Snickarglädje

Så här i Nobelpristider kan vi väl kosta på oss att konstatera att Jan Wallentin kommer aldrig att få något. Hans Strindbergs stjärna må vara höstens snackis (inte minst tack vare det förskott på ofattbara tio miljoner som karln fick) och ganska säkert en bästsäljare, men någon särskilt stor litteratur är det inte.
     Jag läser Jonas Thentes recension av boken i DN; en veritabel sågning längs med sidfoten. Och jag läser kommentarerna: "Sen är boken inte något mästerverk varken språkligt eller innehållsmässigt men jag förstår inte varför man ska ställa såna krav på sin underhållning." "Han berättar en story, om folk gillar och läsa den, ja då är det ju så." "Existerar det överhuvud taget något mer uttjatat i kritikvärlden än att en förment litteraturexpert ondgör sig över det fattiga språket i en bästsäljare?" 
     Jag kan hålla med om att det är skillnad på underhållningslitteratur och mycket annan litteratur. Men varför kan man inte ställa krav på underhållningsromanen att den ska vara korrekturläst och gärna också genomgången av en förlagsredaktör? Skulle det skada om också en och annan bästsäljare får folk att ta en paus i sträckläsningen för att tänka till, vrida på perspektiven och kanske nå en insikt? Och varför i hela friden kan inte också en snackis bedömas av en kvalificerad litteraturkritiker? 


En recension är inte bara en betygsättning av ett bok. Den ställer den aktuella boken i relation till sin samtid, sätter in den i ett sammanhang, hittar liknelser och olikheter med andra författare. En bra recension är på sätt och vis också ett inlägg i den samtida kulturdebatten. Och inte minst: En bra recension ger författaren möjlighet att utvecklas. 
     Visst, i höst kommer många, många fler att sträckläsa Strindbergs stjärna än som ger sig i kast med Mario Vargas Llosa. Men någon särskilt stor litteratur är det inte.