7 saker du inte visste om svenska journalister

Dagens journalister bedöms inte längre bara utifrån vad de publicerar, utan också utifrån hur de agerar på sociala medier. Idag tar jag hjälp av ett av journalistikens mest hypade stilgrepp just nu – listiclen – för att avslöja vad de twittrande journalisterna avslöjar och inte avslöjar om sig själva. 

1. Twittra om jobbet ökar trovärdigheten

En slags transparens är att vara öppen med hur man arbetar. Det kan handla om att prata om vad man gör på jobbet just nu, nyhetsarbetet eller publiceringsbeslut. Ser man till hela kåren handlar 14 procent av alla tweets om något jobbrelaterat. Det finns forskning som visar ett visst positivt samband mellan transparens och trovärdighet. För journalister är transparens ett av de viktigaste yrkesidealen.

2. Ju mer en journalist twittrar, desto mindre twittrar hon om jobbet

Den som vill följa journalister på Twitter för att lära sig mer om journalistiken gör klokt i att följa de något mindre aktiva journalisterna – de ger mer journalistik för pengarna, så att säga. Ju mer en journalist twittrar, desto lägre andel jobbprat. Detta kan naturligtvis bero på att en journalist som hänger på Twitter mest hela tiden nog också twittrar sånt som förmodligen ser ut som strunt för den som går in och tittar i hennes flöde. Eller så är det så att de mer skeptiska twittrarna, de som blivit övertalade av en chef eller kollegor att de ”måste”, håller sig till jobbrelaterat.

3. Publikdialog på Twitter? Nej, väldigt sällan

En annan sorts transparens är att föra dialog och att bjuda in publiken att medverka i arbetet på olika sätt. Det händer nästan aldrig att en journalist bjuder in till publikdialog när hon är inloggad på sitt personliga Twitterkonto. Å andra sidan innehåller två tredjedelar av alla journalisttweets en mention (@), och kan alltså ses som del i en dialog. Men att en journalist rakt ut ber publiken om input eller svar på en fråga – det är sällsynt. Bara en enda procent av alla tweets innehåller en sådan öppning till dialog.

4. Könsmönster går igen – men bara i det personliga

Var tionde journalisttweet innehåller personlig eller privat information. Det finns många bra anledningar för en journalist att vara lite personlig när hon twittrar – och några risker. På plussidan är att när journalisten bjuder lite på sig själv lär folk känna henne bättre, och då ökar inte bara förtroendet utan hon bygger också lättare ett personligt nätverk med källor, tipsare, folk som kan hjälpa på olika sätt etc. På minussidan: Hot och hat riskerar att bli mer personligt. Och medan det inte finns några som helst skillnader mellan kvinnliga och manliga journalister i hur mycket de twittrar om jobbet eller bjuder in till publikdialog, så visar det sig att kvinnor är dubbelt så personligt/privata i sitt twittrande än män.

5. Svårt att hålla isär jobb och privatliv

Även om alla undersökta Twitterkonton i den här studien är journalisters personliga konton är det uppenbart att en del av kontona ändå är jobbkonton (en sådan bio innehåller i stort sett samma uppgifter som finns på visitkortet). Men även från de här jobbkontona twittras personlig och privat information, om än inte lika mycket som från de andra kontona. På motsvarande sätt finns det konton där journalisten överhuvud taget inte talar om att hon är journalist, men ändå twittrar väldigt mycket om redaktionsliv och journalistik.

6. En fjärdedel av journalisternas alla tweets är retweets

Lite siffror: 24 procent av journalisternas alla tweets är retweets (ett enkelt sätt att sprida innehåll till sina egna läsare). 65 procent innehåller en mention, 21 procent en länk, 20 procent en hashtag, 7 procent en bild och 4 procent en geo location (alltså information om på metern när var tweets skickades ifrån – vilket kan äventyra källskyddet). Den som summerar och tänker att ”ha! 141 procent, nu har hon allt räknat fel!” ska komma ihåg att en tweet kan innehålla både en mention, länk, hashtag, bild och geoinfo och samtidigt vara en retweet. Ha!

7. På det stora hela är journalister ändå ganska öppna

Sex av tio svenska journalister twittrar, men de flesta av dessa har förmodligen lite andra syften med sitt twittrande än att i första hand vara transparenta å sin arbetsgivares vägnar. 24 procent av alla journalisttweets är ändå uttalat transparenta på något sätt – om jobbet, gentemot publiken, om det personliga/privata. Med tanke på det minst sagt låga informationsvärdet i merparten av alla tweets som skickas (logga in och kolla flödet en stund så ser du vad jag menar) är ändå journalister förvånansvärt öppna med vilka de är och hur de jobbar, eller hur?

Fotnot (1): Studien bygger på ett representativt urval av 2 543 svenska journalisters egna Twitterkonton som kodats för bakgrundsvariabler och sedan kombinerats med ett slumpat urval innehållskodade tweets dessa skickat i maj 2014.

Fotnot (2): Artikeln When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency har nyss publicerats som open access (alltså gratis för alla som vill läsa) i tidskriften Social Media + Society. En tidigare version låg till grund för en debattartikel på Sveriges Radios Medieormen.