medierna är en viktig beståndsdel i vår demokrati, och att yttrandefriheten är viktig för att demokratin ska fungera, måste vi våga göra fel ibland. Inget seriöst medieföretag tycker ändå det är särskilt kul att publicera felaktiga påståenden. Och bara för att det är tillåtet att publicera fel uppgifter så betyder inte det att medierna är fulla av fel.
     Och i min blogg och i mina e-brev förbehåller jag mig rätten att ha hur fel som helst. Den rätten borde även estländarna ha.

Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd...

Här gick alltså gränsen för vad vi får diskutera eller ta del av på nätet... Och så här lätt är det alltså att begränsa tillgången på information... Det är skrämmande.
     Det har varit ganska enkelt och bekvämt att beskylla Kina, forna öststater och diverse diktaturstater för censur när de infört begränsningar för i vilken utsträckning eller vilka delar av internet befolkningen kan eller får ta del av. Nu är det väst – som ju gärna utmålar sig som demokratins förkämpar – som på olika sätt tar till storsläggan. Mot Wikileaks. Det är skrämmande.

Jag har tidigare kritiserat inte Wikileaks, men väl frontmannen Julian Assange, för maktfullkomlighet. Den kritiken håller jag fast vid. Men det påverkar inte Wikileaks själva grundidé och det som gör Wikileaks så viktigt: Möjligheten för alla och envar att – anonymt – lägga upp mer eller mindre hemliga dokument, så att alla och envar – anonymt – kan finna sina egna sanningar. Den tanken är inte alls dum. Arbetsmetoderna för att uppnå detta beskrivs i en artikel som "sofistikerade".
     Nu har avslöjandena tydligen gått lite för långt, i och med att e-post från och till USA:s diplomatkår lagts ut till allmänt beskådande. Det är inte precis någon smickrande bild av USA som framträder.
     Så vad gör man? Amazon tvingar Wikileaks att flytta sina servrar, efter påtryckningar från den amerikanska senaten. Frankrike, dit servrarna flyttades, funderar på ny lagstiftning för att förbjuda visst innehåll. Andra länder begränsar tillgången till delar av Wikileaks sajt. Hetsjakten på Julian Assange toppar nyheterna världen över; Assange själv är efterlyst av Sverige men vädjar till den svenska åklagaren eftersom han är rädd att bli utlämnad till USA. Och betalningsföretaget PayPal bryter med Wikileaks, vilket betyder att möjligheten för anhängare att enkelt donera en valfri summa pengar till verksamheten försvinner. För att bara ta några exempel. DN beskriver utvecklingen som "början till slutet för ett fritt internet". Det är skrämmande.

Inte bara Reportrar utan gränser är förskräckta. Wikileaks ses av många – trots allt – som närmast demokratins och journalistikens räddning. Wikileaks själva publicerar nu ett upprop, där man ber om hjälp att sprida sitt material över så många servrar som möjligt.
     Själv har jag ingen server att ställa upp med. Men jag tänker inte köpa fler böcker från Amazon, och jag tänker inte utnyttja PayPal. Och självklart ska jag tala om vad jag tycker när tillgången på information begränsas på det här viset. För det är skrämmande.


Några andra bloggares röster: Rosemari på Kulturbloggen, Opassande, Mymlan, Nikke.

Vad har du för LIX, lille vän?

Jag är ordgalen. Och siffergalen. Och lite allmänt konstig, tror jag. Idag har jag räknat LIX på min blogg.

     LIX står för läsbarhetsindex, och är baserat på antalet ord i varje mening och andelen långa ord (mer än sex bokstäver). Förr (LIX utvecklades på 1960-talet) fick man sitta och räkna för hand. Idag klistrar man in sin text i en ruta på webben och trycker på "Analysera". Dessutom finns en jämförelsetabell för hur man ska tolka sitt resultat. Lättläst à la barnbok, eller krånglig byråkratsvenska?

     Dock tar LIX inte hänsyn till vare sig felstavningar eller grammatik. Eller hur man typograferat texten – fel typografi kan öka svårighetsgraden hur enkelt själva språket än är.

Jag tycker det är konstigt att inte fler använder sig av LIX för att kontrollera sina egna texter. Alltför ofta stöter jag på texter där författaren i sin ansträngning att skriva vad hon/han tror är korrekt bara krånglar till det i onödan. Precis som i den förra meningen, som ju är onödigt lång. Hur skriver du själv, egentligen? 

Hur skriver jag själv? Medelvärdet för texterna här på bloggen är 38, vilket enligt LIX ska tolkas som "lättläst, skönlitteratur, populärtidningar". Jag misstänker dock att många av mina texter på jobbet får ett högre värde; jag är ju trots allt statlig tjänsteman, och språket ska anpassas efter situation och målgrupp.

     Lägst LIX (barnboksnivå) har texterna En pinne, men inte i brasan (20) och Än är vi inte där, tack och lov! (26). Den första nog för att den är såpass kort, den andra antagligen för att jag känner ett behov av att vara extra tydlig när jag beskriver mediernas slentriansexism.

     Högst LIX har texterna Får man tycka vad man vill på Facebook? och Vill individualister bli representerade?. Båda har värdet 49, vilket ändå är inom ramarna för normal tidningstext. 

     Jag noterar också att jag använder ett mycket varierat språk i mina bloggtexter. Det är få ord, förutom prepositioner och pronomen, som förekommer flera gånger. 

Vill du beräkna LIX på dina egna texter? Här hittar du verktyget! Just den här texten har förresten ett LIX-värde på 36, "lättläst, skönlitteratur, populärtidningar". Trots den överdrivet krångliga meningen i andra stycket...

Vem bryr sig om vad kungen gör?

Det är förvånansvärt tyst om kungen. När Aftonbladet och Expressen sent omsider slutade att ägna sig åt författarjournalistik och istället kontrollerat fakta i boken och talat med egna källor, trodde jag – och nog många med mig – att vi äntligen skulle få en debatt om kungahus och statsskick i Sverige.
     Av den debatten har vi inte sett många spår...

Björn Wiman gör i och för sig ett försök att lyfta frågan igen i en krönika i Dagens Nyheter, Vad hade hänt om Janne Josefsson knackat på hos kungen?
     Lek med den tanken ett tag. Tänk er att han knackar på stora porten på Drottningholm, skyfflar Silvia åt sidan och sticker mikrofonen under näsan på majestätet. "Hur stor del av apanaget har du lagt på kvinnor till kaffet, kungen?" "Tycker du att du är en bra representant för Sverige, kungen?" "Tycker du det är okej att gå på svartklubb, kungen?" Och så lite klipp från statsbesök och bandklippningar, varvat med bilder på blomsteröverräckande barn på borggården i april och Säpovakter som jagar Janne Josefsson genom slottsparken i höstmörkret.

Men den stora debatten om kungahus och statsskick i Sverige låter vänta på sig. Jag begriper inte varför.

SOM-institutet har mätt svenska folkets förtroende för kungahuset sedan 1996. Det sjunker – även om de flesta fortfarande vill behålla monarkin. Just nu ligger årets enkäter i fält. I april får vi veta hur höstens avslöjanden påverkar siffrorna. Och om kungen tänker bry sig.