Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten

Det pågår en ganska spretig debatt om publicitetsregler, meddelarfrihet och integritetsskydd. På grund av den eller den, ofta uppmärksammade, publiceringen vill debattörerna antingen 1) göra publicitetsreglerna till lag eller 2) inskränka dagens grundlagstadgade meddelarfrihet, med syfte att 3) öka de enskilda individernas skydd mot de alltid hemska, stora och maktfullkomliga medierna.
     Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.

Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
     Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
     Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
     Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?

Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
     Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.

Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
     Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
     För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?