Två år utan dagstidning

Jag är högutbildad, kvinna, sambo, stadsbo, medelålders (om man bara går efter personnumret, i alla fall), relativt välbeställd, och uppvuxen i ett hem där morgontidningsprenumerationen aldrig ifrågasattes. Jag har dessutom, precis som min sambo, arbetat många år som dagstidningsjournalist, och i princip levt med tidningar dygnet runt.
     Idag är det två år sedan min sista prenumererade dagstidning damp ner genom brevinkastet. 
     Det här går inte ihop. Enligt all tillgänglig statistik och forskning borde jag nämligen tillhöra den trogna prenumerantskaran. En del av forskningen står jag för själv (ladda ner den här), vill du ha årets siffror hittar du dem hos Dagspresskollegiet.
     Den där dagen när jag blev sur på prenumerationsavdelningen och helt sonika bestämde mig för att säga upp den prenumeration vi hade kvar var jag övertygad om att min sambo skulle vara tvungen att skaffa en prenumeration i sitt namn (han bråkar mindre med prenumerationsavdelningar, nämligen) och att vi skulle vara med morgontidning igen före jul. Men det visade sig att vi klarar oss utmärkt utan morgontidning. Hur kan det vara så?

• En (stor) anledning är att vi numera slipper irritation över alla distributionsproblem. Det är oerhört skönt att slippa sitta i telefonkö till tidningsutbärarna, och förklara att jag faktiskt vill ha just dagens tidning också och inte bara en förlängning av abonnemanget. (Just distributionsproblem anger många som en av anledningarna till att sluta prenumerera.) 
• En annan anledning är att vi redan innan jag äntligen sa upp prenumerationen börjat fundera över tidningens prisvärdhet. Prenumerationen blev dyrare och dyrare, samtidigt som jag tyckte att innehållet tunnades ut för mycket. (Här finns siffror som visar att jag inte är ensam om att tycka så.)
• Både jag och min sambo pendlar med tåg respektive buss till jobbet och ska iväg ganska tidigt på morgonen, så vi hinner ändå inte läsa morgontidningen på morgonen. Det spelar så klart roll. Men till skillnad från många andra så läser vi inte gratistidningar istället. Vi lyssnar på radio.
• En helgprenumeration då? Jo, det var det jag hade tänkt pröva när jag blev sur på prenumerationsavdelningen. Prenumerationsavdelningen tyckte nämligen att jag skulle ha både en sjudagarsprenumeration och en helgprenumeration – och betala för båda; varför tyckte jag att den ena naturligtvis skulle ersätta den andra? 
• Såväl min sambo som jag är komplett ointresserade av annonserna. På den punkten skiljer vi oss från de flesta andra. (Inte helt sant, men mamma ringer och talar om när min favoritklädaffär rear till halva priset.) 
• Dessutom: Både jag och min sambo är högutbildade, stadsbor, medelålders (min sambo mer än jag) och välbeställda journalister (om än inte anställda som journalister, just nu). Vi hittar de nyheter vi vill ha ändå. Vi hittar på nätet, vi vet vilken information vi kan lita på och vi vet var vi hittar den. Istället för att läsa en lokal- och en riksspridd morgontidning håller jag mig à jour med hjälp av ett antal lokala, nationella och inte minst utrikiska redaktioner som bedriver kvalificerad journalistik. 
• En enda svårighet har vi upplevt som tidningslösa: Det blir problem med svamprensningen. Det har jag löst genom att ta med mig en bunt gratistidningar hem nu när det är säsong för trattkantareller.

Medieägare och -koncerner inte bara i Sverige brottas just nu med frågan om hur de ska överleva. Allt färre prenumererar; det handlar inte bara om sådana som jag som säger upp sin prenumeration för att hon blivit sur av en eller annan anledning, utan om – vad värre är – att i de yngre generationerna är prenumerationsviljan i det närmaste obefintlig. För den 25-åring som idag får sitt första jobb, flyttar hemifrån och bildar familj står en dagstidningsprenumeration helt enkelt inte på listan över nödvändigheter. 
     Jag tänker inte utropa papperstidningens snara onda bråda död. Tvärtom, jag tror att papperstidningarna kommer att leva i allra bästa välmåga ett bra tag till. På många sätt är papperstidningen vida överlägsen digitala distributionsformer. Och trots allt har medieägare och -koncerner aldrig tjänat så mycket pengar som nu. Det måste man komma ihåg.

     Men jag tror också att medieföretagen måste ta sin publik på allvar, och visa att journalistiken faktiskt är prisvärd. För att jag ska känna att jag behöver tidningen, så måste tidningen också visa att den faktiskt behöver mig.


17 oktober: Idag läser jag i The Guardian att det finns inget säkert samband mellan en ökad läsning av nyheter på nätet och minskade pappersupplagor. Allt enligt en ny brittisk studie, som letat efter samband på såväl mikronivå (enskilda tidningars webb- respektive pappersupplagor) som makronivå (ökad nationell nätanvändning respektive totala tidningsupplagor).