Unna dig att ha långtråkigt en stund!

Jag kommer ihåg påskarna när jag var liten. Vi var alltid hos mormor och morfar, min bror och jag, och min moster, och så mamma och pappa om de inte jobbade helgen. Morfar hade några dagar ledigt. Mormor började redan i början av påsklovsveckan bekymra sig för om mjölken skulle räcka hela helgen; ett problem som var långt mer akut de år påsken låg sent, eftersom då kunde vi inte ställa mjölken på balkongen. För yngre läsare låter kanske det här med mjölkproblemet väldigt konstigt, men jag är så pass gammal (44) att när jag var liten var faktiskt affärerna stängda på helgdagar. Det gällde att planera, med andra ord.
     Jag och min bror, vi hade mest tråkigt. Långfredagen var en ren pina. Inget kul på TV. Och inget kul fick man göra. Det mest roliga var att rita påskbrev och fylla dem med godis; en och annan skumkanin kunde smugglas ner i munnen när de vuxna inte såg.
     Idag kan jag faktiskt sakna de här avbrotten i vardagen, de stängda dagarna. Dagar som inte kan fyllas med shopping och en tur till mataffären och "ska vi inte ta och titta på en ny soffa?". Dagar när man bara måste vara.
     Jag vill inte tillbringa mina söndagar på köpcentret. Och jag planerar fortfarande mina storhelger så att jag slipper handla mer mjölk på annandagen. Det underlättar naturligtvis att jag  har jag ett dubbelt så stort kylskåp som det mormor hade på den tiden när hon skulle se till att åtminstone tio personer åt gott (och mycket) en långhelg. Men ändå – varför är vi så rädda för de stängda dagarna?


I en kolumn i dagens SvD skriver Anders Mildner tänkvärt om långtråkigheten. Han reflekterar med anledning av årets internetrapport (Svenskarna och Internet 2010) från Olle Findahl och World Internet Institute. Statistiken visar att vi inte längre tar oss tid att ha långtråkigt en endaste stund. Vi ser på TV med datorn i knät, och statusuppdaterar till väderprognosen. Vi använder våra mobila nätuppkopplingar till allt fler saker, och sköter bankärenden på spårvagnen mellan Järntorget och Ullevi Norra. I bilen på väg till träningen hinner vi ringa såväl gamla moster som sms:a arbetskollegorna om morgondagens dagordning. Anders Mildner uttrycker det så här:

Bakom sifforna döljer sig en tidsanda där frånvaron av stimulans betraktas som ett hot och där uttråkning skrämmer oss mer än något annat. Vi försöker därför ha i gång så många flöden som möjligt samtidigt, eftersom det ger en känsla av säkerhet. Medierna har förvandlats till nödutgångar – och vi ser till att hålla dem på vid gavel.

Mormors mjölkplanering och dagens konstanta medieflöde hänger ihop. Idag kräver vi att allting är tillgängligt, hela tiden. Vill vi köpa nytt kakel till badrummet en söndageftermiddag så ska vi kunna göra det också. Vill vi ringa och prata med en vän så får hon faktiskt se till att svara. Och det är klart att man kan surfa runt lite samtidigt som man kollar på TV:n; de visar ju ändå inget spännande. 
     Det här tycker jag är synd. Det är skönt att äga förmågan att faktiskt göra en sak i taget. Att kunna sitta på pendeln och bara tänka, utan musik i lurarna eller TV via det mobila bredbandet. Att prata med en vän med avstängda mobiler, och veta att man bjuder (och bjuds) på något av det mest sällsynta som finns – den odelade uppmärksamheten.
     Själv har jag alls ingenting emot att bara vara, de stunder som andra kallar långtråkiga och skyr som pesten. Tvärtom är det då jag njuter.