Trivialisera inte min favorittidning!

I senaste numret av Forskning & Framsteg tackar chefredaktören Björn Fjælstad för sig, efter 32 år på posten. Själv har jag varit prenumerant i sisådär 25 år. (Ibland ångrar jag att jag inte sparat alla nummer, men när jag flyttade senast för drygt tio år sedan gav jag upp. Det tar plats.) 
     Björn Fjælstad har gjort ett utmärkt jobb, och tidningen har under alla år hållit hög klass och mycket hög kvalitet, samtidigt som den förnyats med varsam hand och följt med sin tid. 
     Nu är jag bekymrad. Stiftelsen Forskning & Framsteg som äger tidningen har nämligen bestämt att lämna över rodret till Patrik Hadenius. Det är en man med goda idéer (Språktidningen), men förmår han hålla samma höga standard som Fjælstad? Hadenius är en man som i sina tidningar (förutom Språktidningen Modern Psykologi samt oneshoten Tidningen Väder) populariserar – till trivialiseringens gräns – snarare än sätter ribban högt i en tro på läsarens kompetens och vilja. Ironiskt nog markeras bytet av chefredaktör dessutom av att de tre redaktionerna (alla utom Tidningen Väder) flyttar ihop i gemensamma lokaler, läser jag i senaste numret av Journalisten.
     Jag prenumererade på Språktidningen när den kom. Inte minst för jag tyckte den var kul. Men den var faktiskt inte kul så länge. 



Det finns gott om populärvetenskapliga tidskrifter på marknaden. Det är inte där jag vill att Forskning & Framsteg ska konkurrera. Jag vill att Forskning & Framsteg ska vara tidningen för oss som ställer lite krav på innehållet. För oss som vill att det ska vara utmanande. Vi får väl se hur jag gör när prenumerationen ska förnyas – för många tecken på förflackning och jag lägger mina pengar någon annanstans.

Överskottsinformation (IV): Lättköpta journalister

När jag hör andra klaga på dagens journalistik skulle jag vilja lämna över en kopia på en annons i Göteborgs-Posten 1960:

”När vi i måndags öppnade vår nya pälsmodebutik på Avenyen 10–12 hade vi givetvis bjudit in pressen. Det hör till. - - - Av de fyra journalisterna hade två sina fruar med sig. Båda köpte sin nya päls hos oss...” 

20102010

Idag blir godnattläsning hemma hos mig, Tage Danielssons Sagan om Frankensteins medeltal. Vad passar väl bättre en dag som denna? Idag firas nämligen den första Internationella Statistikdagen, utlyst av FN och med egen webbsida och allt. Här hittar man information om statistikens betydelse för världens utveckling, och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon säger:

On this first World Statistics Day I encourage the international community to work with the United Nations to enable all countries to meet their statistical needs.

För en siffernörd som jag är Statistikens Dag en högtid att fira med inte bara Tage Danielsson. Det blir också 0,6 dl vin (2,65 dl mjölk är alternativet för absolutisterna). Jag föreslår dessutom att intresserade gör en djupdykning ner bland SOM-institutets omfattande tabellrapporter. Glöm inte att ta en tur om SCB också. Allt för att känna sig som en riktig medelmåtta!

Räcker en dementi för att få en redaktion att backa?

Lyssnade på en intressant debatt idag. I en överfylld sal på JMG hade gästprofessorn Nils Hanson (från Uppdrag Granskning) bjudit in förre PO Pär-Arne Jigenius, förre TCO-basen Björn Rosengren och Aftonbladets stf ansvarige utgivare Lena Mellin att diskutera eventuella lärdomar av den så kallade Littorinaffären.
     I publiken satt inte bara journaliststudenter och lärare och forskare från JMG, till och med Jan Josefsson var på plats med ett batteri frågor i beredskap.
     Lena Mellin försvarade såklart Aftonbladets publicering, och påpekade att Aftonbladet publicerade uppgifterna om ett påstått sexköp först flera dagar efter att Sven Otto Littorin lämnat posten som arbetsmarknadsminister. Pär-Arne Jigenius tyckte att publiceringen inte var försvarlig, och var övertygad om att Aftonbladet skulle fällas i en förtalsrättegång – om tidningen blev stämd. Björn Rosengren tyckte mest att som offentlig person måste man tåla att bli granskad, och att bästa sättet att klara sig från drevet är:
     – Det finns bara ett sätt, och det är att offentliga personer måste uppföra sig som man förväntar sig.
    ( "Komma från", tänker säkert en och annan om Rosengren. Även om det är länge sedan nu, 1994 närmare bestämt, är vi många som kommer ihåg den så kallade Tabuaffären. Rosengren hävdar dock fortfarande med bestämdhet att han aldrig lämnade fakturan för nattklubbsbesöket till TCO, och att han så småningom också kommer att bevisa det.)


Hur som helst. Lena Mellins påstående att Aftonbladet aldrig skulle publicerat uppgifterna om Sven Otto Littorin personligen och tydligt dementerat dem väckte stor debatt, på flera olika plan.
     Till att börja med: En pressekreterare hade ju dementerat. Varför räckte inte det? 
     – Så gör vi inte på Aftonbladet, förklarade Mellin. Vi talar med folk själva, och inte via ombud. Dessutom framförde pressekreteraren ingen dementi, hon sa att "han säger till mig att..." och det är ingen dementi.
     Men skulle Aftonbladet verkligen avstått från publicering om Littorin dementerat? Jo, menade Mellin, det påstådda sexköpet hade hänt fyra år tidigare, och även om Aftonbladet trodde på uppgiftslämnarens uppgifter så "händer det ju att folk misstar sig", och det fanns ju inga handfasta bevis.
     Men räcker det då alltid att dementera så avstår Aftonbladet från att publicera? undrade upprörda journaliststudenter. Nej, inte alls, hade det varit så att han svindlat banken och Aftonbladet hade haft kopior, då hade det inte räckt med en dementi.


Aftonbladet är landets största dagstidning, och som sådan en av de allra viktigaste medierösterna. Nog kan man förvänta sig lite mer tydlighet i frågan om publiceringsbeslut. Även om man måste komma ihåg att publiceringsbeslutet i sig egentligen inte rör uppgifterna om ett påstått sexköp, utan om att tala om den egentliga orsaken till en ministers avgång. 
     Jag vågar egentligen inte spekulera i om Aftonbladet hade avstått publicering om Littorin när han fick frågan om sexköp hade sett reportern i ögonen och sagt "Vilket fullständigt nonsens!". Men jag tror ändå att publiceringen i så fall sett väldigt annorlunda ut.

Får man tycka vad man vill på Facebook?

Läser i DN att Nu har kulturbråken flyttat till Facebook. Artikeln handlar till stora delar om vad man kan tänkas få och inte få skriva i sina statusuppdateringar; bland de intervjuade finns personer som ser Facebook som en strängt personlig sfär och de som använder Facebook i mer strategiska syften.
     Att just kulturbråken numera finns också på Facebook är inte så konstigt, där det går att bråka så bråkar man, märkvärdigare än så är det inte. 
     Däremot tycker jag att inställningen att man inte skulle få citera vad någon annan skriver på Facebook är lite märklig. Även om Facebook är så pass nytt som offentligt rum betraktat att vi ännu inte riktigt kommit överens om umgängeston och allmänna regler för hyfs och etikett, så borde var och en med ett Facebook-konto kunna räkna ut att har jag en liten, intim vänkrets kan jag uttrycka mig på ett helt annat sätt – och om helt andra saker – än om jag är vän med kreti och pleti. 
     Det forskas intensivt på området, men än så länge finns inte mycket publicerat. Med ett undantag: JMG-forskaren Annika Bergströms Personligt och privat i sociala medier, som bygger på siffror från de årliga SOM-undersökningarna:

Den här undersökningen antyder, likt annan forskning, att sociala medier främst utgör plattformar för det personliga uttrycket snarare än för att uttrycka åsikter, bilda opinion eller att aktivt delta i kampanjer eller upprop. Allt tyder på att sociala medier har stor betydelse för enskilda människor i deras nätverkande med andra, men att de har mindre betydelse som opinionsbildare.

Vilket  rimligtvis betyder att använder man Facebook i något annat syfte än det rent personliga och i en avgränsad krets av vänner man känner personligen, så får man också räkna med att bli citerad. (Samt att det inte går att bygga en kampanj för vad det vara må enbart i de sociala medierna.) 
     Och så måste man komma ihåg att precis som ett samtal två vänner emellan på krogen kan höras av de runtomkring, eller ett mobilsamtal på krogen kan höras av nästan en hel vagn, så är statusuppdateringarna på Facebook offentliga. Det man inte kan eller vill stå för i ett större sammanhang, det bör man heller inte uttrycka.

Visst litar vi på TT?

Om TT skriver att det är så, så är det så. Jag kan inte påminna mig att vi någon enda gång ifrågasatte ett TT-telegram under de år jag arbetade som dagstidningsjournalist. När väl TT hade bekräftat en händelse eller ett namn, då var det så, och det fanns väl inte en redaktion som skulle ägna tid åt att på egen hand verifiera uppgifterna.
     Så var det då, och jag är fullständigt övertygad om att så är det idag. Redaktionerna brottas med krympande resurser (personal, tid inte minst, pengar...) så varför ödsla med dem?
     Nu när jag inte längre jobbar som dagstidningsjournalist vet jag bättre. Jag litar inte på TT, lika lite som jag litar på nyhetsjournalistiken generellt. Missförstå mig inte; i stort sett ger nyhetsjournalistiken en korrekt bild av verkligheten. Men det blir fel i detaljerna.
     En journalist är sällan expert inom det ämnesområde hon eller han skriver om. Istället är journalisten expert på att berätta om olika saker: Sortera fakta, välja det mest intressanta, välja bort det som för stunden är onödigt, hitta folk som kan exemplifiera eller förklara, ifrågasätta... Det är klart att det blir fel ibland. Det kan jag leva med. Speciellt mycket fel brukar det bli när journalister ska tolka statistik, eller – gud förbjude – gör egna undersökningar och drar slutsatser utifrån dem. Vem har glömt Ekoredaktionens granskning av sexuella trakasserier inom scenkonsten som publicerades i februari i år? De här felen har jag lite svårare att leva med, jag tycker att landets nyhetsredaktioner borde ha lärt sig vid det här laget, och istället för att låta sig kritiseras av JMG:s statistikexpert Jan Strid i efterhand (som här) slå honom en signal redan när de förbereder undersökningen.
     Nu har Second Opinions redaktion faktagranskat TT, och jämfört TT:s texter med originalkällorna (pressmaterial och forskningsstudier). Även om antalet granskade artiklar är litet (41) är resultatet minst sagt nedslående, inte minst med tanke på att såväl redaktioner som enskilda journalister faktiskt litar på TT.
     Det handlar inte bara om bristande kunskaper i statistisk analys, utan påfallande ofta om sådant som måste beskrivas som rena slarvfel: 64 procent i underlaget till artikeln blir 40 procent i den färdiga texten, resultat från olika studier redovisas tillsammans, enkätfrågor skrivs om så att läsaren får intrycket att respondenterna svarat på en helt annan fråga. Dessutom generaliserar TT forskningsresultat på ett sätt som forskningen i sig inte tillåter. 


Jag vill verkligen kunna lita på TT, och jag vill att landets nyhetsredaktioner och journalister ska kunna lita på TT också i framtiden (det sparar så mycket tid och kraft som kan ägnas åt annat om man slipper faktakolla TT). Men då måste det till en skärpning. 
     TT:s olika redaktioner har ett stort ansvar också för allmänhetens förtroende för medierna, som är fortsatt högt men faktiskt sjunkande. Varför inte göra en egen, mer omfattande, faktagranskning av det material som levereras till landets redaktioner (det finns många medieforskare som gärna skulle hjälpa till med en sådan) och se på vilka punkter det finns utrymme för förbättring?!?

Reclaim äggosten

Ser en intervju på GP-TV som får mig att bli lite... ja, jag vet inte vad. Rädd? Förskräckt? Det är en av SD:s representanter i Göteborg som talar om behovet av att värna och återgå till de gamla svenska traditionerna, gärna i form av bondesamhället.
     Jag tänker inte låta mig inledas i en diskussion kring bondesamhällets för- och nackdelar, nöjer mig med att konstatera att själv är jag glad att samhället har utvecklats. Men när hon säger att en del av de svenska traditionerna är att äta bohuslänsk äggost på julafton, och att det "måste följas upp" så att även hennes barnbarn fortsätter att göra det, så kan jag inte annat än säga ifrån.
     På vilket sätt hotas just äggosten av den svenska invandrings- och integrationspolitiken? Jag ser åtminstone tre betydligt större hot: Dels konflikten mellan norra och södra Bohuslän (eller inland och kustland) om huruvida det ska vara kanel och björnbär eller sill till. Dels att det moderna livet för många inte riktigt tycks rymma vare sig tid eller tålamod att göra sin egen äggost. Dels att nutidens kostråd och diethysteri gjort äggosten till något som många ser på med ren avsmak. Och vad är det som säger att en fortsatt invandring på något som helst sätt skulle påverka den här kvinnans barnbarns lust eller möjlighet att äta äggost på julafton?
     Själv gillar jag äggost, med kanel och björnbärssylt till. Och jag vägrar gå med på att äggosten ska vara någon slags symbol för "äkta" svenska traditioner. Det största hotet mot äggostens överlevnad är nämligen om äggosten blir en slags svenskhetsmarkör – vem vill riskera att bli stämplad som rasist bara för att man äter äggost?


17 oktober: Jag stödjer självklart också kampanjen Reclaim the folkdräkt. 

Två år utan dagstidning

Jag är högutbildad, kvinna, sambo, stadsbo, medelålders (om man bara går efter personnumret, i alla fall), relativt välbeställd, och uppvuxen i ett hem där morgontidningsprenumerationen aldrig ifrågasattes. Jag har dessutom, precis som min sambo, arbetat många år som dagstidningsjournalist, och i princip levt med tidningar dygnet runt.
     Idag är det två år sedan min sista prenumererade dagstidning damp ner genom brevinkastet. 
     Det här går inte ihop. Enligt all tillgänglig statistik och forskning borde jag nämligen tillhöra den trogna prenumerantskaran. En del av forskningen står jag för själv (ladda ner den här), vill du ha årets siffror hittar du dem hos Dagspresskollegiet.
     Den där dagen när jag blev sur på prenumerationsavdelningen och helt sonika bestämde mig för att säga upp den prenumeration vi hade kvar var jag övertygad om att min sambo skulle vara tvungen att skaffa en prenumeration i sitt namn (han bråkar mindre med prenumerationsavdelningar, nämligen) och att vi skulle vara med morgontidning igen före jul. Men det visade sig att vi klarar oss utmärkt utan morgontidning. Hur kan det vara så?

• En (stor) anledning är att vi numera slipper irritation över alla distributionsproblem. Det är oerhört skönt att slippa sitta i telefonkö till tidningsutbärarna, och förklara att jag faktiskt vill ha just dagens tidning också och inte bara en förlängning av abonnemanget. (Just distributionsproblem anger många som en av anledningarna till att sluta prenumerera.) 
• En annan anledning är att vi redan innan jag äntligen sa upp prenumerationen börjat fundera över tidningens prisvärdhet. Prenumerationen blev dyrare och dyrare, samtidigt som jag tyckte att innehållet tunnades ut för mycket. (Här finns siffror som visar att jag inte är ensam om att tycka så.)
• Både jag och min sambo pendlar med tåg respektive buss till jobbet och ska iväg ganska tidigt på morgonen, så vi hinner ändå inte läsa morgontidningen på morgonen. Det spelar så klart roll. Men till skillnad från många andra så läser vi inte gratistidningar istället. Vi lyssnar på radio.
• En helgprenumeration då? Jo, det var det jag hade tänkt pröva när jag blev sur på prenumerationsavdelningen. Prenumerationsavdelningen tyckte nämligen att jag skulle ha både en sjudagarsprenumeration och en helgprenumeration – och betala för båda; varför tyckte jag att den ena naturligtvis skulle ersätta den andra? 
• Såväl min sambo som jag är komplett ointresserade av annonserna. På den punkten skiljer vi oss från de flesta andra. (Inte helt sant, men mamma ringer och talar om när min favoritklädaffär rear till halva priset.) 
• Dessutom: Både jag och min sambo är högutbildade, stadsbor, medelålders (min sambo mer än jag) och välbeställda journalister (om än inte anställda som journalister, just nu). Vi hittar de nyheter vi vill ha ändå. Vi hittar på nätet, vi vet vilken information vi kan lita på och vi vet var vi hittar den. Istället för att läsa en lokal- och en riksspridd morgontidning håller jag mig à jour med hjälp av ett antal lokala, nationella och inte minst utrikiska redaktioner som bedriver kvalificerad journalistik. 
• En enda svårighet har vi upplevt som tidningslösa: Det blir problem med svamprensningen. Det har jag löst genom att ta med mig en bunt gratistidningar hem nu när det är säsong för trattkantareller.

Medieägare och -koncerner inte bara i Sverige brottas just nu med frågan om hur de ska överleva. Allt färre prenumererar; det handlar inte bara om sådana som jag som säger upp sin prenumeration för att hon blivit sur av en eller annan anledning, utan om – vad värre är – att i de yngre generationerna är prenumerationsviljan i det närmaste obefintlig. För den 25-åring som idag får sitt första jobb, flyttar hemifrån och bildar familj står en dagstidningsprenumeration helt enkelt inte på listan över nödvändigheter. 
     Jag tänker inte utropa papperstidningens snara onda bråda död. Tvärtom, jag tror att papperstidningarna kommer att leva i allra bästa välmåga ett bra tag till. På många sätt är papperstidningen vida överlägsen digitala distributionsformer. Och trots allt har medieägare och -koncerner aldrig tjänat så mycket pengar som nu. Det måste man komma ihåg.

     Men jag tror också att medieföretagen måste ta sin publik på allvar, och visa att journalistiken faktiskt är prisvärd. För att jag ska känna att jag behöver tidningen, så måste tidningen också visa att den faktiskt behöver mig.


17 oktober: Idag läser jag i The Guardian att det finns inget säkert samband mellan en ökad läsning av nyheter på nätet och minskade pappersupplagor. Allt enligt en ny brittisk studie, som letat efter samband på såväl mikronivå (enskilda tidningars webb- respektive pappersupplagor) som makronivå (ökad nationell nätanvändning respektive totala tidningsupplagor). 

Överskottsinformation (III): Även recensenter kan ha fel

För precis ett halvsekel sedan, fredag 14 oktober 1960, spelade Miles Davis två föreställningar på Konserthuset i Göteborg. Dagen efter skrev Göteborgs-Postens recensent, signaturen Tobi, följande:

”Ligger det till på det sättet att trumpetaren Miles Davis driver med sin publik, må man säga att han lyckats till hundra procent i sitt uppsåt. - - - då har den dag randats, då man behöver bruksanvisning för att lyssna till jazz. Till den grad har nämligen Davis förmått plocka bort jazzens naturligaste element. - - - istället fick lyssna till – ja, Gud vet vad.”

Själv önskar jag att jag hade varit där. Det här är mitt i Kind of Blue-perioden, och på andra håll läser jag att Sverigekonserterna 1960 är legendariska. Han definierade om jazzen. Det är ju själva poängen.

Överskottsinformation (II): Katangakris och Sjöbos egen Fälldin

Läser man en drös gamla tidningar kan man konstatera att somt var bättre förr. Annat har blivit bättre med tiden. Men det offentliga samtalet (så som det fördes i tidningsartiklar) var annorlunda.

     1960 diskuterade man på fullt allvar att inte TV-sända fotbollslandskampen mellan Sverige och Danmark, eftersom den skulle krocka med flera allsvenska kvalmatcher och man var rädd att det skulle bli för glest på läktarna. Så man flyttade helt enkelt på kvalmatcherna. NWT konstaterade att TV hur som helst inte utgjorde något hot mot de populära föreläsningskvällarna i Fryksände. 

     Apropå dagens sportkommentatorer som alltid vet bäst (och alla andra tycka till:are) så läser jag vad Åke Stolt skrev i ÖstgötaCorren 1970: ”Det är synd om domarna. - - - Att springa till televisionsapparaterna, spela upp matchsekvenser i repris efter repris, finna bevis och sedan ge domarna kritik är ingenting annat än oförskämdheter.” (Då kostade för övrigt en 22-tums Luxor färg-TV, med elektronisk kanalväljare, snabbval för TV1/TV2 (!) och två högtalare 3 195 kronor. Man fick tre års bildrörsgaranti och kunde välja mellan tre träslag.)  

     11 oktober 1960 invigdes ”den direkta telefonkabeln mellan Sverige och Storbritanninen – Europas längsta telesjökabel” (som man uttryckte det i Sydsvenskan). Kabeln var 940 kilometer lång och hade kostat 25 miljoner kronor.

     1960 kunde alla kvinnor gå på Eva-kursen på Göteborgs Aftonskola. Den lovade fem onsdagar med goda råd, recept och presenter. Talpedagog, vinexpert, köksmästare, värdinneexpert, skönhetsexpert och hårvårdsexpert medverkade. Landets biografer visade husmorsfilmer på eftermiddagarna, där till exempel Folke Olhagen och Tore Wretman gav nya tips på god mat. Alltid något att roa sig med när Katangakrisen eskalerade och den svenska FN-bataljonen hamnade i ett helvete de nog inte kunnat föreställa sig. 

     I Gefle Dagblad konstaterade en rubrik: ”Thinnersniffningen inget Gävleproblem”, samtidigt som man i NWT oroade sig över det ökande problemet med liftare: "Liftningen ej bettleri men kan bli polissak" (eftersom det kunde anses störa trafiken). Veckans skandelrubriker handlade om "Syjunta såg präster slåss". Det var i Enköping som de som borde sprida kärleksbudskapet på ett mindre handfast sätt rök ihop. De stackars syföreningsdamerna fick chockade föras "till läkare för nervmedicin".

I oktober 1970 skrev DN om att ”äldre personer vågar inte gå ut på fredags- och lördagskvällarna, säger representanter för Gamla Stans byalag och protesterar mot anhopningen av klubbar i stadsdelen. Pensionärerna klagar över busliv i gränderna och störd nattsömn.” Idag tycker jag man mest störs av alla irrande och i grupp guidade turister som trängs på gatorna.

     11 oktober 1980 läser jag i Ystads Allehanda: ”Sjöbos Thorbjörn Fälldin – ja, det kan man kanske kalla Sven-Olle Olsson, kommunstyrelsens ordförande i Sjöbo.” Jag utgår från att redaktionen senare ångrade just den jämförelsen...  

     Samma dag skrev Sara Lidman i DN om ”Kampen om Colorado” (som gick på lördagskvällarna): ”Tolv lördagar i rad på bästa sändningstid – som samtidigt utgör många familjers fria kvällar när alla får vara uppe så länge dom vill – då erbjuds vi att se på ett folkmord som tidernas skämt.” Vem vågar ryta ifrån idag? 

7 oktober 1990 visades det första TV-reportaget om de rumänska barnhemsbarnen. Det var journalistik som faktiskt gjorde skillnad. De bilderna har jag fortfarande inte glömt.

Överskottsinformation (I): Badtvål i färg och familjemiddag i Torslanda

Det forskningsprojekt jag arbetar med, som handlar om journalistikens (eventuella) kommersialisering, börjar närma sig sin slutfas. Jag har läst allt redaktionellt innehåll i x antal dagstidningar en vald oktobervecka från 1960 och framåt, med tioårsintervaller. Det redaktionella innehållet är snart omvandlat till en prydlig datamängd, som sedan kommer att analyseras på längden och på tvären. Då tar andra över.

     Efter ett tag tröttnar man på att läsa gamla tidningar på mikrofilm. Dels blir man trött i ögonen. Dels får man läsa om samma händelser igen och igen och igen... Ibland var de andra som sökt sig till översta våningen på Kurs- och tidskriftsbiblioteket inte helt lågmälda, om man säger så. Men ibland var de rätt söta. Eller vad sägs om följande replik, levererad av gymnasiepojke till klasskamrat, som satt och läste ungefär femton år gamla sportsidor: 

     ”Tänk om de haft ljudet också. Det hade vart nåt, det.”

Nu sitter jag med ett något stelt skulderparti och en massa överskottsinformation. Sådant som inte låter sig omvandlas till ett variabelvärde och matas in i SPSS.

     Ta TV-tablåerna, till exempel. Tisdag 11 oktober 1960 var Piteå-Tidningens hela TV-tablå en spalt bred och sex centimeter hög. Inklusive vinjett. Piteå-Tidningen à la 1960 är förresten rolig att läsa idag också, den var precis som systertidningen NSD betydligt mer strukturerad och känns mer modern än till exempel NWT eller Smålands-Posten från samma tid. 

     Det här med struktur på sidorna gör så mycket för hur enkel en tidning är att läsa. För 50 år sedan var det inte alls ovanligt att man placerade annonserna lite hur det föll sig på sidorna – en nere i högerhörnet, någon på mitten, och så ett par tre i vardera övre hörnena. För den som ska genomföra en kvantitativ innehållsanalys är det bara att lägga på ett par dagar extra i kodningsarbetet...

     Eller annonserna: 1960 lanserade Lux ”den stora nyheten” badtvål i färg. Läkerol fanns i tre smaker (grön, vit och gul ask, mer komplicerat var det inte). ICA annonserade om ett ”friskt initiativ”: Engelsk glass i ”två världsgoda smaker”. Och man kunde äta söndagsmiddag på Torslanda Flygrestaurang som erbjöd ”familjemiddag” (15 kronor för en trerätters och 6 kronor för en barntallrik med glass) med ”Sveriges mest trafikerade flygplats på andra sidan fönstret”. 

     1970 fanns det fortfarande gott om fisk i sjön. I oktober kostade småtorsken 1,95 kilot på ICA i Möllevångshallen i Malmö. För en urtagen höna fick man betala 4,98. Styck. Bensinen kostade 89 öre (100 oktan) på OK. 

Mitt första knäck

För trettio år sedan, 9 oktober 1980, publicerades min första tidningsartikel. Statsminister då var Thorbjörn Fälldin – så länge sen är det.

     Jag hette Johansson i efternamn och pryade på Arbetet Västs länsredaktion i Uddevalla. Redaktören själv hade semester, men en journalistkollega från Bohusläningen som flytt till Arbetet Västs lokaler för att få lite lugn och ro tyckte att den där presskonferensen inför Frimärkets dag, den skulle jag absolut gå på.
     Så det gjorde jag. Jag var en lydig flicka på den tiden. (Mycket var annorlunda då jämfört med idag, till exempel fanns det flera postkontor i Uddevalla, och ett huvudpostkontor där det kunde hållas presskonferenser.)
     Länsredaktören dök upp på sin redaktion någon dag senare, och tog väl hand om sin prya. Såg till att texten blev publicerbar. Och ringde in* den. 
     En förhands på Frimärkets dag är knappast något man vinner journalistpriser och ära på. Men det var en bra start.


* Extemporera: Ringa in en artikel till centralredaktionen. 

Vill individualister bli representerade?

Statsvetaren Henrik Oscarsson presenterar tänkvärda iakttagelser från den e-panel som Valforskningsprogrammet hade i fält veckorna före valet:

Hyperindividualiseringen ställer själva förutsättningarna för den representativa demokratin inför tuffa utmaningar. Hur kan en representativ demokrati fungera om huvuddelen av väljarkåren betraktar representationsidén som i grunden befängd? Om individer inte längre tror på den representativa demokratins affärsidé, nämligen att någon annan än individen själv kan närvara på platser och i sammanhang där individen själv inte kan närvara, och dessutom är bättre skickad att representera hennes intressen och åsikter bättre och mer effektivt än vad hon själv kan, ja vad händer då? Läs mer

Ja, vad händer då? Vi röstar mer och med plånboken. Och mer på person än efter grundläggande övertygelse.
     Och vad händer med politiken? Få politiker håller sig med något så otrendigt som visioner i en tid när kapporna inte ens tål att vändas utan konfektionssys i tankesmedjor med bara tillräcklig hållbarhet för att nödtorftigt dölja nakenheten när de nya idéerna presenteras på en presskonferens. Långsiktigthet blir en politikens bristvara.
     Vi är inte där än. Vill vi dit?

Föräldrar, sluta ha dåligt samvete

Få småbarnsföräldrar vågar erkänna att de hoppar över god natt-läsningen ibland och låter ungarna se på TV istället.
     En icke obetydlig del av forskningen kring medieeffekter handlar om mediernas förmodat skadliga inverkan. Ungar som tittar för mycket på TV hämmas i sin utveckling, blir våldsamma, får koncentrationssvårigheter, blir tjocka, utvecklar en sämre motorik... I effektforskningens barndom var det filmen som var farlig. ”Vanligt folk” (alltså arbetarklassen, som man var lite rädd för) var alldeles för lätt påverkbar och skulle inte kunna hantera att bli utsatt för så mycket våld och sex och allt vad det nu var som visades på vita duken. För inte så länge sedan var det videofilmerna som var den stora boven och skulle göra tittarna till motorsågsmördare allihopa. Alldeles nyss var det dataspelen. Och blir vi inte våldsamma så hämmas vi i vår utveckling, får koncentrationssvårigheter, blir tjocka, utvecklar en sämre motorik...

     Zoologen Desmond Morris (han med boken Den nakna apan) kommer att få en hel del kritik, det är jag alldeles övertygad om. Han hävdar nämligen att det är bättre för ungarna att få se på en film på TV än att föräldrarna läser för dem. 

     Att titta på en barnfilm på TV är lite som ett kinderägg – tre saker i ett, menar Desmond Morris. Medan läsning bara ger verbal stimulans så kan en bra film erbjuda också musikalisk och grafisk stimulans. Dessutom får hjärnan arbeta för att lära sig känna igen, namnge och klassificera en massa figurer, vilket hjälper barnet att mogna inför skolstarten. Och ungarna lär sig koncentrera sig. Att hävda att läsning är ”bättre” avfärdar han därför som kulturellt snobberi.

Snickarglädje

Så här i Nobelpristider kan vi väl kosta på oss att konstatera att Jan Wallentin kommer aldrig att få något. Hans Strindbergs stjärna må vara höstens snackis (inte minst tack vare det förskott på ofattbara tio miljoner som karln fick) och ganska säkert en bästsäljare, men någon särskilt stor litteratur är det inte.
     Jag läser Jonas Thentes recension av boken i DN; en veritabel sågning längs med sidfoten. Och jag läser kommentarerna: "Sen är boken inte något mästerverk varken språkligt eller innehållsmässigt men jag förstår inte varför man ska ställa såna krav på sin underhållning." "Han berättar en story, om folk gillar och läsa den, ja då är det ju så." "Existerar det överhuvud taget något mer uttjatat i kritikvärlden än att en förment litteraturexpert ondgör sig över det fattiga språket i en bästsäljare?" 
     Jag kan hålla med om att det är skillnad på underhållningslitteratur och mycket annan litteratur. Men varför kan man inte ställa krav på underhållningsromanen att den ska vara korrekturläst och gärna också genomgången av en förlagsredaktör? Skulle det skada om också en och annan bästsäljare får folk att ta en paus i sträckläsningen för att tänka till, vrida på perspektiven och kanske nå en insikt? Och varför i hela friden kan inte också en snackis bedömas av en kvalificerad litteraturkritiker? 


En recension är inte bara en betygsättning av ett bok. Den ställer den aktuella boken i relation till sin samtid, sätter in den i ett sammanhang, hittar liknelser och olikheter med andra författare. En bra recension är på sätt och vis också ett inlägg i den samtida kulturdebatten. Och inte minst: En bra recension ger författaren möjlighet att utvecklas. 
     Visst, i höst kommer många, många fler att sträckläsa Strindbergs stjärna än som ger sig i kast med Mario Vargas Llosa. Men någon särskilt stor litteratur är det inte.

Ständig följeslagare

Stora delar av våren och hösten har jag tillbringat vid en mikrofilmsläsare. Antingen på Kurs- och tidskriftsbiblioteket i Göteborg, tillsammans med uppsatsskrivande studenter och dataschackspelande äldre män. Eller i släktforskarrummet på Stadsbiblioteket i Uddevalla, tillsammans med ingen alls.

     Jag har följt fyra dagstidningar en oktobervecka genom fem decennier; Dagens Nyheter, NSD, Smålands-Posten och Nya Wermlandstidningen.

     Mycket har hänt med tidningarna genom åren. Lite tillspetsat kan man säga att numera går det faktiskt att läsa dem; formatet är mer mer hanterligt, och innehållet sorterat och bearbetat på ett mer läsvänligt sätt. 

     En sak är dock beständig: Varje vald oktobervecka av NWT har jag kunnat läsa om Sven-Ingvars. Det känns tryggt, på något vis.

Hoppeligen

I Peter Englunds blogg Att vara ständig skriver han, apropå att han ska annonsera årets litteraturpris i morgon och numera gör så stående på en liten låda, att ”så ser hoppeligen fler mer”.

Hoppeligen. Så vackert. 

Den subjektiva blicken – en bristvara

Igår lyssnade jag till Cecilia Uddén utan P1:s redigerade filter, när hon gästföreläste för journaliststudenterna på JMG; om arbetet som utrikeskorrespondent, om kravet på opartiskhet, om hennes övertygelse om nödvändigheten i subjektivitet – också i public service-radio.

     För om människor verkligen ska förstå hur jävligt det är att se blodet flyta från en tvåårings huvud krävs närvaro. Att man vågar berätta om vad man ser. ”Mellanöstern är ingen fotbollsmatch,” sa Cecilia Uddén. ”Man kan inte rapportera objektivt och knappt ens opartiskt. Det enda man har att lita till är ens eget samvete och att man vet att nu står jag för en rapportering som är sann.”

     Idag är den subjektiva blicken många gånger en bristvara, menar hon. Alltför många korrar leker ”följa John” med CNN och bygger sina artiklar och inslag på Reuters rapportering. De googlar runt lite, för säkerhets skull, och kollar vad de andra skrivit. Och vågar inte lita till sin egen blick. 

I årets valrörelsebevakning lekte redaktionerna ”följa John” med opinionsmätningarna. De rapporterade från partiledardebatter som vore det fotbollsmatcher; här utropades både vinnare och förlorare i sann Chris Härenstam-anda. Få litade till sin egen blick. Få lyssnade till sitt eget samvete. 

     Valrörelsebevakningen var säkerligen opartisk. Det betyder inte att den var bra.