Reality-TV och hoppet om meritokrati

Nu har Aftonbladet "avslöjat" att författaren Björn Ranelid är en av deltagarna i kommande säsong av Let's dance. Jag använder citationstecken, för även om Aftonbladet hävdar att TV4 "gör allt" för att hålla de tävlande hemliga, så är det självklart att bättre – och billigare – reklam än ett kvällstidningsavslöjande är det svårt att få.
     "Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig sett programmet," säger Ranelid till tidningen. Då är vi två.

Jag ser sällan – och då menar jag i princip aldrig någonsin – på så kallad reality-TV. Vare sig det handlar om Idol, Let's dance eller Robinson. Eller Ung och bortskämd, Lyxfällan eller Arga snickaren. Jag begriper liksom inte poängen. Varför i hela friden ska jag ägna tid och intresse åt detta?
     I höst har jag ändå sett ett par avsnitt av Böda camping (min sambo tror han vill åka på husvagnssemester, och programmet är direkt avskräckande, tack och lov) och Ung och bortskämd. Och kan konstatera att verkliga människor, som inte gjort sig skyldiga till något värre än att tro att en stund som statist i reality-TV väl inte kan vara så farligt, genom casting och klippning framställs som rena idioter eller i bästa fall töntar. Det är patetiskt.
     Uppenbarligen finns det ändå en poäng, tycker vissa. Uppenbarligen finns det tillräckligt många poänger för att produktionsbolagen ska hitta på ständigt nya reality-format, och för att TV-bolagen ska vika en stunds primetime åt folk som bär sig åt i rutan och gärna en avslutande om- eller utröstning.

En förklaring kan vara den moderna tidens ständiga fragmentisering. Vi umgås inte några längre stunder med vare sig familj, släkt eller vänner. Vi vet mer om vad reality-TV:s statister tycker och känner än om hur våra arbetskamrater har det hemma. Reality-TV:s statister blir en del av vårt sociala nätverk, personer som vi kan skvallra lite om till förmiddagsfikat. Plus att vi gillar att se folk som gör bort sig, lever över sina tillgångar eller går in i väggen när de ska lägga om taket.
     En annan förklaring tror jag handlar om makt. Trots att vi vet att reality-TV skapas av en mångmiljonindustri enligt grundligt utarbetade koncept, så inbillar vi oss att det är vi som bestämmer i slutändan – framför allt om det handlar om ett om- eller utröstningsprogram. Willy fick dansa vidare i Let's dance trots att han inte kunde, och publiken kunde känna sig lagom rebellisk. (I år gissar jag att det är Björn Ranelid som fått rollen som charmerande odugling.) För vi ska inte inbilla oss något annat än att publikens trotsiga val av vilka som får stanna och vilka som ska bort ingår i det grundligt utarbetade konceptet.
     En tredje förklaring tror jag ligger på ett ideologiskt plan. Att vi uppriktigt gillar idén att i princip vem som helst kan vinna – oavsett utseende, utbildning, förmögenhet eller kontakter. Att en meritokrati är möjlig, om än bara på TV. För det ger hopp om att meriterna trots allt betyder något i verkliga livet också. Och då gör det ingenting att vi inte är unga och vackra Stureplansblondiner. Och så förblindade har vi blivit av reality-TV att vi faktiskt tror att det är sant.

Årets prisskörd: Kompetens och fördumning

I torsdags avslöjades vinnarna av Stora Journalistpriset 2010. Inte helt oväntat fick Bjästa-avslöjarna Nicke Nordmark och Hasse Johansson, SVT:s Uppdrag granskning, priset som Årets avslöjare. Desto roligare att priset för Årets förnyare gick till skaparna av SVT:s och Sveriges Radios användarvänliga databas Valpejl: Kristofer Sjöholm, Helena Bengtsson och Victoria Gaunitz. Extra kul eftersom Helena och Victoria är tidigare JMG-studenter.

Tidningen Cafés bloggare Viktor Barth-Kron presenterade samma dag Det alternativa journalistpriset. Till vinnare i kategorin Linda Skugge Memorial Award, som "tilldelas den som på mest iögonfallande sätt fördummat bilden av Sveriges kvinnor genom ytlig generalisering i media" utsågs Aftonbladets Wendela:

För ett långvarigt och intensivt arbete med översatta Daily Mail-undersökningar, kändisenkäter om "sex eller godis" och allt annat som förmodas hålla Sveriges kvinnor sysselsatta medan männen läser om krig och samhällsproblem.

Så illa kan det väl ändå inte vara? undrar jag och klickar mig fram till sajten. Jodå, det kan det. Eller vad sägs om rubriken Hon friserar det kvinnliga könet? Kvinnor förtjänar betydligt bättre journalistik än så.

Det produceras en del bra journalistik, dock. I kväll får Anni Alm Publicistklubbens Västra Krets JMG-stipendium på 10 000 kronor, för bästa examensarbete i journalistik. Anni visar hur orättvist arbetsskadeförsäkringen fungerar runt om i landet. Läs hennes granskning!

Fotnot: Valpejl är fortfarande användbar/sökbar om du vill veta mer om våra folkvalda. Rekommenderas varmt.

Tafsa inte på yttrandefriheten!

Just nu debatteras den svenska yttrandefriheten. Den statliga yttrandefrihetskommittén (YFK) har presenterat tre alternativa modeller till ny lagstiftning (SOU 2010:68). Nu är de tre modellerna föremål för remissrunda och debatt innan YFK slutligen bestämmer sig för vilken modell den ska rekommendera riksdagen.
     Men mycket till debatt är det inte, om vi ska vara ärliga. En grundbult i den svenska demokratin kommer att förändras, men det är nästan ingen som bryr sig. Det tycker jag är lite förvånande, och väldigt skrämmande.

Min uppfattning skiljer sig inte från många andras: Låt bli att tafsa på den svenska grundlagen! Den duger bra som den är.
     De som förespråkar en ny lagstiftning, och som vill skrota TF och YGL, gör det med hänvisning till främst två saker: Lagstiftningen måste vara teknikoberoende, och lagstiftningen måste EU-anpassas. De argumenten köper jag inte. Lagstiftningen kan aldrig bli teknikoberoende, för tekniken har en alldeles fantastisk förmåga till utveckling. Vi kan vara hur smarta som helst när vi skriver lagen i våra försök att göra den verkligt teknikoberoende; det enda vi kan vara säkra på är att tekniken kommer att räcka lång näsa åt vår fantasilöshet. Och hur förutseende vi än anser oss vara kan vi aldrig fullt ut förutse vad EU kommer att hitta på i framtiden. Och då måste vi anpassa igen, och igen...
     Dagens lagstiftning fungerar om man vill att den ska fungera. Dagens lagstiftning ger dessutom också yttranden på internet, som i denna blogg, ett starkt grundlagsskydd under förutsättning att man (jag) rekvirerar ett utgivningsbevis. Det kostar en del och borde definitivt kosta mindre – det är fullständigt absurt att det är billigare att registrera ett eget domännamn än att få ett utgivningsbevis – men det fungerar. (Just det här med skydd för yttranden på nätet är, av någon outgrundlig anledning, ett bekymmer för många av förespråkarna för en grundlagsändring.)

I en debattartikel i Medievärlden pekar förra SR-vd:n Kerstin Brunnberg på en av de uppenbara riskerna med att ändra i yttrandefrihetslagstiftningen: Idag kan vi – med framgång – hänvisa till en av världens äldsta grundlagar om yttrandefrihet också på EU-nivå. Ersätter vi den med något nytt tror knappast någon att vi kommer att mötas med samma respekt. Och då är det EU-rätten som gäller, i de fall våra uppfattningar krockar.
     Andra mediedebattörer, bland dem Anders R Olsson, Arne Ruth, Helle Klein och Barbro Hedvall, pekar i en debattartikel i DN på att i nuvarande TF/YGL är utgångspunkten att alla yttranden ska ha ett så starkt grundlagsskydd som det är möjligt, och beroende på omständigheterna blir det skyddet olika starkt. Så måste det vara; till exempel medger YGL vissa statliga beslut om radio- och TV-verksamhet. Ska man ha en gemensam lagstiftning för alla yttranden blir det minsta gemensamma nämnare som gäller, och de skydd som idag är starkast kommer att försvagas. Till ingen nytta alls. Det här håller åtminstone en av ledamöterna i YFK, advokaten Erik Wassén, med om. Han tror till och med att YFK:s arbete kommer att utmynna i en rekommendation att inte göra någonting, trots regeringens bestämda intentioner.
     Det är många kloka människor, med många kloka synpunkter. Jag kan bara hålla med.

Jag vill dessutom lägga till att börjar vi ändra i grundlagarna, då riskerar vi också att någon passar på att ändra i vårt källskydd, och i vår starka offentlighetsprincip. Det vore förödande för vår demokrati.

Överskottsinformation (VI): En annan syn på datoriseringen

Den här veckan har jag lämnat över de sista resterna av det jag gjort i ett forskningsprojekt om journalistikens (eventuella) kommersialisering. De sista resterna bestod i det här fallet av all dokumentation jag samlat på mig under arbetets gång. 
     Jag har plockat fram siffor på nitton olika dagstidningars upplaga, format, prenumerationspris och gud vet vad femtio år tillbaka i tiden. Nya Lundstedt (KB) är ett fantastikt arkiv! Jag har suttit på Presstödsnämnden och gått igenom samma nitton dagstidningars bokslut. Jag har vevat mikrofilm på Kurs- och tidningsbiblioteket i Göteborg, och på stadsbiblioteket i Uddevalla, för att se fördelningen mellan redaktionellt material och annonser. (Mikrofilmsläsare använd av i huvudsak tre kategorier av folk: Medieforskare, släktforskare och skolungdom med någon mer eller mindre spännande uppgift att lösa.) Och slutligen har jag lusläst varenda artikel, varenda notis, för att det ska gå att göra en vettig innehållsanalys av sex utvalda tidningar.
     En av grundbultarna i vetenskaplig forskning är dokumentationen. Även om alla siffror vid det här laget omvandlats till prydliga datamängder så måste man ha ordning på underlagen, i det här fallet alla kodblanketter (de scheman där de olika siffrorna förts in). Vid eventuella tveksamheter måste man nämligen kunna gå tillbaka och kontrollera. Det är speciellt viktigt i ett projekt som detta, där den person som ska stå för själva analyserna är en annan än den person som samlat in materialet. 
     Men igår eftermiddag bestämde jag mig äntligen för att nu är det klart, mitt ansvar för den insamlande delen i projektet är över, och det finns ingen anledning för mig att låta dokumentationen stå i en hylla och ta plats. Bort med den! Nu får någon annan låta pärmarna stå och samla damm. 


Just nu handlar mediedebatten om hovrättens dom i Pirate Bay-målet. Om själva domen tänker jag inte ha en åsikt, men min grundinställning är enkel: Upphovsmännens rätt till sitt material måste respekteras, och det gäller såväl ekonomisk som ideell rätt. Fildelning utan upphovsmännens samtycke är inte ok. En upphovsman ska nämligen ha en rimlig chans att leva på det hon/han gör, vare sig det handlar om journalistik, konstnärlig verksamhet i någon form eller musik.


Jag gjorde en sista snabb titt i mitt insamlade material innan jag lämnade ifrån mig alla anteckningar. Och visst har tiden gått – det märks om inte annat i hur tidningarna beskrivit först datoriseringen och senare internet:
     1970 uttalar sig fd Säpochefen Per-Gunnar Vinge om de nya hoten: ”Det är hög tid att analysera vilka skyddsåtgärder som krävs för att hindra obehöriga att ta del av och missbruka datalagrad information.” Vinge såg möjligheter i att i framtiden skydda terminalerna med inbyggd identitet. Så det så. 

     1980 läser jag i Sydsvenskan att ”Datoriseringen i samhället drabbar främst kvinnor i storstäder”. Det sa i alla fall TCO:s arbetsmarknadspolitiske expert Nils Unge på en idékonferens om datorer i Stockholm. DN konstaterar i en rubrik: "Datorisering hot mot arbetsmiljön". DN ställer också frågan "Kommer den nya mikrodatortekniken att revolutionera vår tillvaro?".  Smålands-Posten skriver om "Elektronikhjärnor i schackspel". 

     Samma år meddelar Tidningen Härjedalen att man efter årsskiftet ska lämna blysättningen för offset – som sista tidning i landet. ”Vi överger ett oerhört fint tryck”, konstaterar de. 

     2000 lyder en av frågorna i DN:s Nutidsorientering så här: ”Sedan Internet slog igenom på allvar i mitten av nittiotalet har mängden elektroniskt överförd information ökat enormt. Detta kräver snabbare överföring, och hushållen ska nu få höghastighetsuppkopplingar. Dessa uppkopplingar har ett gemensamt samlingsnamn. Vilket?” NWT konstaterar att "Många företagare vet inte vad e-post är". Och i DN läser jag att "TV-kanaler lockar med webbplatser" – idag ser vi det som fullständigt självklart.

Kulturelit, ja visst!

Jag tillhör den självförnekande kultureliten. Det är jag stolt över. (Följ länken till Kulturnyheterna, så förstår du varför.)

Hantverksstatus för HB2

Ibland blir jag bara så glad. Glad över att det fortfarande uppenbarligen finns människor som förmår uppskatta det goda hantverket och är beredda att ägna tid, kraft och yrkesmässig heder åt något så i förstone simpelt som konsten att vässa en blyertspenna.
     Jo, du läste rätt. Konsten att vässa en blyertspenna. David Rees i Beacon, NY, har specialiserat sig på just det. Egentligen är han serietecknare. När han fick lära sig hur han skulle vässa sina blyerstpennor på ett fackmässigt sätt upptäckte han hur roligt det var, berättar han för The Observer. Så nu vässar han pennor. 12 dollar kostar det, men då får man visst ett certifikat också. På ganska kort tid har han haft över hundra kunder, spridda över världen.
     Att beställa en pennvässning från David Rees är väl ungefär lite som att vaska champagne (gör man det fortfarande?) eller slänga en Alexa från Mulberry över axeln. Många gör det bara för att visa att de kan. Men så låt dem göra det, då. Under tiden sitter nämligen en serietecknare i USA och njuter av att kunna ägna sig åt ett verkligt hantverk.

Slentriansekretess?

En av de största – och viktigaste – etableringarna i Uddevalla kommun är Ikea, som kommer att öppna butik ute vid Torp. Hoppas och tror kommunen, som löser in mark och iordningställer den, och ser till att vägar och annat ska fungera. Mycket pengar kommer det att kosta kommunen. Och mycket besökare blir det, den dag butiken öppnar.

Hur mycket pengar det rör sig om, eller hur avtalet med Ikea ser ut, det vet vi inte. Tekniska nämnden informeras kontinuerligt, enligt uppgifter till Bohusläningen, men denna information klassas som arbetsmaterial och politikerna har tystnadsplikt. Det material som inte klassas som arbetsmaterial sekretessbeläggs.
     Det är synd. Medborgarna har berövats rätten till insyn, och därmed också möjligheten att föra en diskussion kring hela etableringen, en diskussion grundad på fakta och sakargument. Nu finns risken att kommunen i sin iver att säkra en Ikeaetablering låter hoppet om snöd vinning gå före förhoppningarna om långsiktighet i planeringen – i varje fall är det vad många kommer att tro, eftersom insynen i ärendet begränsats.
     För inte är det väl så att det finns uppgifter i förhandlingarna med Ikea som kommunen inte vill att medborgarna ska få se?

Slentriansekretessen breder ut sig alltmer i det svenska offentliga samhället. Det gagnas ingen av.

Skrämseljournalistik

Vissa typer av journalistik retar mig mer än andra. Skrämseljournalistiken har nu nått en ny nivå:

Aftonbladet 21 november 2010. Läs artikeln här.

Utgör kubmaneter på något sätt ett verkligt hot mot svenska turisters väl och ve? Hur stor är egentligen risken att drabbas? Och finns det inte massor av andra saker som egentligen utgör större hot mot den egna hälsan och överlevnaden?

Skrämseljournalistik gör sig onekligen bra på kvällstidningsettan. Framför allt om redaktionen kan hitta semesterbilder  på oskyldiga svenska kvinnor. Men i det här fallet tycker jag Aftonbladet gått alldeles för långt. Dessutom ser jag ett pressetiskt problem i publiceringen av bilderna på kvinnorna. Vad finns det för allmänintresse i detta?

Vad hände egentligen med Wikileaks?

Dagens medienyhet handlar om att Wikileaks i all tysthet stoppat svansen mellan benen och flytt Sverige. Eller så har man inte lämnat landet utan bara flyttat servrarna. Just nu råder det delade uppfattningar om vad som egentligent hänt eller inte hänt. (Läs mer på till exempel DN, SvD, Aftonbladet eller Expressen, så får du en hyfsad uppfattning om de senaste dagarnas händelseförlopp).

Hur kunde det bli så här? Wikileaks sågs av många (aktivister, politiker, gräsrötter, whistleblowers, forskare, journalister...) som närmast demokratins och journalistikens räddning. Här skulle alla anonymt kunna lägga upp dokument – hemliga eller mindre hemliga – och här skulle alla kunna söka och själva finna sina sanningar. Anonymiteten garanterades bland annat genom att servrar placerades i Sverige, och därigenom skulle skyddas av den starka svenska grundlagen. (SR:s Medierna visade dock att det är mycket tveksamt om Wikileaks faktiskt skyddas av det svenska källskyddet, eftersom man saknat en svensk ansvarig utgivare.)
     Nyckelord för Wikileaks var många tillsammans. Många medlemmar, många uppgiftslämnare, många gemensamma krafter. (Precis som Wikipedia, där man kan läsa fakta om Wikileaks.)

Men många tillsammans har på något sätt istället blivit Julian Assange. Han framstår som alltmer maktfullkomlig, lite väl mycket "Wikileaks, det är jag", för att travestera Ludvig XIV. Denna maktfullkomlighet rimmar sällsynt illa med wikins hela idégrund.
     Och nu skiter det sig, uppenbarligen. Assange är anklagad för våldtäkt och internationellt efterlyst. Assange sökte uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, för att kunna bli ansvarig utgivare, men fick avslag. Och nu har också servrarna flyttats från Sverige någon annanstans.

Det var kul så länge det varade, men nu är det dags att glömma Wikileaks à la Assange. Men glöm absolut inte vad Wikileaks faktiskt gjort, och drömmarna om vad många tillsammans kan åstadkomma i framtiden. Vi behöver ett Wikileaks som inte styrs av en maktfullkomlig australiensare, ett Wikileaks med många tillsammans.

Än är vi inte där, tack och lov

Jag gillar inte reklam. Jag tycker att den mesta reklamen – vare sig det handlar om tidningsannonser, TV-reklam, kolorerade blad på hallmattan eller skyltar på stan – är invasiv. Den stör mig när jag försöker ta del av något annat. Så enkelt är det. 
     Sen så gillar jag ju reklam också. Reklam och annonser betalar en stor del av det där andra jag faktiskt vill ta del av. Det gäller bara att kunna koppla bort den, att installera en mental AdsBlock. Så enkelt är det. Och en del reklam är faktiskt underhållande också, måste jag erkänna.


Men så finns det reklam som tillhör en helt egen kategori. Som den här. Välgjord och med viss humor, visst. Men tack och lov att vi slipper den här typen av reklam för svenska tidningar. För det här var banne mig det värsta jag sett på mycket, mycket länge. Men The Sun har väl slutat skämmas för länge, länge sedan. 

En pendlare bland hypade ikoner, statistiker och kloka tjejer

Har tillbringat dagen på Medieakademins höstseminarium med tema staden. Mest hypade gäst: Peter Saville, kommunikationsdesigner och creative director i staden Manchester. Där han valt att inte bo själv: "When it's ready to live in, I'll come and live in it".
     Och det var egentligen det mest spännande han sa. Inte såg man mycket av karln heller, eftersom han intervjuades nersjunken i en soffa som stod på ett alldeles för lågt podium. 


Jag säger detsamma om Göteborg. "Nybyggarsamhället vid älven" är väl okej att jobba i, men jag skulle inte vilja bo där. Istället ställer jag mig varje morgon i svinottan på Uddevalla Östra och hoppas att Västtrafik inte glömmer bort mig och alla andra om tåget måste ersättas med bussar. (Det händer oftare än man kan tro, nämligen, att vi får stå där utan vare sig info eller hopp...) Idag tog jag mig ner, och i tid, trots nedrivna kontaktledningar på Bohusbanan och otrevlig halka på vägarna, men det var sannerligen inte lätt.
     Pendlingen återkom under många av kortföreläsningarna under Medieakademin. Om regionen ska kunna växa, om människor ska kunna arbeta och göra en meningsfull karriär, och eftersom alla ändå faktiskt inte kan bo i själva Göteborg, måste det finnas en möjlighet att pendla, kan man sammanfatta den engagerande Kerstin Elias, projektledare på Göteborgsregionens kommunförbund. Ekonomen Bo Wiktorin ville se infrastruktursatsningar i form av snabbtåg och dubbelspår. Antropologen Viktoria Walldin på arkitektbyrån White Arkitekter (för övrigt den som levererade mest klokskap under dagen) ville bygga och förtäta i stadens ytterområden, och pratade om vikten av blandade miljöer när man bygger nytt. Kulturskribenten Mark Islitt efterlyste mer elitism, eftersom "Göteborg har gått vilse i sin självbild". Göteborg har uppenbarligen en bit kvar.


Dagen inleddes med en presentation av årets Förtroendebarometer. Jag tänker egentligen inte kommentera den (läs istället GP:s artikel om du är nyfiken); men vill ändå påpeka att en presentatör som ideligen hänvisar till Sören och Lennart och vad de skulle sagt om siffrorna (de två professorerna Holmberg och Weibull svarar för själva analyserna i Förtroendebarometer och har också presenterat den tidigare år)  – en sådan presentatör förlorar själv publikens förtroende. Och så kan jag inte låta bli att påpeka att med tanke på val av undersökningsmetod (webbenkäter) måste siffrorna tas med en rejäl nypa salt. Urvalet är egentligen inte representativt för någonting alls, vilket också Toivo Sjörén, TNS Sifo, mer eller mindre konstaterade själv. Men, som han uttryckte det: "Det är bättre att fuska än att göra helt fel."
     Jag håller inte med om det. Det är bättre att inte göra alls än att låtsas att man gjort rätt.


Årets Medieakademi var den sista i ordningen. Tillsammans med Bok & Bibliotek planerar man nu för en Mediemässa, den första är spikad till 8–9 mars 2012. Den ser jag fram emot.

Måste vi veta vad han heter?

Det var väl ingen som väntade sig något annat än att den person som misstänks för flera skottlossningar i Malmö skulle hängas ut "på nätet" med namn, bild och snaskiga detaljer om privatliv och diagnoser. Det verkar vara det normala idag, på gott och på ont. 
     Men jag noterar att kvällstidningarna än så länge väljer varsin väg i namnpubliceringsfrågan. Inget namn i Aftonbladet; däremot en intervju med pappan. Namn och bild i Expressen. Trots att 38-åringen inte ens är häktad ännu (häktningsförhandlingarna äger rum senare idag). Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringen med att

. . . det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor; exceptionella fall som inte bara intensifierat integrationsdebatten, med improviserade ministerbesök i Malmö, utan också har fått poliser och politiker att kräva hårdare lagar.

På vilket sätt menar Expressen att integrationsdebatten gynnas av en namnpublicering i det här läget? Samtidigt slår Thomas Mattsson redan från början ifrån sig den kritik man – med rätta – kommer att få: 

Expressens publicering i dag, när vi berättar mer om den misstänkte Lasermannen och identifierar honom med namn och bild, kommer alldeles säkert att kritiseras av anonyma mejlare som hänvisar till "pressetik" och "förtal" och "flyttade gränser"… men som egentligen vill säga något annat. Och det är just de stämningarna, den tidsandan, som gör skottlossningarna i Malmö så relevanta att skildra. 

Men att publicera namn och bild gör egentligen varken från eller till när man som redaktion ska skildra den här typen av vansinnesdåd. Och en namnpublicering får ofta svårare – och mer oöverblickbara – konsekvenser för den drabbade och hans/hennes familj än en eventuell rättegång och dom. Till exempel har den misstänkte mannens bostad fått bevakas av polis, eftersom ungdomar samlats utanför. 
     Det finns tillfällen när jag tycker att namn- och bildpublicering av misstänkta är rättfärdig; exempelvis om det handlar om våldsamma på flykt. Då kan publiceringen motiveras med att allmänheten måste varnas.
     När en av landets kvällstidningar nu följer "nätet" i hälarna och hänger ut en brottsmisstänkt (som redan sitter bakom lås och bom) flyttas publicitetsgränsen ytterligare. I förlängningen riskerar vi att det kommer krav på lagändringar som drabbar tryck- och yttrandefriheten. Och det vill vi inte. 




Tillägg: Idag på eftermiddagen lyssnade jag till ett seminarium arrangerat av Sim(o) tillsammans med JMG, med prisutdelning till vinnarna av Sim(o)s uppsatstävling. Ett hedersomnämnande i tävlingen gick till en uppsats som jämför inställningen till namnpublicering bland journalister i Sverige och i Storbritannien, författad av Elin Hellström och Frida Jakobsson (läs den gärna). Panelen, bestående av Sveriges Radios Nina Glans samt Per Nygren och Kenth Andreasson, GP, var överens om att vi går mot mer namnpubliceringar – på gott och på ont. 


Onsdag: Naturligtvis har inte heller Jan Helin och Aftonbladet kunnat hålla sig när det gäller namn och bild på 38-åringen. Varför är jag inte förvånad?

Behöver redaktionerna en policy för sociala medier?

Som journalist ska du vara opartisk och någorlunda objektiv. Du ska uppträda professionellt och aldrig (inte ens privat) på ett sätt som komprometterar dig själv, journalistkåren eller din arbetsgivare. Du ska dessutom vara lojal mot din arbetsgivare. I den bästa av världar ska ingen kunna ifrågasätta din lojalitet eller vem din uppdragsgivare egentligen är.
     När jag började i journalistyrket för x antal år sedan kändes det här rätt så självklart, och det vara sällan jag (eller mina kollegor) ställdes inför situationer som krävde särskilt mycket betänketid. Gränsen mellan våra privata och våra professionella jag var för det mesta solklar.


Så är det inte längre. Dels ställer en allt tuffare arbetsmarknad till det; för att få mat på bordet kan det krävas att du är journalist ena dagen, medietränare nästa och copywriter framåt helgen. Dels skapar de sociala medierna helt nya förutsättningar.


Självklart har man som journalist rätt att blogga (eller twittra, och vara aktiv på Facebook). Man kan välja att skriva om det privata eller välja en mer professionell inriktning. Men ibland blir det problem. Kan man "fortsätta" artiklarna eller inslagen i sin privata blogg, och avslöja nya detaljer där? Kan man skvallra? Kan man ventilera åsikter om de man skriver om? Eller om kollegor eller arbetsgivare?
     Enligt de normer som än så länge råder i bloggvärlden (eller kanske snarare inte råder) så är svaret "ja". Yrkesetiken säger "nej".
     Jag har sett exempel på skrivande journalister som i sina privata bloggar talar om både att de är journalister och på vilken redaktion de jobbar, och som i bloggen talar om vad de egentligen tycker och tänker om människor de skrivit mer neutralt om i tidningen. Eller vem som luktade sprit, eller vilken kändis som tafsar på kvinnor när han kommer åt. Ett sådant beteende (den bloggande journalistens, alltså) skadar såväl den egna redaktionen som förtroendet för journalistiken i stort. Svenska folkets förtroende för nyhetsmedierna sjunker, och det finns ingen anledning att snabba på den processen ytterligare.


Så hur göra? Få redaktioner har än så länge uttalade policyregler för de anställdas aktiviteter i sociala medier. Men sådana regler behövs – som stöd för de anställda, och som ett instrument för redaktionen att fundera igenom konsekvenserna av det nya medielandskapet. 
     BBC:s nyligen uppdaterade riktlinjer ger en bra utgångspunkt: Tänk på vad du gör, var noga med att tala om att det är du och inte din arbetsgivare som uttrycker åsikter, och prata gärna med din närmaste chef om vad du gör. Det kan väl inte vara så svårt?

Dagens ord: Författarjournalistik

Den nya boken som sägs avslöja pikanta detaljer ur kungens privatliv debatteras flitigt innan någon ens har läst den. Det är inget att säga om.

     Däremot kan man säga mycket om de svenska mediernas sätt att nu fullkomligt frossa i alla möjliga av dessa pikanta detaljer. Fram till nu har otrohetsaffärer och liknande ansetts tillhöra den del av privatlivet som medierna – med rätta – lämnat ifred, vilket Aftonbladets Lena Mellin också förklarade i en kolumn häromdagen: 

Även i kungens fall är det sanning och relevans som är vägledande för vad som publiceras.

Nu ser vi inför en ny ordning där allt tydligen kan och ska skrivas om och göras löpsedlar av, med hänvisning till att "det står ju så i boken". Oavsett om det är sant eller inte – för "det står ju så i boken". I Danmark finns ett eget ord för fenomenet, myntat av Politikens ledarskribent Bjørn Bredal, författarjournalistik:

Historier med én kilde, anonym kilde eller ingen kilde overhovedet bliver standset eller rettet i det professionelle, redaktionelle tjek-system på enhver ordentlig avis. - - - Men nu er der kommet dette nye og mærkelige i vores journalistiske industri: Ting, som aldrig ville kunne skrives direkte i aviserne, kan pludselig godt skrives alligevel, når bare de citeres fra bøger.

Men: Man kan inte publicera en uppgift och bara hänvisa till andras publicering av samma uppgift. Var och en ansvarig utgivare svarar själv för sina publiceringsbeslut. Att hävda att det inte är relevant om uppgifterna är sanna eller inte bara för att de publicerats i en bok duger inte. Sen får Aftonbladets Jan Helin eller Expressens Thomas Mattsson säga vad de vill (och det gör de också). Min åsikt är klar: Bevare oss från den sortens journalistik. 

     

Fotnot 1: Den danska debatten handlar inte om boken om den svenske kungen, utan boken Summen af kardemommen av Kurt Lassen, om den så kallade Plummer-affären.

Fotnot 2: Hans Månsson har också läst Politikens ledare, men väljer att översätta fenomenet till förlagsjournalistik, i en debattartikel i Medievärlden. Han är inte heller överdrivet förtjust.

Unna dig att ha långtråkigt en stund!

Jag kommer ihåg påskarna när jag var liten. Vi var alltid hos mormor och morfar, min bror och jag, och min moster, och så mamma och pappa om de inte jobbade helgen. Morfar hade några dagar ledigt. Mormor började redan i början av påsklovsveckan bekymra sig för om mjölken skulle räcka hela helgen; ett problem som var långt mer akut de år påsken låg sent, eftersom då kunde vi inte ställa mjölken på balkongen. För yngre läsare låter kanske det här med mjölkproblemet väldigt konstigt, men jag är så pass gammal (44) att när jag var liten var faktiskt affärerna stängda på helgdagar. Det gällde att planera, med andra ord.
     Jag och min bror, vi hade mest tråkigt. Långfredagen var en ren pina. Inget kul på TV. Och inget kul fick man göra. Det mest roliga var att rita påskbrev och fylla dem med godis; en och annan skumkanin kunde smugglas ner i munnen när de vuxna inte såg.
     Idag kan jag faktiskt sakna de här avbrotten i vardagen, de stängda dagarna. Dagar som inte kan fyllas med shopping och en tur till mataffären och "ska vi inte ta och titta på en ny soffa?". Dagar när man bara måste vara.
     Jag vill inte tillbringa mina söndagar på köpcentret. Och jag planerar fortfarande mina storhelger så att jag slipper handla mer mjölk på annandagen. Det underlättar naturligtvis att jag  har jag ett dubbelt så stort kylskåp som det mormor hade på den tiden när hon skulle se till att åtminstone tio personer åt gott (och mycket) en långhelg. Men ändå – varför är vi så rädda för de stängda dagarna?


I en kolumn i dagens SvD skriver Anders Mildner tänkvärt om långtråkigheten. Han reflekterar med anledning av årets internetrapport (Svenskarna och Internet 2010) från Olle Findahl och World Internet Institute. Statistiken visar att vi inte längre tar oss tid att ha långtråkigt en endaste stund. Vi ser på TV med datorn i knät, och statusuppdaterar till väderprognosen. Vi använder våra mobila nätuppkopplingar till allt fler saker, och sköter bankärenden på spårvagnen mellan Järntorget och Ullevi Norra. I bilen på väg till träningen hinner vi ringa såväl gamla moster som sms:a arbetskollegorna om morgondagens dagordning. Anders Mildner uttrycker det så här:

Bakom sifforna döljer sig en tidsanda där frånvaron av stimulans betraktas som ett hot och där uttråkning skrämmer oss mer än något annat. Vi försöker därför ha i gång så många flöden som möjligt samtidigt, eftersom det ger en känsla av säkerhet. Medierna har förvandlats till nödutgångar – och vi ser till att hålla dem på vid gavel.

Mormors mjölkplanering och dagens konstanta medieflöde hänger ihop. Idag kräver vi att allting är tillgängligt, hela tiden. Vill vi köpa nytt kakel till badrummet en söndageftermiddag så ska vi kunna göra det också. Vill vi ringa och prata med en vän så får hon faktiskt se till att svara. Och det är klart att man kan surfa runt lite samtidigt som man kollar på TV:n; de visar ju ändå inget spännande. 
     Det här tycker jag är synd. Det är skönt att äga förmågan att faktiskt göra en sak i taget. Att kunna sitta på pendeln och bara tänka, utan musik i lurarna eller TV via det mobila bredbandet. Att prata med en vän med avstängda mobiler, och veta att man bjuder (och bjuds) på något av det mest sällsynta som finns – den odelade uppmärksamheten.
     Själv har jag alls ingenting emot att bara vara, de stunder som andra kallar långtråkiga och skyr som pesten. Tvärtom är det då jag njuter. 

Överskottsinformation (V): En pinne, men inte i brasan

En stilla undran: Kan någon förklara för mig vad uttrycket "vi sitter som pinnar i palt" kan tänkas betyda? Jag läser det i en insändare i NSD från 1980.