Tafsa inte på yttrandefriheten!

Just nu debatteras den svenska yttrandefriheten. Den statliga yttrandefrihetskommittén (YFK) har presenterat tre alternativa modeller till ny lagstiftning (SOU 2010:68). Nu är de tre modellerna föremål för remissrunda och debatt innan YFK slutligen bestämmer sig för vilken modell den ska rekommendera riksdagen.
     Men mycket till debatt är det inte, om vi ska vara ärliga. En grundbult i den svenska demokratin kommer att förändras, men det är nästan ingen som bryr sig. Det tycker jag är lite förvånande, och väldigt skrämmande.

Min uppfattning skiljer sig inte från många andras: Låt bli att tafsa på den svenska grundlagen! Den duger bra som den är.
     De som förespråkar en ny lagstiftning, och som vill skrota TF och YGL, gör det med hänvisning till främst två saker: Lagstiftningen måste vara teknikoberoende, och lagstiftningen måste EU-anpassas. De argumenten köper jag inte. Lagstiftningen kan aldrig bli teknikoberoende, för tekniken har en alldeles fantastisk förmåga till utveckling. Vi kan vara hur smarta som helst när vi skriver lagen i våra försök att göra den verkligt teknikoberoende; det enda vi kan vara säkra på är att tekniken kommer att räcka lång näsa åt vår fantasilöshet. Och hur förutseende vi än anser oss vara kan vi aldrig fullt ut förutse vad EU kommer att hitta på i framtiden. Och då måste vi anpassa igen, och igen...
     Dagens lagstiftning fungerar om man vill att den ska fungera. Dagens lagstiftning ger dessutom också yttranden på internet, som i denna blogg, ett starkt grundlagsskydd under förutsättning att man (jag) rekvirerar ett utgivningsbevis. Det kostar en del och borde definitivt kosta mindre – det är fullständigt absurt att det är billigare att registrera ett eget domännamn än att få ett utgivningsbevis – men det fungerar. (Just det här med skydd för yttranden på nätet är, av någon outgrundlig anledning, ett bekymmer för många av förespråkarna för en grundlagsändring.)

I en debattartikel i Medievärlden pekar förra SR-vd:n Kerstin Brunnberg på en av de uppenbara riskerna med att ändra i yttrandefrihetslagstiftningen: Idag kan vi – med framgång – hänvisa till en av världens äldsta grundlagar om yttrandefrihet också på EU-nivå. Ersätter vi den med något nytt tror knappast någon att vi kommer att mötas med samma respekt. Och då är det EU-rätten som gäller, i de fall våra uppfattningar krockar.
     Andra mediedebattörer, bland dem Anders R Olsson, Arne Ruth, Helle Klein och Barbro Hedvall, pekar i en debattartikel i DN på att i nuvarande TF/YGL är utgångspunkten att alla yttranden ska ha ett så starkt grundlagsskydd som det är möjligt, och beroende på omständigheterna blir det skyddet olika starkt. Så måste det vara; till exempel medger YGL vissa statliga beslut om radio- och TV-verksamhet. Ska man ha en gemensam lagstiftning för alla yttranden blir det minsta gemensamma nämnare som gäller, och de skydd som idag är starkast kommer att försvagas. Till ingen nytta alls. Det här håller åtminstone en av ledamöterna i YFK, advokaten Erik Wassén, med om. Han tror till och med att YFK:s arbete kommer att utmynna i en rekommendation att inte göra någonting, trots regeringens bestämda intentioner.
     Det är många kloka människor, med många kloka synpunkter. Jag kan bara hålla med.

Jag vill dessutom lägga till att börjar vi ändra i grundlagarna, då riskerar vi också att någon passar på att ändra i vårt källskydd, och i vår starka offentlighetsprincip. Det vore förödande för vår demokrati.