Ny forskning: Hat och hot mot journalister är systematiskt och målmedvetet

Studiens huvudresultat, så som de presenteras i tidskriften Language & Communication. 

Hat och hot mot svenska journalister är – fortfarande – ett växande problem. Det finns ganska gott om studier som kartlagt omfattningen av det hat och hot som riktas mot svenska journalister (se till exempel Journalism under threat). En ny studie tittar istället på hur det här hatet och hoten faktiskt ser ut när de framförs på en publik plattform som Twitter. Just det gör också studien extra intressant ur mitt perspektiv – det här är ett perspektiv som kompletterar och fördjupar den kunskap vi har. 

Den här nya studien visar att hatet mot journalister i sociala medier är systematiskt och målmedvetet, och ofta kopplat till högerpopulism, och används för att misskreditera såväl journalister som journalistik. Rättssociologen Oscar Björkenfeldt och docenten i nordiska språk Linnea Gustafsson har gjort en analys av en slumpmässig samling tweets som skickats till svenska journalister med Twitterkonton under åren 2018–våren 2022, alltså i princip pre-Musk, och analyserat dessa utifrån kategorier som personangrepp, sexism, rasism och rena hot samt ifrågasättande av journalistiken och journalistiska arbetsmetoder, värderingar och yrkesetik. 

Studien Impoliteness and morality as instruments of destructive informal social control in online harassment targeting Swedish journalists av Oscar Björkenfeldt och Linnea Gustafsson är publicerad som open access (alltså gratis att läsa) i tidskriften Language & Communication. 

Fotnot: Jag använder begreppet ”hat och hot” här eftersom man brukar prata om ”hat och hot” närmast som en etikett för det som drabbar många journalister i sociala medier; ”hat” innefattar då allt från invektiv och tillmälen till okvädningsord och aggressiva ifrågasättanden eller påhopp.

En metodnot: När jag började mitt avhandlingsarbete om ”journalister och sociala medier” fanns det ingen egentlig metod att hitta svenska journalister på olika plattformar. Det hade ju varit oerhört bekvämt om det funnes en lista med alla olika journalistkonton, men jag är inte så säker på att en sådan lista är en bra idé ur ett vidare perspektiv – den skulle inte bara underlätta forskning utan samtidigt också göra det lättare att rikta hot och hat mot journalistkåren. Eftersom jag gärna ville undersöka hur journalister använde i alla fall en plattform så var jag alltså tvungen att utveckla en metod för att bygga upp ett eget urval. Nu har den här metoden använts av forskarna i studien ovan, och trots det allvarliga ämnet så är det faktiskt lite småkul att se sin metod användas i nya sammanhang. Dessutom har den här nya studien etikprövats – när jag gjorde mina studier var en etikprövning inte nödvändig och det är skönt att få veta att metoden ”håller” också ur ett forskningsetiskt perspektiv. 

20 år i akademin – vem hade kunnat ana?

Från inledningen av Nordmedias konferens i Bergen i augusti. Nicholas Diakopoulos talade om mediernas framtid.

 

I höst är det 20 år sedan jag började läsa på högskola/universitet. Jag trodde nästan inte det var sant när jag började räkna efter – har det verkligen gått så lång tid? Men jo, det har det. Och under de här två decennierna har det hänt massor, verkligen, 

När jag började på A-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, som det hette då när det fortfarande fanns ett campus i Tiger Rangs gamla lokaler i centrala Uddevalla, hade jag inte en tanke på att jag fortfarande skulle vara kvar – jag såg det verkligen mest som ett sätt att fylla på mitt CV. Men det visade sig att det här var verkligen min ”grej”, och när jag var färdig med min magisterexamen vid JMG i Göteborg så blev jag bokstavligen kvar – som forskningsassistent, som anställd, och sedan som doktorand. Och nu är jag alltså anställd vid Högskolan Väst, som inte längre har ett campus i Uddevalla, som lektor i informatik, och min första lärare från A-kursen är min bästa kollega. 

Det har hänt en hel del, minst sagt, med undervisningen de här åren. När jag började plugga var undervisningen knappast digital. Visserligen läste jag en 5-poängskurs i Informationsteknologi parallellt första terminen (där en av punkterna var hur man skickar e-post) men undervisningen var väldigt analog – vi fick kursplan, kurs-pm och schema på papper, alla föreläsningar hölls i sal och lektorerna skrev på tavlan och använde overhead. Vi läste fysiska böcker och fick (köpa) kompendier med artiklar. Inlämningsuppgifterna skrevs på maskin (men vi hade dator hemma, tack och lov) och lämnades in i särskilda fack på campus. Betygen anslogs på särskilda anslagstavlor (där vi kunde se allas betyg). Först när jag läste C- och D-kurserna på JMG kunde jag e-posta mina uppsatsutkast till handledaren inför handledningarna, och det kändes som något alldeles fantastiskt. 

Idag är ”allt” digitalt (1). Jag planerar mina kurser i på en lärplattform, där kursplan, pm, schema och allt annat läggs och där studenterna loggar in och tar del av det de behöver. De flesta av oss förbereder en mer eller mindre detaljerad ppt till varje föreläsning, och de här ppt:erna läggs sedan upp på kursens sida på lärplattformen. På distanskurser lägger vi filmade föreläsningar. Allt är tillgänglighetsanpassat. Det mesta av kurslitteraturen finns digitalt, och via biblioteket har våra studenter tillgång till massor av databaser och andra digitala resurser. Ingen behöver hålla reda på sina referenser manuellt, utan det finns särskilda digitala verktyg till detta. Ingen lämnar in hand- eller maskinskrivna inlämningsuppgifter, utan allt skrivs och lämnas in digitalt. Vi rättar digitalt. Vi har möjlighet att lägga föreläsningar och annat helt online, eller så kan vi använda hybridlösningar och har särskilda salar utrustade för detta. Och den där parallella 5-poängskursen går numera förmodligen helt digitalt och utan vare sig fysiska eller digitala träffar. 

Mitt forskningsområde har också digitaliserats på ett sätt som få hade kunnat ana då för 20 år sedan. Medielandskapet har stöpts om. Journalistiken och produktionen av innehåll, där jag hade mitt tidigare yrkesliv, ser helt annorlunda ut. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt med fokus på mediekoncernen Mittmedias digitala transformation (läs mer om projektet här), och det är klart att jag ser såväl likheter som stora skillnader mot akademin. 

Jag skulle säga att för akademin och högre utbildning så var pandemiåren ett slags vändpunkt. Vi var tvungna att få våra digitala system att fungera, oavsett vad vi tycker om dem. I princip skulle jag idag kunna sköta alla de kurser där jag har kursansvar hemifrån köksbordet med min laptop, ett headset och en lite bättre kamera än den inbyggda. För mediebranschen har digitaliseringen varit nödvändig för att möta annonsras och en helt ny konkurrens om mediepubliken. Mediebranschen har nu att hitta strategier att verka med det nya mediestödet (eller, i många fall, utan mediestöd), medan vi som undervisar i högre utbildning ska hitta strategier att hantera ChatGPT och andra AI-verktyg. 

(1) ”Allt” är självklart inte digitalt – till exempel använder jag själv gärna tavlan mer och mer, jag tycker den passar viss undervisning mycket bättre och hjälper mig bli en bättre pedagog.

(2) Jag läser fortfarande kvartsfartskurser, men nu för min egen skull och för att det är kul, och ett av mina urvalskriterier är faktiskt att de ska vara helt digitala och utan några som helst träffar – det är trots allt väldigt praktiskt att kunna ta del av allt material när jag har tid och möjlighet och utan att behöva anpassa mig till andras tider.

Debatt: Dags att lämna Twitter

Ännu en debattartikel, den här gången om varför svenska journalister bör lämna Twitter, publicerad i tidningen Journalisten: Twitter var fantastiskt – nu är det dags att lämna. 

Forskningskommunikation: Låt forskare slippa marknadsföring!

I en debattartikel i Curie, Håll isär forskningskommunikation med olika syften, formulerar pr-konsulten och kommunikatören Håkan Sandberg något jag gått och funderat kring en tid – att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke:

”Sammanblandningen av forskningskommunikation med helt skilda syften blir problematisk. Det skapar förvirring när förväntningarna är otydliga och olika mellan de närmast inblandade, vilket i sin tur minskar möjligheterna till effektiva insatser. Inte minst märks det när forskningskommunikation får en redaktionell, neutral prägel där vetenskap ska ’överföras’ till en diffus och allmänt hållen målgrupp. Hur ofta ställs frågan varför sådana insatser sker, det ändamålsenliga med dem och vilka effekter som är realistiska?”

Jag skrev en kommentar som publicerades i Curie 11 oktober under rubriken Replik: Låt oss forskare slippa kommunicera med oklart syfte! Min kommentar kan också läsas nedan: 

* * *

I sin debattartikel skriver Håkan Sandberg att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke, och att den här sammanblandningen mellan populärvetenskap och marknadsföring är problematisk.

Det här är en fråga jag själv funderat kring. Ur mitt perspektiv, forskarens, ser jag forskningskommunikation som ett sätt visa vad jag och andra håller på med. Jag berättar om mina (och andras) forskningsresultat och sätter dem i någon slags kontext för att visa på vilket sätt de är relevanta för samhället, deltar i en allmän debatt med forskningsbaserade argument, samt – inte minst – försöker ge en bild av hur forskare är och forskning ”blir till”. Jag hoppas och tror att jag och de flesta andra forskare därigenom ”ökar förståelsen, förtroendet och engagemanget för forskning utanför akademin", som Sandberg formulerar det. (Den läsare som följer min forskning vet att det här är ett av de starkaste argumenten för att journalister och redaktioner ska vara aktiva och personliga i olika sociala medier; argumentet lyder att den man lär känna får man förtroende för. Just vad gäller journalistiken tycks dock det sambandet svagt.) 

Hur gör jag? Jag bloggar, just nu mindre frekvent men bloggen rankas fortfarande hyfsat högt i sökningar om journalister och sociala medier, journalistikforskning och – faktiskt – forskningskommunikation. Jag twittrar, betydligt mer frekvent. Jag svarar på journalisters frågor om de rör mitt forskningsområde, i annat fall hjälper jag journalisten att hitta ”rätt” forskare. Jag gillar särskilt när journalister ringer och vill resonera kring ett ämne som en del i en förberedande research, även om det sedan inte ses ett spår av mig i den färdiga produkten. Hittills har de samtalen förmodligen gett mig lika många nya tankar och insikter som journalisten. Ibland blir jag inbjuden att tala för en organisation eller ett mer publikt event, och handlar det om min forskning i bred bemärkelse eller något jag undervisar om brukar jag tacka ja om jag hinner. Dessutom pratar jag gärna forskningskommunikation och hur man kan göra i olika sammanhang. 

Den här sortens forskningskommunikation, den som idag helt vilar på enskilda forskares engagemang, ser jag som oerhört viktig. Jag önskar att vi också fick tid i våra tjänsteplaneringar till den, och inte hänvisas till att hoppas på en inställd handledning för att få utrymme att skriva en bloggtext. 

Jag har betydligt svårare för den andra sortens forskningskommunikation, den som är mer marknadsföring än populärvetenskap för att återvända till Sandbergs text. Den komma i form av en förfrågan från en kommunikationsavdelning på universitet/högskola att delta för att fylla en plats på någon typ av scen, med ett innehåll som ”kan handla om x eller y eller varför inte z, det ligger ju i tiden nu, kan du något om det?”. Jodå, jag har fått sådana förfrågningar. Målgrupp? Oklar. Syfte? Oklart. Jag tror inte ens den som ställer frågan riktigt vet vad hen hoppas uppnå utöver att visa att ”här är ännu en forskare”. 

Om jag som forskare tackar ja till en sådan förfrågan lämnas jag alltså att själv definiera tänkt målgrupp, ämnesinnehåll och syftet med min medverkan. En sådan förfrågan kommer heller aldrig med avsatt tid, utan jag förväntas läsa in mig och sätta ihop något på kvällar, helger eller oplanerade mellanrum under arbetsdagen (den där inställda handledningen). Jag förstår inte hur någon kan tro att resultatet ska bra. 

Dessutom – i en sådan här situation krockar mitt eget varumärke som forskare med organisationens. Jag vill uppfattas som relevant, saklig och trovärdig, men hur ska jag kunna vara det i ett sammanhang med oklar målgrupp och oklart syfte?

Frågan om hur forskningskommunikation ska se ut i framtiden kan förstås inte lösas av enskilda forskare, även om forskningskommunikationen är beroende av vår medverkan.

Många, men inte alla, forskare kommer att fortsätta att popularisera sin forskning precis som idag och på sätt som passar var och en. Vissa av oss bloggar, twittrar och medverkar i medier, andra poddar, andra medverkar i olika typer av populärvetenskapliga produkter, skriver böcker eller föreläser för allmänheten. De flesta av oss kommer att fortsätta hoppas på en inställd handledning, i annat fall får vi väl en stund över någon kväll här eller söndagseftermiddag där som vi kan använda till tredje uppgiften. När forskningsresultat ska publiceras tar vi mer än gärna hjälp av våra respektive kommunikationsavdelningar att ta fram en vettig kommunikationsplan. 

Kommunikationsavdelningarna å sin sida måste fundera på syften, mål, metoder och medel med framför allt den forskningskommunikation som är förtäckt marknadsföring – här är jag helt enig med Håkan Sandberg. När nu forskare i allmänhet upplever sig inte ha tillräckligt med tid för forskningskommunikation så måste organisationen ha en mer tydlig strategi där resurserna utnyttjas där de ger bäst utfall. Så är det alltför ofta inte idag. 

Uppdatering: Det finns nu flera inlägg i diskussionen om forskningskommunikation. Läs Replik: Använd vår rapport för samtal om forskningskommunikation och Replik: Vad är kommunikationen värd utan ett tydligt syfte?

Mastodon vecka 1

Detta är det första i vad jag tror kommer att bli en serie inlägg med tankar och reflektioner kring #Twitterexit och mina egna och andras försök att skapa oss en närvaro på Mastodon.

Mastodon har funnits i sex år och fungerar som ett distribuerat nätverk. Det är alltså inte ”en app, en tjänst” utan många olika oberoende nätverk (servrar/instanser) som kopplas ihop. Alla har sina egna regler. Lite som nätet var förr, alltså, men ändå inte. 

Just nu är det många som varit väldigt aktiva på Twitter som startar konton på Mastodon – jag tror att många med mig är oroliga för att Twitter helt plötsligt ska försvinna helt, eller att man ska råka göra något som helt plötsligt blir förbjudet och att ens konto därför stängs. ”Helt plötsligt” är nyckelorden här – det går inte att förutse från en dag till en annan vad som kommer att hända, och just oförutsägbarheten skapar onödig oro. 

Så … Mastodon. Jag har haft ett anonymt konto ett tag, men inte varit aktiv alls. Jag startade ett nytt konto som mig själv 30 oktober. Att det blev just Mastodon för mig (och för många med mig) misstänker jag är för att det är just Mastodon som ”alla” talar som ett alternativ. Vilket är både bra och dåligt.  

Om vi tar det dåliga först: Mastodon lider av en gigantisk växtvärk – servrar och annat räcker knappt till, och de som sköter nätverken på ideell basis hinner inte riktigt med. Helt förståeligt. En annan sak är att när en plattform växer lagom långsamt kan nya medlemmar ”göra fel” utan att det märks så mycket i det stora hela. Nu är vi väldigt många som ”gör fel” hela tiden, och socialiseringsprocessen (att lära sig ”hur vi gör på Mastodon” inklusive nya funktioner och praktiker) kommer att ta längre tid.

För alla som har/haft viktiga nätverk på Twitter är det självklart positivt att så många nu bestämmer sig för ett gemensamt alternativ, det kommer att göra det lättare att känna sig hemma i det nya när stora delar av ens nätverk flyttat med. 

Och för en sociala medier-forskare som jag är detta superkul! Här ges en nära nog unikchans att i realtid studera hur folk lär sig nya funktioner och praktiker, hur ett community tar ett kollektivt ansvar och svarar på en oändlig radda nybörjarfrågor, och hur de som börjar få kläm på saker och ting (eller tror att de fått kläm på det) konstruerar små nybörjarmanualer för nästa våg av nya användare. 

Saker jag lärt mig den här första veckan (jag räknar mig fortfarande som nybörjare):

• Det spelar egentligen ingen roll vilken server du ansluter till. Du kan kommunicera med folk på andra servrar, och se innehåll från olika håll. Det går att byta server om du känner att du borde vara någon annanstans. 
• Server och instans verkar vara synonymt. 
• Använd hashtaggar! Både när du skriver och när du letar intressant innehåll eller folk att följa.
• Använd hashtaggar i din bio också! I fliken Om kan du fylla på med fyra länkar. Vill du använda Mastodon som en del av ditt professionella nätverk är de här länkarna bra för att berätta mer om vem du är.
• Tråda – men utan att spamma flödet. Det gör du genom att sätta synlighet till ”public” på första posten, nästa lägger du till med plustecknet men här ändrar du synligheten till ”unlisted” eller motsvarande. 
• Här är det mycket mer noga att faktiskt skriva en bildbeskrivning. Gör det – tillgänglighet för alla är ingen dum grej. 
• Nu talar jag bara IOS: Det finns en Mastodon-app, men det kan vara värt att testa appen Metatext och se om man trivs bättre i den. Just nu använder jag båda parallellt. 
• Nyhetsredaktioner börjar starta egna servrar, vilket inte bara är spännande ur ett journalistikforskningsperspektiv utan också (förmodligen) kommer att lösa en hel del problem med verifiering. Och vi kommer att kunna se på servertillhörigheten/användarnamnet var en journalist jobbar. Jag tror att Washington Post var allra först, men jag är inte säker. Vilken svensk redaktion blir först ut?
• Apropå det: Tyska myndigheter har en egen server. Jättebra för verifiering och trovärdighet.
• Trollen och hatkontona har inte hittat till Mastodon ännu. De verkar fortfarande vara upptagna med att gilla det som händer med Twitter. Tids nog lär de dyka upp. 
• De som är på Mastodon (de jag stött på hittills, i alla fall) är oerhört hjälpsamma. Alla vet att många användare är nya, många tar sig tid att gå igenom det grundläggande för att hjälpa nya användare att komma igång. 
• Extra kul att se Åsa Larsson i rollen som forskningskommunikationsförebild igen. Hennes forskarblogg Ting och tankar var en av de första i Sverige, och vi var många som byggde våra egna forskarbloggar med den som förebild. Och sedan twittrade med hennes konto som förebild. Nu delar hon frikostigt med sig av råd för hur man kommer igång på Mastodon.
• Viktigast av allt: #catsofmastodon. Vi behöver katter i alla våra flöden. 

Snabbtänkt: Ett splittrat land och en mer polariserad journalistkår

Idag publiceras Snabbtänkt 2.0 22, en antologi med närmare hundra medverkande forskare som analyserar de svenska valen 2022. 

I sitt inledningskapitel skriver redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord om att varken pandemin eller Putin men kanske påskkravallerna påverkade den svenska valdebatten. Istället var det skjutningar, gängkriminalitet, segregation och ökade elpriser som gjorde de största avtrycken i debatten – och i valresultatet. 

Samtidigt, menar de, har villkoren för den politisk kommunikation ändrats, och särdrag som samförstånd, långsiktighet och rationalitet bytts mot regeringskriser, politiska helomvändningar och snabbt växlande parlamentariska maktförhållanden. Landet lagom har blivit ”ett land som alla andra, fast lite mer extremt”.

Jag medverkar med texten Ökad polarisering bland Twitters journalister, där jag gör nedslag i hur politiska journalister twittrat under valrörelsen jämfört med hur journalister på så kallade alternativa medier twittrat under samma period. Medan de politiska journalisterna kan beskrivas som allt mer pragmatiska jämfört med under valrörelsen 2018  – mer tydligt neutrala och objektiva, mer sällan personliga eller privata och med ett tydligt fokus på just den politiska debatten eller beskrivningen av densamma – så markerar journalisterna på de alternativa medierna tydligt mot såväl nyhetsmedier som de journalister som arbetar där.

Skillnaderna mellan politiska journalister och alternativa journalister skildrar skillnaden mellan traditionella och nyare sociala journalistroller. Den alternativa journalistrollen är starkt knuten till Twitter och andra sociala medier – det är här debatten om journalistiken förs och kritiken mot andra journalister förs fram, och det är här de hoppas möta en ny publik. Den mer traditionella pragmatikern är däremot inte alls beroende av att synas och höras i sociala medier och vilar på starka yrkesideal. Synen på vad det innebär att vara en bra journalist har förändrats över tid, och kommer att fortsätta att förändras. 

Vill du läsa hela min text eller några (eller rent av alla) andra analyser kan du ladda ner den här: Snabbtänkt 2.0 22 (pdf)

Läs också: Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig [180920]

Från heltidsjamt till klyktattare på halvtid

Från idag så har jag nytt jobb – en halvtidstjänst under två år som forskare vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Jag ska arbeta i projektet Business as (un)usual? som handlar om journalistik, ekonomi och ledarskap i lokaltidningskoncernen Mittmedia. Det betyder också att jag från nu är tjänstledig på halvtid från min tjänst som lektor vid Högskolan Väst.

Jag ser mycket fram mot att jobba i det här projektet. Under de år Mittmedia existerade drev ledningen en ganska hård digitaliseringsprocess som verkligen låg i framkant på inte bara den svenska tidningsmarknaden, men som samtidigt gick rätt hårt åt många av medarbetarna (t ex i omfattande sparpaket). Här finns med andra ord en hel del att forska i – jag lär återkomma i ämnet. 

Vaddå heltidsjamt? undrar ni som klickade er hit när ni läste rubriken. Jo, under 1988–1999 arbetade jag vid först Länstidningen och sedan Östersunds-Posten. På Länstidningen var jag när vi började redigera på datorer i QuarkXPress (saknar Quarken varje gång jag öppnar Word … ) och där fick jag också min första demonstration av WWW. På Östersunds-Posten var jag när vi som en av de första tidningarna i landet började publicera innehåll på nätet. Båda tidningarna kom sedan att ingå i Mittmediakoncernen, men det var långt efter min tid. 

Som exjamt har jag fortfarande en inneboende skepsis till klyktattare. Men jag vet att vid Miun jobbar några av landets främsta journalistik- och medieforskare och det ska blir riktigt roligt att få jobba med dem fastän de är klyktattare. 

Läs mer om forskningsprojektet här (svenska) eller här (engelska). 

Digitaliseringen dödade deadlinen – och kanske också den färdiga texten

Måndagskvällens förfärliga dåd i Malmö aktualiserar ett problem i den digitala nyhetsjournalistiken – deadlinens död. Det kan tyckas som en bra sak och att det är självklart att nyhetspubliken ska få ta del av nyheter så snart de inträffar och inte behöva vänta på en i förväg bestämd publiceringstid. 

Måndagskvällens nyhetsrapportering kring händelsen slutade i många oklarheter – vad som hänt, antal döda och skadade etc. Nu på morgonen dagen efter förväntade jag mig att hitta mer tydliga nyhetstexter. Och de finns, förvisso, men de var inte helt lätt att hitta. För istället för ”färdiga” texter har vi fått en ny genre som bäst kan betecknas med ”texten uppdateras”, förvirrade texter med hänvisningar till olika klockslag. Ingen tycks längre ta sig tiden att skriva den där sammanfattande nyhetstexten där allt som visat sig irrelevant eller inte längre giltigt har sorterats bort. 

Vid 7:25 på tisdagsmorgonen toppar Kvällstidningen/Expressen sin sajt fortfarande med en text som byggts ut och byggts på sedan dagen innan. Den går knappt att förstå, och många av uppgifterna är inte längre giltiga. Sydsvenska däremot toppar med en nyskriven artikel – den är sammanfattande, klar och tydlig. För mig som läsare är det stor skillnad på informationsvärdet i de här två olika texterna. 

De här ”texten uppdateras”-texterna fyller helt klart sitt syfte under pågående händelser, och de är ett rationellt journalistiskt verktyg. Men ur ett läsarperspektiv önskar jag att redaktionerna med jämna mellanrum skriver nya, sammanfattande texter. Fler sammanfattande texter skulle också bidra till att motverka ryktesspridning och den desinformation som frodas i förvirringens spår. 

En annan aspekt av den fasta deadlinen är att den gav redaktionen möjlighet att nyhetsvärdera i relation till en mer samlad bild av vad som faktiskt hänt. Den gav också redaktionen lite extra tid att faktagranska. 

Vid 7:40 uppdaterar Kvällstidningen/Expressen fortfarande sin text. Så här såg ingressen ut när jag sparade ner en kopia 7:25 jämfört med 7:40. Exemplen ligger alltså på samma url. 

Två versioner av samma text i Kvällsposten/Expressen, 7:25 respektive 7:40.

* * * 

Apropå dådet i Malmö vill jag återigen peka på behovet av rutiner för att snabbt låsa såväl offers som gärningspersoners olika sociala medier-konton. Det pågår ett vämjeligt grävande i såväl offers som anhörigas privatliv. Många av de som letar efter den här typen av information vill förmodligen bara försöka förstå vad som hänt och hur det kunde hända, andra beter sig som jag vet inte vad. För allas vår skull tror jag det vore bra om förundersökningsledare och andra som ändå möter de här människorna faktiskt kunde ge lite akut sociala medier-rådgivning: ”Lås alla dina profiler omedelbart.”

Läs mer: Jag skriver om bland annat deadlinens död i mitt kapitel i Mellan det hyperlokala och globala. Journalistiken förändringar och utmaningar i en digital tid. Redaktörer för boken är Ester Appelgren och Andreas Widholm.  

Betalvägg eller inte – en fråga för tredje uppgiften?

Journalisten.se 26 januari 2022.

Ska forskare ställa upp på intervjuer som publiceras bakom betalvägg? Nej, menar konsumtionsforskaren Gabriella Wulff i en debattartikel i tidningen Journalisten i januari i år. Ja visst, säger jag. 

Wulff menar att forskningen är för viktig för att låsas in bakom betalvägg, och att det inte kan sägas ingå i tredje uppgiften (att kommunicera forskning till en bredare allmänhet) att lägga tid på att intervjuas eller kommentera bakom betalvägg. Istället, menar Wulff, borde forskningen släppas loss och artiklar om forskning publiceras utan betalvägg: ”Vad är det som hindrar tidningarna från att låta allmänheten ta del av den forskning som pågår och det samhällsansvar som forskare vill ta?” frågar hon.  

Självklart finns inget hinder för tidningarna att lägga forskning utanför betalväggen. Men varför ska detta vara just tidningarnas uppgift? Skulle vara spännande att höra vilka andra områden som ska läggas utanför betalväggen bara på grund av att de är viktiga? Kommunbevakning? Skolfrågor? Gräv? Konsumenttester? Eller vad? Det är inte så den svenska mediemarknaden fungerar. 

Jag hävdar bestämt att uppgiften att nå ut till en bredare allmänhet faktiskt ligger på forskarna själva, på institutionerna, på universitet och högskolor. Forskningskommunikation helt enkelt. Vill man nå ut med sin forskning finns det massor att göra: ge lunchseminarier för allmänheten, erbjud föreläsningar till lokala föreningar, låna ut forskare till grundskola och gymnasium, blogga, twittra, podda, gör vetenskap på Youtube! Ansvaret att kommunicera din forskning ligger på dig och den miljö du verkar i, ingen annanstans. 

Tillbaka till att intervjuas bakom betalvägg. Själv bryr jag mig inte. Någon eller många kommer att läsa, fundera, prata med andra, och det är gott så. (Och vem vet vad det leder till i nästa led? Ännu en chans att prata om sin forskning?) Jag kan också många gånger se att jag som forskare har utbyte av själva intervjun – jag tvingas formulera mig begripligt, konkretisera, exemplifiera. De här samtalen med journalister som vänder och vrider på tankar och frågeställningar gör mig till en bättre forskare. (Det finns undantag, såklart, skitintervjuer med någon som knappt ens vet vad jag forskar om eller vad grejen med intervjun är, men tror att jag är en levande pratminusgenerator.) 

Och förresten – om vi ska prata betalväggar kanske vi i första hand ska prata den massiva betalväggen hos vetenskapliga tidskrifter? De betalväggar som gör källkontroll näst intill omöjlig för de flesta. Som gör att väl genomförda studier ibland har kanske hundra läsare? 

Nej, tidningars betalväggar är en piss i Gullmarn i sammanhanget. Stånga inte huvudet mot betalväggen i ilska och frustration. Tredje uppgiften kräver en lite bredare strategi. Självklart måste varje forskare hitta sin egen strategi i detta. Det är sällan vi har arbetstid som är vikt åt just tredje uppgiften, inklusive intervjuer, så det gäller att hitta en strategi som funkar efter de egna förutsättningarna. Men vanliga tidningars betalväggar är oavsett inte det stora problemet – och framför allt löser det inte problemet med tredje uppgiften att neka dem intervjuer om det publiceras bakom en betalvägg. Forskningskommunikation handlar om så väldigt mycket mer – det finns så många andra sätt att nå en bredare publik. Vi kan inte utgå från att journalister ska göra det jobbet åt oss gratis. 

Fotnot (1): Det mesta av innehållet på tidningen Journalistens webbplats, där Wulffs debattartikel är publicerad, ligger bakom inloggning – en pikant detalj i sammanhanget … 

Medieprofessorn Ingela Wadbring debuterar med varm relationsroman

Ingela Wadbring har ett lååångt akademiskt CV. Till meritlistan kan hon nu lägga sin skönlitterära debut. 

Det är inte så vanligt med romaner med kvinnliga akademiker i centrum och som utspelas i nutid. Det råder Ingela Wadbring bot på med sin debut Och livet bara pågår. Förlaget beskriver innehållet så här: 

Marija, en medelålders, frånskild kvinna, åker på en konferens till Svalbard. Där träffar hon Iosif, en stilig, intelligent man, och de inleder ett förhållande. Maria och Iosif blir alltmer förälskade men det är något som inte stämmer med honom. Det visar sig att han har en multisjuk sambo och Maria ställs inför ett dilemma – går det att leva lyckligt alla tre tillsammans?

Detta, hur man ändå kan fortsätta med sitt liv, eller överhuvudtaget ett liv, när ens partner blivit svårt sjuk är en kanske inte helt vanlig frågeställning att bearbeta i en relationsroman. Det är heller inget som folk brukar prata om, även om det inte är helt ovanligt i en sådan situation att den ”friska” partnern söker närhet på annat håll. Hur skulle du själv göra, tror du? 

Boken publicerades redan i januari, men på grund av ni-vet-vad så fick releasefesten med signering, snittar och vin vänta till igår. Det var en helt fantastisk kväll med författarsamtal lett av alltid lika proffsiga Kerstin Särneö och många av Ingelas vänner i publiken. Men den här texten ska inte handla om gårdagskvällen och faktiskt inte heller så mycket om boken, som jag tycker ni ska läsa (jag är på intet vis neutral här – Ingela är en god vän och kollega, och jag har haft äran att få läsa och ha synpunkter på tidigare versioner av det här manuset) utan om detta med att skriva en relationsroman med utgångspunkt i akademin.

Ingela Wadbring är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot medieutveckling (lång titel!) vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Tidigare har hon jobbat vid JMG, Göteborgs universitet, lett Dagspresskollegiet och varit föreståndare för Nordicom. Hon har skrivit ett antal forskningsartiklar och läroböcker. Det är inte helt lätt att som akademiker börja skriva fiktion – man ska gå från max 8 000 ord, strikt struktur och pedantisk referenshantering till gestaltningar, dofter och dialoger på dryga 300 sidor. Man har nog ändå nytta av att vara lite av en akademisk strukturfascist, konstaterade Ingela i samtalet igår: ”Naturligtvis har jag en stadig tabell vid sidan av för att hålla ordning på allt.” Men den här gången är tabellen inte fylld av procentsatser hit och dit utan tidslinjer, vilka blommor som blommar när och var, vad folk har på sig vid olika tillfällen och hur detaljer och beskrivningar återkommer och hänger ihop: ”Det är bra att redan från början ha med sig detta att gör jag en ändring på sidan 37 så måste jag ändra på sidan 217 också.” I boken märks det också tydligt att Ingela är lika noga med researchen när hon skriver relationsromaner som när hon skriver forskningsstudier – detaljerna stämmer! För en läsare som jag, som kan slänga ifrån mig en roman om huvudpersonen plockar vildhallon till midsommar, är sådan omsorg om detaljerna inte bara ett plus utan ett måste. 

Huvudpersonen Marija har fått låna många drag från Ingela själv – hon är en medelålders, hårt arbetande chef för en forskningsorganisation i Göteborg inom ramen för Nordiska Ministerrådet – men vi är många, både akademiker och högre tjänstemän i offentlig förvaltning, som nog kan känna igen oss i henne. Marija har också gjort en klassresa som liknar Ingelas egen, och vem känner inte igen sig i tafattheten när de akademiska koderna inte sitter i ryggraden som hos våra kollegor som fått dem med sig nästan med bröstmjölken. För mig är det här perspektivet en av romanens främsta styrkor – det är så sällan vi ser det gestaltat.  

Det kanske också ska påpekas att det här inte är en nyckelroman – Marija jobbar inte på Nordicom, historien är påhittad och ingen av personerna finns i verkligheten. Jag hoppas att Ingela ändå sätter sig och skriver en nyckelroman när hon är klar med Marija – det finns gott om stoff som väntar på att gestaltas. 

Och livet bara pågår, som är den första i en serie på tre, är utgiven på Hoi förlag och finns att beställa hos din vanliga bokhandlare. Den finns också som ljudbok. Den som vill följa Ingelas arbete (hon är konsthantverkare förutom medieprofessor) kan göra det på ingelawadbring.se.